ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
EU-valet

Bortförklara inte det svenska valresultatet

  • FIRA INTE. Socialdemokraterna behöll fem EU-mandat, men gjorde sitt sämsta val hittills. På bilden Heléne Fritzon och Stefan Löfven. Foto: Jonas Ekströmer/TT

LEDARE. På de svenska valvakorna betedde sig alla partier som vinnare i EU-valet, fast det rimligen inte kan förhålla sig på det sättet. Att även förlorande partier kan glädjas åt att det ändå inte blev ännu värre är begripligt. Men det är viktigt att krishanterande partiledningar inte får sätta bilden av vad det egentligen var som hände.

De två partier, M och KD, som ingår i den konservativa partigruppen EPP, ökade från 19,6 till 25,5 procent. Sverigedemokraterna ökade från 9,8 till 15,4 procent. Vänsterpartiet steg obetydligt. Miljöpartiet föll från 15,2 till 11,4 procent. S och Fi, som ingår i den socialistiska gruppen i parlamentet, föll från 29,7 till 24,4 procent. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin på riksnivå med 23,6 procent. De bägge partier (C och L) som ingår i den liberala gruppen ALDE föll från 16,4 till 14,9 procent.

Det är alltså en stor framgång för högersidan i svensk politik och en tydlig tillbakagång för de partier som ingår i respektive stöder regeringen. Partiföreträdares försök att visa en motsatt bild måste granskas, särskilt om de hänvisar till europeiska trender, som när Jan Björklund försöker förklara det katastrofala L-resultatet med ”EU-kritiska vindar”. Det svenska valresultatet går nämligen i motsatt riktning mot övriga Europa.

Ser man på partigruppsfördelningen i parlamentet går de konservativa tillbaka och de gröna framåt. Och både för den liberala gruppen ALDE och den grupp där Sverigedemokraterna ingår grumlas bilden av det brittiska valresultatet; båda partigrupperna kommer att förlora medlemmar när brexit träder i kraft.

Bilden av att nationalistpartier har gått fram kraftigt på europeisk nivå måste också nyanseras. Marine Le Pens parti blev visserligen störst i Frankrike, men inte större än i förra EU-valet. Dansk Folkeparti halverades. Ett nybildat parti i Spanien lyckades inte särskilt väl. Och Alternativ för Tyskland lyckades inte så bra som i förhandsbedömningarna. Liberala Europeiska koalitionen samlade 38 procent mot regeringspartiet Lag och rättvisa i Polen. Ungerska Fidesz 52-procentiga resultat var i nivå med förra valet. Italienska regeringspartiet Lega fick dock en stor framgång.

EU-valet är en kompott av nationella omständigheter. Visst finns folkrörelser som ställer politikens villkor på ända i många olika länder samtidigt, som klimatopinionen eller de gula västarnas protester. Men på det hela taget överskuggas sådana gränsöverskridande faktorer av inrikespolitiska särdrag. Det går exempelvis inte att bortse från att Sverige just kommer från ett riksdagsval, med en ny sorts regeringsbildning, och att Danmark om en vecka håller Folketingsval. De gröna i Tyskland gick om Socialdemokraterna, en fortsättning på inrikespolitiken – i delstatsval har De gröna skördat framgångar. I Österrike rådde regeringskris före EU-valet, i Grekland blev det regeringskris efteråt.

Viktigt för att kunna analysera valresultatet på europeisk nivå är att förstå skillnaderna mot ett vanligt parlament. Den mest uppenbara är att det inte råder parlamentarism, alltså att det inte finns någon regering som är beroende av ett stadigt stöd från de folkvalda. Därför är koalitioner i Europaparlamentet till sin natur mer tillfälliga beroende på frågans natur.

Europaparlamentet har visserligen fått mer makt, men är i allmänhet endast medbeslutande. Regeringarnas företrädare i ministerrådet måste också godkänna lagstiftningen. För att parlamentet ska få inflytande i förhandlingarna med rådet bör man ha med sig breda majoriteter. Europaparlamentet är alltså inte platsen för jämna voteringar – den knappa majoriteten i striden om upphovsrättsdirektivet tidigare i år är ett undantag.

Detta är viktigt för att förstå partigruppernas roll – man förhandlar med de grupper där man lättast kan nå framgång. I framtiden kommer det att behövas minst tre gruppers röster för att nå en majoritet. Att de traditionella partigrupperna skulle söka förhandlingsuppgörelser med de parlamentariker som brukar klassas nationalistiska är mindre sannolikt – inte av principiella skäl utan praktiska. De är uppsplittrade på tre olika partigrupper som det ser ut nu.

Det här behöver sägas för att modifiera bilden av nationalistiska partiers inflytande i parlamentet. Man får nämligen räkna med att svenska partiföreträdare fortsätter att vilseleda om vad det egentligen var som hände i helgens val.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer