Annons

Borgerligheten bör stödja ett balansmål

LEDARE. Värdet av en ansvarsfull finanspolitik kan inte underskattas. Men det är inte alltid ansvarsfullt att vara återhållsam, det måste de borgerliga partierna inse.

Foto:Henrik Montgomery/TT

De flesta viktiga beslut fattas utifrån erfarenhet. Tyskland har en strikt nolltolerans mot inflation och budgetunderskott på grund av sin erfarenhet av hyperinflation efter första världskriget. Miljoner människor förlorade allt. Men pandemin har mjukat upp den tyska nolltoleransen.

Även Sverige har en mycket strikt finanspolitik efter en period av underskott och hög inflation på 1900-talet. Den återhållsamma epoken inleddes i mitten av 1990-talet då Göran Persson (S) som finansminister sanerade statsfinanserna. Det finanspolitiska ramverket trädde i kraft 1997 och 2000 infördes överskottsmålet på 2 procent som senare justerades ned till 1 procent.

Ännu en bred överenskommelse gjordes 2016 (trädde i kraft 2019) då man sänkte målet till 0,3 procent och lade till ett så kallat skuldankare på max 35 procent av BNP. Dessa mål har över tid uppnåtts. Ibland kanske lite för bra. För det har inneburit att man har underlåtit att investera i viktig infrastruktur, som tågräls, banvallar, vägar, broar, tunnlar, bredband och energi. Äldreboenden och skolor hade också varit underinvesterade om inte de utskällda privata entreprenörerna hade byggt verksamheter. 

Nu laddar Andersson om. Den gångna veckan skrev hon och finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) en debattartikel i Svenska Dagbladet (8/11) under rubriken ”Ändra finanspolitiska ramverket snabbare”. Men innehållet är lika centralt som tempot, S ville 2016, och vill fortfarande, ha ett så kallat balansmål i stället för ett överskottsmål. Det innebär att budgeten ska vara i balans, i stället för att som nu ge ett överskott över en konjunkturcykel. Andersson motiverar detta med att hon inte ser något behov av att betala av på den redan låga statsskulden. 

Men liksom tidigare har regeringen borgerligheten, L, M och KD, emot sig. Ett skäl är att sedan Göran Persson slog fast att den som är skuldsatt inte är fri har en strikt finanspolitik blivit en kvalitetsstämpel. Det är med överskott man har byggt politisk trovärdighet. Inför valet 2014 tävlade finansministerkandidaterna Magdalena Andersson och Anders Borg om vem som var snålast.

Ett annat, viktigt och legitimt, skäl är att de borgerliga partierna inte litar på att vänstern kommer använda de medel som frigörs, uppskattningsvis 16 miljarder kronor per år, på ett långsiktigt och ansvarsfullt sätt. 

Magdalena Andersson har sedan hon tillträdde som finansminister inskärpt att behoven (läs utgifterna) kommer öka i välfärden de kommande decennierna. Debattartikeln i SvD tar bland annat upp behovet av fler händer i äldrevården, men det bör klassas som en utgift, även om den kan vara motiverad. Där står också att vi behöver förbereda oss på extremväder och bygga upp totalförsvaret. Det ska absolut klassas som investeringar, viktiga dessutom.

Regeringskollegan MP vill enligt språkröret Märta Stenevis kongresstal nyligen ”investera” 100 miljarder per år i klimatomställning, välfärd och bidrag utanför statsbudgeten. Det är just sådana löften, som förstås kommer finansieras med skattehöjningar, som gör borgerligheten nervös. 

Men det finns en relevant kritik mot överskottsmålet från såväl höger som vänster. Både Carl-Johan Westholm, akademiker och tidigare bland annat vd för Företagarna, och den vänsterorienterade rörelsen Reformisterna, anser att målet har lett till eftersatt infrastruktur, investeringar och underhåll. Det har de rätt i.

Om man ska peta i det finansiella ramverket igen, och få blocköverskridande stöd för det, så bör diskussionen handla om vikten av att göra rätt investeringar, fysiskt, strukturellt och institutionellt. Här måste de borgerliga partierna finnas med, även de bör ha en agenda för hur Sverige ska renoveras och byggas för framtiden. 

Finanspolitiken bör även fortsättningsvis vara ansvarsfull. Men det är inte alltid ansvarsfullt att vara återhållsam. Vi ska lära av våra erfarenheter, men inte låta oss begränsas av dem. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera