ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet i Storbritannien

Brittisk tydlighet är bra för Europa

  • MANDAT. Man kan tycka vad man vill om brexit och Boris Johnson. Fakta är att han enades med EU mot alla odds, fick sitt avtal genom parlamentet och gav folket chansen att säga sitt. Foto: Kirsty Wigglesworth

LEDARE. Valet i Storbritannien på torsdagen var det viktigaste sedan Thatcher tog makten 1979, märkligaste sedan Churchill förlorade den 1945 och mest solklara på nästan ett sekel.

Boris Johnsons chansning gick hem, Tories gjorde rent hus, vann en majoritet på 364 mandat, den största sedan Thatchers 1987. De slipper därmed förlita sig på de sårade unionisterna på Nordirland, som försvårat brexit-förhandlingarna sedan Theresa May sjabblade bort den förra Tory-majoriteten i maj 2017.

Labour sjönk samtidigt ihop som en sufflé, tappade nära 10 procentenheter av sin totala röstandel och gjorde sitt sämsta val sedan 1935. Om inget oförutsett händer kommer partiet att vara mer eller mindre avhängt i fem år. 

Under ytan var konvulsionerna ännu större. Tories norpade ett 50-tal valkretsar, mest i norr, många av dem omöjliga för bara något år sedan. Man vann i Workington på västkusten. Man vann i Great Grimsby på östkusten. Och man vann i Sedgefield och Bishop Auckland i det mycket röda gruvbältet mellan Sunderland och Middlesbrough för första gången sedan 1931 och 1887. 

Tories var chanslösa i Skottland, Liverpool och Manchester, egentligen också i Birmingham och på Boris Johnsons gamla hemmaplan London. Men man höll sina traditionella fästen i södra England och trängde långt in i Wales. Man målade i praktiken kartan blå. 

I stort rör det sig om en omdaning av det politiska landskapet, kanske temporärt, men förmodligen inte. Brexit satte igång stora förlopp – eller möjligen tvärtom – som går bortom var specifikationerna för en importerad avokado ska bestämmas eller huruvida Morgan Stanley flyttar sitt europeiska huvudkontor till Frankfurt. Att vara för eller emot EU-utträdet har blivit en identitetsfråga, lite på samma sätt som att vara för eller emot Thatcher på 1980-talet. 

Då var klyvningen i grunden ekonomisk och gick mest mellan söder och norr, nu drar den åt det kulturella och skär rakt igenom. Det skiftet har egentligen pågått ett tag, men fick sitt stora genomslag med brexit-omröstningen 2016 och sitt definitiva i torsdags. 

Utvecklingen speglas i partierna internt. Tories genomgår en av sina stora ömsningar. Retorik och program drar åt vänster, åtminstone jämfört med de senaste 40 åren och om man med vänster menar större stat och mer omfördelning, mest regional. 

Partiet är ett av världens äldsta, av samma kaliber som svenska S i maktpolitiskt hänseende och världsmästare på att återuppfinna sig självt när nationella stämningar skiftar. De är nu en bred koalition av närmast tyskt kristdemokratiskt snitt. 

Labour skyller torsdagens kollaps på brexit, mest för att slippa förlika sig med att ha förlorat avgörande delar av sin väljarbas till fienden. Men det är en fantasi, partiets problem går betydligt djupare. Precis som på andra ställen består kärnväljarna i accelererande grad av storstadsbor med masterexamen, rättvisepatos och dyra hus. Precis som på andra ställen är de i växande grad ett parti för arbetarklassen, snarare än av den. Precis som på andra ställen gör de smartast i att söka sig tillbaka mot mitten och den breda massan. 

Den verkliga förtjänsten med Tories storseger är att förutsättningarna nu för första gången sedan 2016 framstår som kristallklara. Man kan tycka vad man vill om brexit och Boris Johnson, fakta är att han enades med EU mot alla odds, fick sitt avtal genom parlamentet mot ännu större, och gav folket chansen att säga sitt. 

Legitimiteten det skänker är central när förhandlingarna med EU nu drar igång på riktigt. De kommer att bli lika uppslitande som de senaste tre årens. Ett handelsavtal ska hamras fram redan under 2020 – de tar i regel flera år – och ett utträde utan handelsavtal är fortfarande i korten. 

Att den brittiske premiärministern kan gå in i förhandlingarna med någorlunda arbetsro på hemmaplan har stor betydelse. Det bör välkomnas även av svenska brexitmotståndare.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer