1515
Annons

Britternas intressen är även européernas

LEDARE. Boris Johnson är favorit att ta över efter Theresa May. Men han driver en hårdare brexit-linje, och det bör EU anpassa sig till.

Foto:Rui Vieira

Storbritanniens premiärminister Theresa May tog på fredagen ett tårfyllt farväl utanför 10 Downing Street. Den 7 juni slutar hon som partiledare, och så snart en efterträdare är utsedd även som premiärminister, efter snart tre år av fruktlösa brexit-förhandlingar. May valdes till toryledare efter David Cameron i det vakuum som uppstod när britterna i juni 2016 röstade för att lämna EU. Marginalen var knapp och resultatet har vållat stor ångest, både i och utanför landet. 

Bland kandidaterna att efterträda henne seglar nu Boris Johnson upp. Enligt opinionsmätningarna har han stöd hos 39 procent av partimedlemmarna. Närmast därefter kommer tidigare brexit-ministern Dominic Raab med 13 procent. Det mesta talar för att Johnson, som företräder en hård brexitplan, blir torypartiets nästa ledare och Storbritanniens premiärminister.

Johnson var Londons borgmästare 2008-2016. Han gjorde sig känd som en karismatisk, okonventionell politiker med illasittande kostymer och ett fritt förhållande till sanningen. Excentrisk på det sätt britter gillar eftersom det signalerar att personen struntar i vad folk tycker, vilket anses göra dem mer pålitliga än de ängsliga.

Han har skrivit en bok om Winston Churchill som i The Evening Standard kommenteras på följande sätt: ”Johnson har skrivit en kortfattad bok som helt handlar om honom själv, och han kallar den ’The Churchill ­factor’ ”. Megalomant kanske, men visst finns det likheter. De är/var intelligenta, engagerande, mycket goda talare och skribenter, beskrivs som hänsynslösa, men vid behov charmiga. 

Johnson har under en tid haft siktet inställt på 10 Downing Street. Han avstod från att kandidera till partiledare 2016 därför att han inte trodde sig få tillräckligt starkt stöd. May utnämnde honom sedan till utrikesminister i sin regering.

I september 2017 skrev han i sin kolumn i The Telegraph vad som i praktiken är ett långt manifest för ett lyckligt men tämligen kompromisslöst hårt brexit. Artikeln beskriver hur britterna ska ta tillbaka makten över sitt öde och sina pengar när de slipper betala EU-avgifter. Det blir en ny chans att öka tillväxten och satsa på forskning, förbättra NHS (den offentliga vården) och kampanja för frihandel. Han framhåller att London är världens bästa stad och Storbritannien är världens bästa land. Det andas trumpism. Men en samlande politik kräver att man hyllar och stärker den egna gruppen. 

2018 avgick Boris Johnson som utrikesminister eftersom han inte kunde stödja Mays brexit-linje, som han uppfattade som allt för eftergiven mot EU:s krav. Han beskriver i sitt avskedsbrev ett Storbritannien som koloniserats av EU, vilket inte ger hans land chansen att nå sin fulla potential. Det ligger naturligtvis en djup ironi i kolonisatörens ovilja att koloniseras. Likväl visar det hur viktig friheten är som drivkraft för att en demokrati ska förbli dynamisk.

För att förstå splittringen i EU måste man förstå att vad vi kommer ifrån styr vart vi är på väg. Storbritannien har alltid levt på handel. Frankrike är en republik som, liksom Sverige, aldrig gjort sig av med den socialistiska tron att staten genererar mer välstånd än företagarna. De länder som i decennier låg på andra sidan järnridån värnar sin förvärvade autonomi till varje pris. Nordborna är fåtaliga och har levt ett hårt liv i ett kargt klimat vilket skapat en viss känsla av självtillräcklighet.

Konfliktlinjerna bör dock inte stå i fokus. EU-gemenskapen måste handla om att lösa gemensamma problem och minska handelshinder. Inte att pressa andra medlemmar att byta inriktning på sin nationella politik eller sina värderingar. Vi måste lära oss leva med skillnaderna.

Det är dags att sluta slå tillbaka mot imperiet av ren hämndlystnad för att de vill lämna EU. Storbritannien vill vara en god extern partner, ge dem chansen att vara det. Det gynnar inte EU att genom att försvåra utträde krossa britternas ekonomi och öka deras politiska splittring. I det långa loppet måste den europeiska unionen vara en klubb som det är svårt att bli invald i, snarare än svårt att lämna.


Sabotera inte för Riksbanken

Riksbanken höjde som väntat styrräntan på torsdagen. Precis som Di:s skuggdirektion förutspådde tidigare i veckan blev höjningen 50 punkter. Styrräntan ligger nu på 0,75 procent, förvisso fortfarande lågt men för bara några månader sedan rådde nollränta. 

LÅT RÄNTAN GÖRA JOBBET. För att Riksbanken, med chefen Stefan Ingves, ska lyckas med inflationsbekämpningen är det viktigt att politiker motstår frestelsen att kompensera väljargrupper.
LÅT RÄNTAN GÖRA JOBBET. För att Riksbanken, med chefen Stefan Ingves, ska lyckas med inflationsbekämpningen är det viktigt att politiker motstår frestelsen att kompensera väljargrupper.Foto:Ali Lorestani

Om än inte oproblematiskt är Riksbankens agerande rimligt, med tanke på den skenande inflationen. De skadliga prisökningarna måste brytas och förväntningarna om inflationen måste komma ned. Annars riskerar Sverige att hamna i en destruktiv spiral av stigande priser och löner. Ett sådant scenario måste undvikas till varje pris. 

Genom att höja räntan påverkar Riksbanken utbudet av pengar i ekonomin. Det blir dyrare att låna och förmånligare att spara. Detta har en dämpande effekt på efterfrågan och därmed även på priserna. De som har bolån med rörlig ränta kommer snart att märka av torsdagens räntehöjning.  

Problemet för Riksbanken är att den svenska penningpolitiken har begränsade möjligheter att påverka vad som sker i omvärlden. Och det är främst omvärldsfaktorer – som Kinas covid-nedstängningar, kriget i Ukraina och dysfunktionella globala försörjningskedjor – som har orsakat den inflation som Riksbanken nu måste bekämpa.

Inflationsbekämpningen blir inte lättare av att den sker under en valrörelse. Frestelsen för politiker att vidta finanspolitiska åtgärder för att kompensera vissa väljargrupper är i år alltså extra stor. Vi har redan sett det i den underfinansierade vårändringsbudgeten, som innehöll höjd garantipension, och som röstades igenom veckan före midsommar. Vi har också sett det i form av punktinsatser för att kompensera villaägare för dyr el.

Att höja styrräntan är emellertid ofrånkomligt – inflationsförväntningarna bland företag och hushåll måste förankras på låga nivåer. Det får inte råda någon tvekan om att inflationsmålet på 2 procent gäller. Men Riksbanken bör gå varsamt fram. Risken finns att banken stramar åt för mycket och därmed framkallar en djup lågkonjunktur.

Riksbanken spår att styrräntan kommer att höjas ytterligare och ligga nära 2 procent i början av nästa år. Det är ett radikalt skifte jämfört med tidigare prognoser. Men förhoppningsvis behöver räntehöjningarna inte bli så stora som Riksbanken och andra prognosmakare gör gällande. Fallande börser, stigande inflation och förväntningar om kommande räntehöjningar har redan skrämt slag på konsumenterna. Detta fungerar som en åtstramning i sig.

Svenska hushåll har redan börjat skära ned på utgifterna genom att handla på lågpriskedjor och avstå från ”onödig” konsumtion. Bland annat verkar det sedan länge kraftiga köpsuget efter fritidsbåtar ha ebbat ut, enligt en artikel i Di på onsdagen.

Bilden bekräftas av statistik som Konjunkturinstitutet offentliggjorde på onsdagen. Hushållens konfidensindikator backade från 71,3 i maj till 65,5 i juni. Det är den lägsta noteringen sedan i april 1995. Sedan dess har världen skakats av bland annat en it-krasch, 11 september-attackerna, en global finanskris och en pandemi. Men ingen gång under denna period på 27 år har svenskarnas syn på hur privatekonomin ska utvecklas alltså varit dystrare än nu.

Detta bör Riksbanken ta i beaktande när den överväger hur mycket penningpolitiken ska stramas åt framåt. 

Företagen är fortfarande oväntat optimistiska, enligt Konjunkturinstitutet. Orderläget är fortfarande bra, och inga planer finns på att minska antalet anställda. Men frågan är hur länge företagen kan fortsätta att gå bra. Hushållens pessimism bör så småningom även smitta av sig även på dem.

För företagens och hushållens skull är det viktigt att Riksbankens åtstramningar får verka. Det kan ta ett år eller mer innan alla effekterna av räntehöjningarna syns. Men att ha tålamod när det känns som att hela världen störtar samman är inte lätt, framför allt inte för politiker. 

Att blunda för väljarnas missnöjesyttringar och krav är en utmaning, i synnerhet under ett valår. Ändå bör alla partier motstå lockelsen att bjuda väljarna på finanspolitiskt valfläsk. Läget för Riksbanken är svårt nog som det är. Det sista direktionen på Brunkebergstorg ska behöva oroa sig för är finanspolitiska stimulanser som underminerar det viktiga arbetet med att bromsa inflationen. 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?