ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Betydande politiska risker under hösten

  • CHANSNING. För S innebär mandatperioden ett fullskaligt experiment. Priset hördes lång väg i tisdagens regeringsförklaring. S finns knappt. Foto: Amanda Lindgren

På ytan kan Sveriges politiska ledning se stabil ut. Statsministerns regeringsförklaring på tisdagen har en majoritet bakom sig. Hans aviseringar om att bekämpa gängvåldet, rusta försvaret, slopa värnskatten, bygga servicekontor i Åsele, satsa mer på kommunerna och modernisera arbetsmarknaden och hyressystemet kan realiseras om S, MP, C och L skriver ihop sig och går till riksdagen.

De nya ministernamnen är heller inga chansningar. Utrikesminister Ann Linde har lång bakgrund på regeringskansliet och i Bryssel och har haft två ministerposter. Om vidare utredningar om Transportstyrelseskandalen inte fläckar henne kan hon regera UD med gott självförtroende. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark var med i spekulationerna som minister 2014 men väntade klokt nog då. Hon har bakgrund som riksdagsledamot (S), har som tidigare TCO-ordförande ett brett kontaktnät hos parterna och ett gott rykte hos L och C. Handelsminister Anna Hallberg är ganska okänd och har näringslivsbakgrund.

Men regeringens möjligheter avgörs av större cirklar än matematiken i riksdagen. Alla utom möjligen den regimtrogna tidningen Dagens Nyheter inser att regeringspolitiken inte kan fixeras och frysas i ett avtal från januari 2019. Svensk politik utvecklas inte enligt en kontrafaktisk mall från 1930-talet utan av vad som händer här och nu. Då ser det inte lika stabilt ut.

•Hur länge kan MP stå ut med att den gröna vinden i europeisk politik, nu senast i en norsk styv kuling, blåser rakt igenom det svenska Miljöpartiet? Klimatopinionen har nog aldrig varit större men det finns än så länge ingen antydan om att den är på väg att samla sig bakom MP. Klarar MP av att ge grönt ljus till en fördubbling av Arlandas trafik och skjuta höghastighetsbanan ännu längre in i framtiden?

•Kommunupproret pressar alla januaripartier. Dålig skattekraft, höga sociala kostnader och stora frågetecken om hur nyanlända ska få jobb gör listan på kriskommuner allt längre. Regeringen ökar kommunanslagen och transfereringarna inom utjämningssystemet men missnöjet är påtagligt och särskilt S är känsligt för sina kommunalråd. Högre bensinskatt gör inte stämningen bättre.

•Liberalerna har inte lyft i opinionen med sin nya partiledare och har svår att synas i januarisällskapet. Den nuvarande partiledningen tillhörde den del av partistyrelsen som hellre ville släppa fram en M-ledd regering. Väljarna lär inte lystra förrän den inställningen syns i ord och handling. L:s eventuella sidbyte fäller inte S-MP-regeringen men utan L måste den förhandla budget med V vilket vore ett dråpslag mot C.

•LO mullrar allt högre i bakgrunden, vilket det finns skäl till. Enligt SCB:s partisympatimätningar röstar var fjärde LO-medlem numera på SD, som nu med bred marginal är näst största LO-parti. S samlar 38 procent av LO-väljarna men det är milt uttryckt politiskt riskfyllt att tillsammans med C (4 procent av LO-väljarna), och L (1,7 procent), sänka skatten för höginkomsttagare, försvaga anställningsskyddet och göra migrationspolitiken mer generös om man vill behålla greppet i LO-leden.

•Fråga valfri väljare vilken fråga som är akut och ingen skulle säga värnskatten. Gängvåldet är exceptionellt just nu. Och den mindre spektakulära men utbredda rånvågen mot unga underminerar tillit, vardag och känslan av säkerhet. S är bakbundet av MP som motsätter sig fler befogenheter för polisen och januariöverenskommelsen ger inte något utrymme för ett riktigt fokus på brottsbekämpning.

•Oppositionen ligger bra till och samlar nu drygt 45 procent av väljarna. När L byter sida är en majoritet inom räckhåll. Sådant stressar alltid en regering.

För Socialdemokraterna är januariöverenskommelsen ett fullskaligt politiskt experiment för att ta reda på om det går att regera med delar av borgerligheten. Priset hördes tydligt i Stefan Löfvens regeringsförklaring: socialdemokraternas traditionella frågor fanns knappt. Ur allmänborgerlig synpunkt kan man kanske applådera, men det är en långsiktig fördel att reformer görs av partier som tror på vad de gör.

En sak var mycket bra. Formuleringen om att Sverige inte ska gå med i Nato var borta och regeringen vill värna och utveckla den transatlantiska länken. Frågan är bara om S och MP egentligen tror på det.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies