1515
Annons

Busch har rätt om vården och regionerna

Villa, Volvo och vovve, det vill säga ordning och reda, var temat i Ebba Busch Almedalstal. Men hon inledde med partiets hjärtefråga, att avskaffa regionerna (landstingen) och låta staten ta hela ansvaret för vården för att jämna ut vårdkvaliteten över landet och korta köerna.

Foto:Henrik Montgomery

Om det har partiet och hon talat länge, och det finns anledning att hålla med.

Vård är en av samhällets mest komplicerade verksamheter. Eftersom finansieringen är gemensam går det inte att som i vanliga företag låta efterfrågan styra, den kan ju bli hur hög som helst.

Därför kan chefer inte heller motivera sina anställda med expansion, nya spännande arbetsuppgifter och högre ersättning, som organisationer brukar när de är framgångsrika. Följden är personalmissnöje, och patienter och gamla som känner sig som en belastning, inte de kunder de egentligen är.

Arbetsuppgifterna är svåra, en kombination av avancerad specialistkompetens och mer eller mindre sofistikerad service, som att vara tjänste- och kunskapsföretag samtidigt, alltmer högteknologiskt dessutom. Resultatet måste vara rättvist, och upplevas så, trots att patienter och omsorgsberoende inte alltid har möjligheter att bedöma det, vare sig faktiskt eller emotionellt.

Och så brottas vården med samma problem som alla andra verksamheter, till exempel ökade krav på jämställdhet och erkännande av traditionella kvinnojobb.

En mycket svår ledaruppgift alltså, för personalen som ska sammanfatta och prioritera behoven, cheferna som måste motivera personalen och organisera och politikerna som ska ta ställning till kraven.

Köer och kvalitetsbrister är bara några av tecknen på att den nuvarande organisationen fungerar dåligt. Coronakommissionens slutsats att trassel med regionerna bidrog till att Sverige kom sent ur startblocken är ett annat.

Med ett förstatligande tvingas politikerna ta ett nytt strategiskt tag om verksamheten. Vad är målet och meningen, för vems skull arbetar man, hur ska resultaten mätas, vilka är möjligheterna?

I bästa fall leder analysen till bättre kultur, effektivitet och motivation. I annat fall vet väljarna vems fel det är, eftersom rikspolitiker är kända. Perfekt kommer det aldrig bli i denna gemensamma sektor, men det kan bli betydligt bättre. Busch har en poäng.  

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Risktagandet gynnar oss alla

Få sektorer illustrerar så tydligt de binära effekterna av risktagande som bioteknik.

VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.
VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.Foto:Isabell Höjman

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera