När kriget bröt ut skulle boken just gå i tryck. Förordet, ändrat i sista stund, är daterat 26 februari, två dagar efter den ryska invasionen. Men så kan det bli, för den som skriver om ett viktigt ämne. Boken säljer som smör, och känns i dessa dagar som en thriller, eller en ödesmättad rysk roman full av maktmissbruk och lidanden, krig och fred.
Avstampet är 1945, och fokus på tiden från Rysslands självständighetsförklaring 1991 fram till krigsutbrottet. Det är en detaljrik skildring som både sätter de många välkända händelserna i sina komplexa sammanhang och lyfter fram mindre omtalade, som den arabiska vårens betydelse för Putins växande oro för inhemska protester och de stora klimatproblem som nu drabbar Ryssland, både i form av lokala katastrofer och när världen ställer om från olja, ryska regeringens svarta guld.
Intressantast är beskrivningen av den sovjetiska ekonomins sammanbrott, och svårigheterna för det nya Ryssland att komma vidare. För det var inte vilket imperium som helst som föll, utan ett 71-årigt kommunistiskt, det långvarigaste fullskaliga experimentet med renodlad planekonomi i modern tid. Ytterst är det följderna av detta som ukrainarna slåss mot, efterbörden av en grym ideologi, ett gammalt kommunistspöke.
I väst har marknadsekonomi och samarbete stått i centrum ända sedan andra världskrigets slut, de senaste 30 åren globalt och exponentiellt. Därmed har en fredlig identitet där det är ekonomiska framgångar som avgör vuxit fram, inte territoriella, även om protester mot globaliseringen på senare år bäddat för populister som Donald Trump och för Brexit.
I Sovjetunionens fall befäste i stället segern 1945 det planekonomiska systemet, som därmed fick fortgå i ytterligare 46 år. Staten både ägde företagen, eller produktionsmedlen som man sa, och bestämde priserna. Inget styrdes alltså av utbud och efterfrågan, eller kunniga och engagerade ägare.
Resultatet var en katastrof, och orsaken till att landet till sist bröt samman. Redan Chrusjtjov beklagade 1957 att ”ministerierna inte vet någonting om förhållandena i fabrikerna”.
När systemet väl skulle avvecklas visste ledarna inte hur de skulle göra. Till exempel öppnade Gorbatjov för kooperativt ägande utan att släppa prissättningen fri, skriver Kragh. Därmed kunde kooperativen köpa till låga priser och sälja vidare dyrt. Affärerna blev grundplåten för flera oligarker.
BNP-raset, osäkerheten och kriminaliteten som följde på 1990-talet när systemet löstes upp, samtidigt som oljepriset fortsatte att falla, blev en chock för ryssarna, vana vid statlig sysselsättning och subventionerad bostad och vård.
Den stora oredan, ett tema i rysk historia, var tillbaka, och statens sammanbrott framstod än en gång som farligare än en stark och oförsonlig stat. Fungerande institutioner och lagar hann aldrig komma på plats. Det var bäddat för en autokrat, sämre ekonomisk utveckling och odlandet av en traditionell nationell identitet.
Jordmånen var lika god som den ukrainska myllan. Precis som när de habsburgska och det ottomanska imperierna föll hamnade många tidigare medborgare utanför, i Rysslands fall 25 miljoner etniska ryssar, eller rysktalande som primärt identifierade sig med det gamla hemlandet. Ryssland är dessutom inte arvtagare bara till det sovjetiska imperiet utan även det tsarryska. Båda de tidigare statsbildningarna omfattade avsevärt större territorium.
Känslan av förlust, fantomsmärtorna efter det fallna imperiet, har för det ryska ledarskapet varit genuin, skriver Kragh. Västvärldens förringande uppförande och förolämpningar, verkliga och upplevda, har bidragit, liksom västs avsteg från sitt eget liberala system, till exempel den USA-ledda invasionen av Irak 2003 som genomfördes trots att FN:s säkerhetsråd var emot.
Fallna imperier har alltid haft svårt att växla spår, och för de som lyckats ställa om till demokrati och marknadsekonomi har det tagit tid. I Tyskland och Japan efter andra världskriget, var det sannolikt för att segrarmakterna höll i taktpinnen som omställningen var möjlig.
I Moskva invigdes den 9 maj 2020 en ny kyrka i Patriotparken, byggd på initiativ av försvarsminister Sergej Sjojgu och tillägnad segern i andra världskriget och andra militära prövningar som genom historien drabbat den ryska jorden. Platsen var symbolisk, skriver Kragh. Det var här som Röda armén pressade tillbaka tyskarna och räddade huvudstaden. Mittkupolen är 95 meter hög, vilket lär vara den tredje högsta ryskortodoxa kyrkan i världen. Huvudkupolens diameter mäter 19,45 meter, en anspelning på 1945. Klocktornets höjd är 75 meter, eftersom kyrkan färdigställdes 75 år efter krigets slut. Höjden på kyrkans minsta kupol är 14,18 meter, eftersom kriget pågick i 1 418 dagar.
En stor förlust krävs för att Ryssland ska kunna komma vidare och till sist få en fredlig identitet, efter en sådan Putinism.
Torun Nilsson
