Den 8 maj i år besökte Ai Ping Doverstål sin mammas äldreboende i Värmdö kommun. Hon besökte mamman regelbundet även efter att besöksförbudet infördes 31 mars. Men den här gången anmäldes hon för olaga intrång. Redan 4/6 hölls huvudförhandlingar i ärendet och den fällande domen, böter på 1 500 kronor, kom samma dag.
Rent juridiskt är domen säkert oomtvistad. Det var intrång, det förnekar inte den tilltalade. Men det fanns omständigheter som förtjänar uppmärksamhet. Mamman är döv och äter inte maten som serveras på hemmet, därför kommer dottern med mat och hjälper till med kommunikation, dock efter klockan sju på kvällen då det är tomt. Ai Ping Doverstål är inte ensam om att oroas över sin mammas utsatthet.
Fallet i Värmdö sätter debatten om besöksförbud i blixtbelysning. Det handlar om hur de äldres sista tid i livet ska se ut. Det handlar också om var riskerna faktiskt finns. Problemet är sällan att besökarna trängs i farstun på äldreboenden, utan att de lyckligt lottade kanske har ett besök per vecka. Doverstål är ett undantag. I stället är det hos vårdpersonalen, där omsättningen är hög, som riskerna finns även om de minskats med bättre hygienrutiner.
Till de riskerna kommer att smitta följer med då nya personer flyttar in, eller återkommer från extern sjukvård, och boende med demens som inte kan följa regler om avstånd och handtvätt. Hantverkare som kommer och går. Därmed reglerar förbudet bara en av alla möjliga smittvägar. Det skriver Folkhälsomyndigheten (FHM) i en rapport till regeringen (15/9). Den slår även fast att det finns stora negativa effekter i form av ensamhet. Rapporten bidrog till att regeringen hävde det nationella besöksförbudet 1 oktober.
Då började dock kommuner och boenden att fatta egna beslut om fortsatta besöksförbud. Det förekom i bland annat Stockholm, Göteborg och Skara. Men det var olagligt, konstaterade snabbt både Inspektionen för vård och omsorg och FHM. Bara regeringen kan bestämma det. Som en medelväg beslöt regeringen att ge FHM möjlighet att med start 21 november vid behov införa lokala begränsade besöksförbud.
Desperata tider skapar desperata åtgärder. Men de måste motiveras utifrån sin effektivitet. Ser man till dödligheten på boenden så har den fallit länge. Socialstyrelsen publicerade 16 oktober siffror som visar följande: Räknat per 100 000 personer ligger dödsfallen bland dem som bor på särskilt boende eller har hemtjänst visserligen högt över dem som inte har någon hjälp, överlägset högst är den på boenden. Men så var det även innan pandemin. Det beror förstås på att det är de svagaste multisjuka som bor där, det är sista stationen på vår resa. 2014 dog en av fem personer en månad efter inflyttningen på äldreboendet.
Tittar man på hela 2020, januari till och med september, har dödligheten hittills varit 14 procent högre på äldreboenden, 9 procent högre för dem med hemtjänst, och 5 procent för övriga äldre, än under samma period 2016–2019. Så visst finns en överdödlighet.
Men det är viktigt att hitta träffsäkra regler för att begränsa spridningen. Utan effektiv smittspårning är det svårt att veta vilka vägar viruset tar. Hittills har de åtgärder och förbud som införts präglats av att de var möjliga att införa snarare än de mest effektiva.
Förbudsförordningen och smittskyddslagen har sina begränsningar. De kommer exempelvis inte åt kollektivtrafik, badstränder och köpcentrum. Därför vill regeringen införa en särskild pandemilag som kan appliceras bredare, och förhoppningsvis samtidigt mer träffsäkert. Riksdagen ska rösta om lagen så den kan bli verklighet först i sommar. Om den godkänns bör den användas försiktigt.
För dem som har ett par månader kvar att leva är det helt avgörande att få möta sina närstående. Det är det enda som är värt något när maten inte längre smakar, benen inte bär, ögonen inte ser att läsa med och man förlorat intresset för tv:n. Låt besökarna komma in, med visir, sprit och skyddshandskar.
