Det blågröna styret vill minska segregationen och skapa tryggare bostadsområden genom att erbjuda fler boende i ytterområden att köpa sina lägenheter, exempelvis i Rinkeby och Järvafältet. 

Det är inte någon extremideologi som ligger bakom detta utan realpolitik. Det är ekonomiskt fördelaktigt att äga sin bostad jämfört med att hyra. Månadskostnaden är över tid lägre än för nyare hyreslägenheter och det är ett bra sparande med relativt låg risk. Ett hushåll med medianinkomster, som sjuksköterskor, kan ha råd att köpa sin bostad i ett ytterområde vid ombildning, då de ofta är billigare än på marknaden för befintliga borätter. 

Fler bostadsrätter minskar segregationen i utsatta bostadsområden. De som bor där får chansen att göra en bostadskarriär. Den disponibla inkomsten i Sverige har stigit 60 procent mer än inflationen sedan 1999. De som investerat detta i sitt boende har ofta gjort en bra affär, även om de inte bott i innerstaden.

Dennis Wedin säger också att kommunen kan tänka sig att släppa fram fler helt privata bygginitiativ. Det innebär att privata bygg- och bostadsbolag får ta initiativ till och delta i planprocessen. Kommunen släpper inte ifrån sig kontrollen, men de lägger ut en del av arbetet. Det är ett bra initiativ. Allt som kan snabba på bostadsbyggandet är av godo. 

Vi får inte acceptera bostadsbristen i storstäderna. Assar Lindbeck uttrycker det väl när han i en intervju med Di (5/9) påpekar att svenskarna skrattade åt östeuropéerna som innan muren föll kunde stå i kö i tio år för en bil, men vi tycker det är helt normalt att vänta 20 år på en bostad. Lindbeck anser att marknadshyror skulle öka tillgången på bostäder, men det finns ett stort politiskt motstånd.

Grannarna tänker annorlunda. Finland införde marknadsprissättning successivt 1992-1995, delvis för att landet befann sig i en så tuff ekonomisk kris att staten inte hade råd att investera i bostäder och därför tvingades locka privat kapital. I Helsingfors är nu snitthyrorna 50 procent högre än i de kommunala subventionerade bostäderna. 

Men det är mer rimligt att ha en begränsad skyddad sektor av subventionerade bostäder, än att som Sverige låta bostadspolitiken styras av behoven hos 15 procent av befolkningen. Så begränsad är gruppen låginkomsttagare, som tjänar 60 procent eller mindre av medianlönen. Någon form av bättre marknadsanpassad prissättning är nödvändig även i Sverige för de övriga 85 procenten.

För det finns ett obestridligt faktum som Hyresgästföreningen och vänstern är obenägna att diskutera. Någon måste betala. Någon måste vilja investera vid nybyggen och renoveringar. 

Staten och kommunerna kan välja att bära kostnaderna när hyreslägenheter byggs, genom att subventionera bygget och boendet. Så såg det ut innan avregleringen i början av 1990-talet. Många bostäder byggdes på fel ställen, och revs till slut. Subventioner driver också upp byggkostnaderna. Dessutom ökar statsskulden och kommunernas underskott, och den notan får skattebetalarna alltid ta i slutänden.

Kommunernas ekonomi är nu sanerad sedan många år, men de har inte resurser att täcka behovet av nybyggnation. De säljer mark för att få loss kapital för att klara renoveringar i befintligt bestånd.

Då återstår privata investerare, och de vill ha högre avkastning. På grund av hyresregleringen bygger de hellre bostadsrätter. Då delar byggare och köpare på risken.

De problem vi ser nu i exempelvis noterade Oscar Properties beror på att de har byggt för mycket och för dyrt för en kundkrets som fått kalla fötter. Dessutom har Finansinspektionens amorteringskrav lagt krokben för finansieringen.

Sverige behöver hyresrätter. Dels för dem som har råd med höga hyror men inte vill binda upp sig, dels för låginkomsttagare, som behöver bostadsbidrag. Men vi behöver också bolag som bygger och förvaltar hållbara bostadsrätter för medelklassen.