1515

Boris brobyggarhöger kan bilda skola för 2020-talet

LEDARE. Boris Johnson vann över fler mandat än Margaret Thatcher och har lika stort manöverutrymme som Tony Blair. Han älskar att bygga och bör använda sitt politiska kapital till att göra just det. 

NY GIV. På måndagen meddelade Tories att man kommer att pumpa in uppemot 100 miljarder pund i satsningar på infrastruktur och tågräls i norra England under de kommande fem åren.
NY GIV. På måndagen meddelade Tories att man kommer att pumpa in uppemot 100 miljarder pund i satsningar på infrastruktur och tågräls i norra England under de kommande fem åren.Foto:Lindsey Parnaby, Lindsey Parnaby

Brittiska Tories är historiens mest framgångsrika politiska projekt. Bara österrikiska och svenska socialdemokrater kommer nära.

Partiet har varit en del av inredningen i Westminster i 200 år och en bred kyrka sedan sammanslagningen med gamla liberala rivaler 1912. Tories har format världen mer än Nixon och Bush och inrikespolitiken nästan lika mycket som Per Albin Hansson och Tage Erlander. 

Man har lyckats med det därför att man har en unik förmåga att växla spår och ton, ibland försiktigt, ibland abrupt, när politiska stämningar skiftar.

I begynnelsen var man ett parti för adeln, mot handeln. Man mjuknade i kanterna när industriella revolutionen pågått ett tag, blev protektionister igen runt första världskriget och omfamnade välfärdsstaten efter det andra. Under Thatcher blev man renläriga ekonomiska liberaler och under Cameron ett mer trevande liberalkonservativt i skärningspunkten mellan Thatcher och Tony Blair.

Nu genomgår man en ny metamorfos av historiskt snitt, från det internationalistiska och mycket marknadsliberala man i huvudsak varit sedan 80-talet, till ett mer nationalistiskt och interventionistiskt. På statsvetarsvenska skulle man kunna säga att partiet drar åt TAN-vänster, det mer kulturkonservativa och frihandelsskeptiska fack där många väljare men få partier befinner sig. 

Man kan ha många och rimliga invändningar mot en sådan beskrivning. Och huruvida den kristalliserar sig i konkret politik står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men ingredienserna finns alla där och läser man av noga är det ditåt det drar. Timingen är dessutom logisk, av flera skäl.

Först en kort tillbakablick. Finanskrisen slog på ett sätt i Storbritannien som den inte gjorde i Sverige. Storbanker föll och Londons finanskvarter var under några veckor 2008 lika hotade som de amerikanska. 

Eftersom bytesbalansen var negativ, statsbudgeten inte gick ihop och statsskulden var hög svarade Cameron-regeringen med stora åtstramningspaket. Den politiken dröjde sig kvar under kaosåren efter brexitomröstningen 2016, mest för att förhandlingarna med EU stal allt syre och Storbritannien i praktiken saknade en fungerande regering. 

Labour exploaterade missnöjet ganska skickligt i valet 2017, men fick hybris och tolkade resultatet som ett utbrett rop på revolution. (Det stämmer att många av Labours förslag har större stöd än vad medierapporteringen ger sken av, men att vara för gratis bredband är inte samma sak som att stödja omvänd perestrojka ledd av Jeremy Corbyn.)

Tories har varit mer receptiva. De sonderade terrängen noga, mest i norr, mjukade upp retoriken och skrev fram en valplattform som var ganska vag i sak men tydligare i tonen. De balanserade lyhördhet för väljarnas utanförkänsla bortom storstäderna med en nyvunnen respekt för frustrationen i ekonomiska frågor. 

Boris Johnson kan och bör göra allvar av den valplattformen, åtminstone centrala delar. Han vann över fler mandat i parlamentet än Margaret Thatcher och har lika mycket manöverutrymme som Tony Blair. Hans nya majoritet bärs upp av parlamentariker från Labour-fästen som har starka incitament att leverera. Och hans segertal var i princip en kärleksförklaring till de nya väljarna och i praktiken en löfteslista. För övrigt älskar han att bygga och inviga saker.

Den ekonomiska logiken är lika stark som den politiska. Norra England är i skriande behov av ny infrastruktur. Den kan och bör göras grön. EU-utträdet kommer också att slå mot ekonomin hur man än gör. Stimulanser kommer att bli nödvändiga. 

Och inte minst ränteläget talar för. Inte bara för att investeringar i infrastruktur är billiga, utan därför att det är den bristande investeringsviljan som mer än något annat håller räntorna nere. 

Det är därför tunga och klartänkta liberala röster som Economist och Financial Times går i bräschen för mer marknära finanspolitik och den typ av investeringar som Boris Johnson nu har chans att genomföra. 

Gör han det har han stora chanser att bli portalgestalt för en ny och bred politisk strömrörelse – kalla den brobyggarhögern – som redan skymtar på sina håll internationellt, har brett stöd och svarar på många av de frågor som väljarna ställer, både i Storbritannien och utanför. 

Han kan, med andra ord, bli en Thatcher eller Blair för 20-talet. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?