Häromdagen skrev författaren Louis de Bernières (mest känd för ”Kapten Corellis mandolin”, en berättelse om kärlek och svek som utspelar sig under andra världskriget) om brexit i Financial Times (24/1). Han berättade att hans föräldrar röstade för brexit därför att de blev rasande när de, efter att ha överlevt två världskrig, fann sig styrda av lagar som inte stiftats i Storbritannien. Han själv älskar Europa, men har insett att det är något helt annat än EU.
Liksom många brexitanhängare anser han att EU är odemokratiskt. EU är förvisso byråkratiskt, det kan upplevas som avlägset, och är en gigantisk kompromiss, men strukturen är demokratisk. I Europeiska rådet tar medlemsländernas regeringschefer fram mål. I ministerrådet företräder ministrar sina länder. I EU-parlamentet sitter folkvalda representanter för varje land. Undantaget är EU-kommissionen, där specialisterna som föreslår nya lagar ska arbeta för EU:s bästa, men EU är ju summan av sina medlemmar. Den svaga länken är förstås att en röst blir utspädd i en gemenskap med 28 länder. Styrkan är att tillsammans blir man starkare.
Bernières skriver att ”det var lättare för kontinentaleuropéer att kompromissa med demokratin eftersom de inte har fördelen av att vara skyddade, som vi är, genom att vara en ö”. Han fångar frihetslängtan, att vara sig själv nog, men överskattar tryggheten i att, med dagens moderna krigföring och globala kommunikationer, vara en ö i Nordatlanten. Storbritannien är fortfarande en viktig aktör i världen, ekonomiskt och politiskt, men imperiet finns inte mer. Britterna har numera att förhålla sig till dagens stormakter, Kina, USA och EU.
Storbritannien kommer att tvingas kompromissa lika mycket utanför EU som innanför. De kan fortfarande inte ge statsstöd, eller avreglera hur de vill eftersom de då inte får tillgång till EU:s marknad. Om de står på sig när det gäller fiskerätten i Atlanten är risken de inte få sälja så mycket av all fisk de tar upp till EU.
Den frihet och det skydd en ö erbjuder är främst filosofiskt numera, i övrigt begränsat till att det är mer besvärligt för individer att korsa gränsen. Partnerskap är vägen framåt. Redan den brittiska 1500-talspoeten John Donne insåg att ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.”
