Blackrocks rasism måste få motstånd

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.