Storbritanniens premiärminister Theresa May tog på fredagen ett tårfyllt farväl utanför 10 Downing Street. Den 7 juni slutar hon som partiledare, och så snart en efterträdare är utsedd även som premiärminister, efter snart tre år av fruktlösa brexit-förhandlingar. May valdes till toryledare efter David Cameron i det vakuum som uppstod när britterna i juni 2016 röstade för att lämna EU. Marginalen var knapp och resultatet har vållat stor ångest, både i och utanför landet.
Bland kandidaterna att efterträda henne seglar nu Boris Johnson upp. Enligt opinionsmätningarna har han stöd hos 39 procent av partimedlemmarna. Närmast därefter kommer tidigare brexit-ministern Dominic Raab med 13 procent. Det mesta talar för att Johnson, som företräder en hård brexitplan, blir torypartiets nästa ledare och Storbritanniens premiärminister.
Johnson var Londons borgmästare 2008-2016. Han gjorde sig känd som en karismatisk, okonventionell politiker med illasittande kostymer och ett fritt förhållande till sanningen. Excentrisk på det sätt britter gillar eftersom det signalerar att personen struntar i vad folk tycker, vilket anses göra dem mer pålitliga än de ängsliga.
Han har skrivit en bok om Winston Churchill som i The Evening Standard kommenteras på följande sätt: ”Johnson har skrivit en kortfattad bok som helt handlar om honom själv, och han kallar den ’The Churchill factor’ ”. Megalomant kanske, men visst finns det likheter. De är/var intelligenta, engagerande, mycket goda talare och skribenter, beskrivs som hänsynslösa, men vid behov charmiga.
Johnson har under en tid haft siktet inställt på 10 Downing Street. Han avstod från att kandidera till partiledare 2016 därför att han inte trodde sig få tillräckligt starkt stöd. May utnämnde honom sedan till utrikesminister i sin regering.
I september 2017 skrev han i sin kolumn i The Telegraph vad som i praktiken är ett långt manifest för ett lyckligt men tämligen kompromisslöst hårt brexit. Artikeln beskriver hur britterna ska ta tillbaka makten över sitt öde och sina pengar när de slipper betala EU-avgifter. Det blir en ny chans att öka tillväxten och satsa på forskning, förbättra NHS (den offentliga vården) och kampanja för frihandel. Han framhåller att London är världens bästa stad och Storbritannien är världens bästa land. Det andas trumpism. Men en samlande politik kräver att man hyllar och stärker den egna gruppen.
2018 avgick Boris Johnson som utrikesminister eftersom han inte kunde stödja Mays brexit-linje, som han uppfattade som allt för eftergiven mot EU:s krav. Han beskriver i sitt avskedsbrev ett Storbritannien som koloniserats av EU, vilket inte ger hans land chansen att nå sin fulla potential. Det ligger naturligtvis en djup ironi i kolonisatörens ovilja att koloniseras. Likväl visar det hur viktig friheten är som drivkraft för att en demokrati ska förbli dynamisk.
För att förstå splittringen i EU måste man förstå att vad vi kommer ifrån styr vart vi är på väg. Storbritannien har alltid levt på handel. Frankrike är en republik som, liksom Sverige, aldrig gjort sig av med den socialistiska tron att staten genererar mer välstånd än företagarna. De länder som i decennier låg på andra sidan järnridån värnar sin förvärvade autonomi till varje pris. Nordborna är fåtaliga och har levt ett hårt liv i ett kargt klimat vilket skapat en viss känsla av självtillräcklighet.
Konfliktlinjerna bör dock inte stå i fokus. EU-gemenskapen måste handla om att lösa gemensamma problem och minska handelshinder. Inte att pressa andra medlemmar att byta inriktning på sin nationella politik eller sina värderingar. Vi måste lära oss leva med skillnaderna.
Det är dags att sluta slå tillbaka mot imperiet av ren hämndlystnad för att de vill lämna EU. Storbritannien vill vara en god extern partner, ge dem chansen att vara det. Det gynnar inte EU att genom att försvåra utträde krossa britternas ekonomi och öka deras politiska splittring. I det långa loppet måste den europeiska unionen vara en klubb som det är svårt att bli invald i, snarare än svårt att lämna.
