1515
Annons

Blackrocks rasism måste få motstånd

LEDARE. Att inte vara hållbar utgör alltmer en investeringsrisk. Det proklamerade Blackrock, världens största kapitalförvaltare med investeringar på 70.000 miljarder kronor, i början av 2020. Hållbarhet skulle därför bli den nya guldstandarden för investeringar, vägledande i allt från riskhantering till portföljkonstruktion.

HÅLLBARHET. Under 2021 höjer Blackrock sina förväntningar på att företag ska vara diversifierade baserat på etnicitet och kön. På bild vd:n Larry Fink.
HÅLLBARHET. Under 2021 höjer Blackrock sina förväntningar på att företag ska vara diversifierade baserat på etnicitet och kön. På bild vd:n Larry Fink.Foto:Evan Agostini

Framför allt handlade det om riskerna med klimatförändringarna, både de rent fysiska och i form av förändrade kapitalströmmar. Men hållbarhet rymmer också en social dimension. Redan för ett år sedan skrev Blackrocks vd Larry Fink att mångfalden i företagens arbetskraft är något investerare behöver ha koll på. Det är ett fokus som bolaget tagit fasta på i sina uppdaterade prioriteringar för ägarstyrning för det kommande året.

Under 2021 höjer Blackrock sina förväntningar på att företag ska vara diversifierade baserat på etnicitet och kön, vilket Di rapporterade om på måndagen. Det gäller både styrelser och företagens totala arbetskraft. Inkludering och diversifiering sägs av fondjätten bidra till ”innovation och långsiktigt värdeskapande”. Det kan givetvis låta bra. Men ett gott syfte gör inte Blackrocks nya krav mindre obehagliga.

För att kunna avgöra hur diversifierade bolag faktiskt är krävs enorma mängder känslig information. För amerikanska bolag vill Blackrock hädanefter att en rad data redovisas, bland annat ”ras, kön och etnicitet”. I Storbritannien förväntar sig fondjätten att bolag antar mål som säger att en tredjedel av höga ledarpositioner ska innehas av kvinnor, och att minst en person i styrelsen ska vara ”icke-vit”.

Men även svenska företag kommer att påverkas av Blackrocks nya besatthet av människors fysiska attribut. ”Precis som alla företag som vi har investerat våra kunders kapital i, så håller vi svenska företag ansvariga för att göra framsteg inom mångfaldsarbetet”, säger Blackrocks Europachef för ägarstyrning till Di (18/1).

För att påskynda förändring ser Blackrock stämmoomröstningar som sitt viktigaste verktyg. Om inte bolag gör framsteg i hållbarhetsarbetet kommer styrelsen att hållas ansvarig. Bristande information om klimatarbetet låg bakom att fondjätten i somras röstade emot Carl-Henric Svanberg som ordförande i AB Volvo. Det är ett tillvägagångssätt vi lär ser mer av från vad som i dag är en av de största ägarna på Stockholmsbörsen.

Det är en bisarr uppdelning av, och datainsamling om, människor som Blackrock förväntar sig att näringslivet ska delta i. Genom att förespråka kvotering av kvinnor och ”icke-vita” personer skickar man signalen att dessa inte kan konkurrera på arbetsmarknaden på egna meriter. Individen förminskas till sitt kön och sin hudfärg, två faktorer som aldrig får ligga till grund för rekrytering i ett meritokratiskt samhälle. Att diskriminera någon baserat på kön eller etnisk tillhörighet är dessutom olagligt.

Det identitetspolitiska fokuset på ”ras, kön och etnicitet” förflyttar inte bara makten från individen till kollektivet. Det öppnar även upp en Pandoras ask av obekväma frågeställningar. Vem räknas som ”icke-vit”? Vad avgör den etniska tillhörigheten? Svaren är på många sätt subjektiva, och definitivt inget som varken bolag eller stat bör försöka sig på att klassificera eller föra statistik över.

Kategoriseringen av människor efter hudfärg hör till en svunnen tid, liksom uppdelning efter kön och etnicitet. Att det nu återigen förespråkas, fast som ett sätt att främja mångfald, gör det inte mer rätt. Det är rasism förklädd i goda avsikter. Individen och hennes unika meriter och färdigheter ska alltid styra rekryteringar. När Blackrock frångår den principen måste näringslivet bjuda motstånd.


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?