Om det har partiet och hon talat länge, och det finns anledning att hålla med.
Vård är en av samhällets mest komplicerade verksamheter. Eftersom finansieringen är gemensam går det inte att som i vanliga företag låta efterfrågan styra, den kan ju bli hur hög som helst.
Därför kan chefer inte heller motivera sina anställda med expansion, nya spännande arbetsuppgifter och högre ersättning, som organisationer brukar när de är framgångsrika. Följden är personalmissnöje, och patienter och gamla som känner sig som en belastning, inte de kunder de egentligen är.
Arbetsuppgifterna är svåra, en kombination av avancerad specialistkompetens och mer eller mindre sofistikerad service, som att vara tjänste- och kunskapsföretag samtidigt, alltmer högteknologiskt dessutom. Resultatet måste vara rättvist, och upplevas så, trots att patienter och omsorgsberoende inte alltid har möjligheter att bedöma det, vare sig faktiskt eller emotionellt.
Och så brottas vården med samma problem som alla andra verksamheter, till exempel ökade krav på jämställdhet och erkännande av traditionella kvinnojobb.
En mycket svår ledaruppgift alltså, för personalen som ska sammanfatta och prioritera behoven, cheferna som måste motivera personalen och organisera och politikerna som ska ta ställning till kraven.
Köer och kvalitetsbrister är bara några av tecknen på att den nuvarande organisationen fungerar dåligt. Coronakommissionens slutsats att trassel med regionerna bidrog till att Sverige kom sent ur startblocken är ett annat.
Med ett förstatligande tvingas politikerna ta ett nytt strategiskt tag om verksamheten. Vad är målet och meningen, för vems skull arbetar man, hur ska resultaten mätas, vilka är möjligheterna?
I bästa fall leder analysen till bättre kultur, effektivitet och motivation. I annat fall vet väljarna vems fel det är, eftersom rikspolitiker är kända. Perfekt kommer det aldrig bli i denna gemensamma sektor, men det kan bli betydligt bättre. Busch har en poäng.
