1515
Annons

Bejaka solidariteten i Karl-Bertil Jonsson

LEDARE. Karl-Bertil Jonssons förebild är legenden Robin Hood. Med åren har även berättelsen om Karl-Bertil gett upphov till olika tolkningar, och politisk strid.

I det sekulära Sverige finns det två jultecken som slår ut alla andra. ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” och ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (som också just haft filmpremiär). Det är symptomatiskt för vår tid att båda är tv-program. Det första har mer än dubbelt så många tittare som det andra. Men Karl-Bertil Jonsson har en politisk dimension och engagerar mer.

Programmet har i år gett upphov till en rad kvalificerade artiklar på DN debatt. Diskussionen inleddes på julafton med att ekonomerna Lars Jonung och Daniel Waldenström fördömde Karl-Bertils handlande och lyfte fram hur kapitalismen minskat fattigdomen sedan berättelsen utspelade sig. ”Vår tids låglöneyrken har mellan fem och nio gånger så mycket köpkraft som den genomsnittliga industriarbetaren hade 1941.” 

Invändningarna kommer från olika håll. Filosofen Stellan Welin skriver att miljardärer inte behöver alla sina pengar. Tidigare vänsterpartipolitikern Per Sundgren undrar varför Jonung/Waldenström inte tar upp problemet med klyftor. Dan Andersson, en gång LO-ekonom, ser sonens frigörelse från fäders värderingar. Hannes Holm, som regisserat årets film om Karl-Bertil, tycker att kärnbudskapet är godhet.

Karl-Bertil Jonssons förebild är legenden om Robin Hood. Detta är en bärande del i berättelsen om kapitalistens son som ger bort de rikas julklappar till de fattiga. Men det finns många tolkningar av Robin Hood, de flesta handlar om en fredlös man som satte sig upp mot stat, myndigheter och maktmissbruk. I en äldre, och Disneys, version tar han tillbaka skattemedel som krävts in av kungen på illegitima grunder, och delar ut till dem som beskattats orättvist och långt över sina tillgångar. Det handlar mer om ett illegitimt system än jämlikhet.

Ekonomen Thomas Piketty skriver i ”Kapitalet och ideologin” att ”ojämlikhet saknar legitimitet.”Han är inte ensam om den synen, men det är att göra det lite enkelt för sig. Legitimiteten avgörs av om systemet upplevs som förankrat, balanserat och rättvist, och om utfallet är acceptabelt.

Det svenska skattesystemet har legitimitet, även om det finns utrymme för förbättringar. Men många reagerar på att gruppen rika, och deras inkomster, har ökat. Vi har fått fler miljardärer. Det beror främst på globaliseringen av marknader, som ger företag och vinster långt större potential än tidigare. De senaste 15 årens rekordlåga räntor har också varit mycket gynnsamma för fastighets- och kapitalägare. Samtidigt har det växande entreprenörskapet och utvecklingen av aktiemarknaderna ökat välståndet över hela linjen i Sverige. Men de som har det sämst halkar efter.

Den politiska kärnfrågan borde då vara vilket som är det bästa fördelningsverktyget. Att kapa vinsterna ytterligare för de privata företagare som genererar samhällets välstånd eller fokusera på att förbättra livschanserna för dem som har det sämst? För en icke-socialist är det självklart att det bästa och mest rättvisa verktyget är att förbättra livschanser. Det gör man främst genom att stärka utbildning och hälsa, och det måste inte alltid kosta mer. Men det är förstås enklare att bara höja skatten och låtsas att ojämlikheten därmed är nedkämpad.

När det gäller Karl-Bertil Jonsson har Hannes Holm rätt. Godheten har en central roll i berättelsen, och är något som alla kan samlas kring. Författaren och socialdemokraten Tage Danielsson hade nog kallat det solidaritet. Men solidaritet är inte bara ett vänsterbegrepp. Det har funnits länge inom kyrkan. I slutet av 1800-talet beskrev några tyska teologer att ”Ett solidariskt samhälle...skulle undvika såväl socialismens förkvävande likriktning som kapitalismens hjärtlöshet”. 

Många kristdemokratiska partier talar om solidaritet, inklusive svenska KD. De skriver på sin hemsida: ”Medmänsklighet och kärlek är grundläggande värden som utmynnar i solidaritet mellan människor”. Vi bör tala mer om detta, samhällsutvecklingen kan aldrig helt delegeras bort till politiken. Hög skatt ger inte fri lejd för någon, fattig eller rik. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Lööf väljer vänster före liberalismen

Under måndagen lämnade Annie Lööf beskedet att Centerpartiet vill ingå i en S-regering. ’’Jag ser att Magdalena Andersson har det ledarskap som behövs’’, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter. Det här är ingen liten sak. Man måste gå tillbaka nästan 70 år för en regering med både C och S.

VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).
VÄNSTERBLOCKET. C-beskedet är en tydlig varudeklaration inför valet. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. Centerpartiet har valt sida. Partiledare från vänster: Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP), Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf (C).Foto:TT

Bakgrunden till C-ledarens besked är opinionen. I över ett års tid har partiet tappat kraftigt. Ett val i dag skulle innebära det sämsta sedan 90-talet. Mätinstitutet Sifo visar att det bara skiljer en tiondels procentenhet mellan C, L och MP. Det är därför fullt möjligt att C blir Sveriges minsta parti i riksdagen. Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning visar att flödet från C går till både S och M. Nu försöker partiet ta kommandot och vända trenden.

C-beskedet stötte redan efter någon timme på patrull. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar kallade det absurt att V inte skulle få sitta med i regeringen. Hon menade att Lööf begär hennes stöd, eftersom S, C och MP inte lär få egen majoritet, men utan att behöva samarbeta. ’’Man kan inte sätta sig på ett annat parti’’, sa Dadgostar i SVT Aktuellt.

I sak har Dadgostar helt rätt. Höstens parlamentariska situation vid en vänstermajoritet kommer att skilja sig från förra valets. Då behövdes inte V:s röster för att få igenom en budget. Den förra partiledaren Jonas Sjöstedt (V) släppte fram Stefan Löfven utan politiska segrar. Nu ser läget annorlunda ut. Liberalerna har bytt sida. Och Vänsterpartiets röster skulle därför behövas i varenda omröstning: för att få tillträda, få igenom sakpolitik och få majoritet för budgeten. Därför ska man ta Dadgostars ord på allvar. I höst kan C tvingas släppa fram en regering där även V ingår.

Samtidigt har vänstersidan radikaliserats under mandatperioden. V går till val på skattehöjningar på 70 miljarder, bland annat genom att återinföra förmögenhets- och arvsskatter. Banker, välfärdsföretag, energibolag, transportföretag och bostadsföretag ska tas över av staten. Partiet vill nå ett socialistiskt samhälle, och ungdomsförbundet Ung Vänster kallar sig fortsatt kommunister.

Även Miljöpartiet ser ut att vara tillbaka i regeringen vid en vänstervalseger. MP har nämligen ett uttalat krav att inte släppa fram en regering de själva inte sitter i. Förra årets reträtt från regeringen kommer inte att hända igen, har partiet tydliggjort. Äganderätten i skogen kan därför återigen hamna under beskjutning och energipolitiken fortsättningsvis haverera.

Den ekonomiska politiken äventyras även den av MP-inflytande. Partiet vill att staten ska låna 100 miljarder om året kommande tio år, utanför ordinarie budget. AP-fonderna ska inte jaga avkastning för pensionärer, utan användas i politiska syften. De föreställer sig något av en grön lockdown, med hårdför och påtvingad utslagning av företag.

Även Socialdemokraterna har under Magdalena Andersson dragit vänsterut. S går till val på en beredskapsskatt som ska dra in 40 miljarder kronor, att jämföra med värnskatten som drog in 6 miljarder. Det är en omfattande skattehöjning som kommer att drabba breda löntagargrupper. Anderssons partiledarkandidatur inleddes med rapporten Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa. Där finns förslag om tak på ISK, höjd skatt i 3:12, helt borttaget jobbskatteavdrag och en ny miljonärsskatt.

Under tisdagen presenterade S ännu en ny attack mot välfärdsföretagandet. Stopp för privat drift av nya sjukhus, trots att privata S:t Görans i Stockholm är Sveriges mest effektiva sett till väntetider, vårdkvalitet och kostnader. 

Hur har Annie Lööf tänkt att det här ska gå ihop? Blir C riksdagens minsta parti, har man inte mycket att sätta emot S, V och MP. Liberalismen ersätts nu av makthunger. Med ett dåligt valresultat kan gräsrötterna i C vända sig mot sin ledare. Missnöjet pyr redan som det är. Allt fler inifrån intygar att partiledningen blivit en bunker, där kritik viftas bort som illojal. Personalomsättningen har ökat och ju närmare partiledaren man kommer, desto fler medarbetare slutar. Kanske handlar måndagens besked bara om att en ministerpost är enda sättet för Annie Lööf att rädda sig kvar vid partiledarposten.

Det glädjande med C-beskedet är att varudeklarationen inför valet är tydlig. Sverige är tillbaka till blockpolitiken. C har valt sida. Nu finns ett alternativ till höger, och ett till vänster.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera