1515
Annons

Bankekonomerna har fel – värna skuldankaret

De senaste åren har flertalet bankekonomer ansett att staten borde låna mer. Logiken har varit enkel: med negativ ränta borde storskaliga investeringar genomföras. I teorin låter det bra, men i praktiken tjänar skuldankaret vårt land väl.

INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.
INTERNATIONELLA KRISER. En låg statsskuld är en viktig stötdämpare när ekonomin vänder nedåt.Foto:Richard Drew

Sveriges samlande statsskuld, om man även inkluderar kommunernas och regionernas skulder, uppgår till drygt 30 procent av BNP. Det är en lägre skuld än många andra industrialiserade länder har. Den låga statsskulden ska ses i ljuset av skuldankaret, en del av vårt finanspolitiska ramverk. Skuldankaret innebär att den offentliga sektorns skuld (staten, regioner, och kommuner) över tid ska ligga på 35 procent av BNP. Är avvikelsen mer än fem procent åt något av hållen, behöver regeringen svara inför riksdagen vad avvikelsen beror på och hur den ska hanteras.

En låg statsskuld är en viktig stötdämpare vid ekonomiska kriser, där statens utgifter kan finansieras utan att behöva chockhöja skatterna. Historiska genomgångar visar att större finanskriser ökar de offentliga skulderna med 86 procent, alltså nästan en dubblering av statsskulden. Anledningen till att skulderna växer så kraftigt är flera: utgifterna ökar (t.ex. arbetslöshetsersättning), skatteintäkterna minskar (eftersom färre jobbar och företagen har mindre vinster), räntorna stiger, BNP faller och bankerna kan behöva räddningspaket.

Sveriges bankkris på 1990-talet innebar stora budgetunderskott, och statsskulden steg på några år från 40 procent av BNP till runt 75 procent. Flera forskningsstudier visar även på en tröskeleffekt vid en skuldkvot på runt 90 procent av BNP, där länders tillväxt efter denna nivå påverkas negativt. När skulden väl blivit ordentligt hög, tar det dessutom ofta lång tid, inte sällan över ett decennium, att få ned den igen. För att behålla krockkudden i kris, bör därför inte statsskulden vara högre än att den klarar av att dubbleras utan att påverka den långsiktiga tillväxten.

Det motsatta förhållandet, en för låg skuld, är heller inte optimalt för ett litet land. 2014 beskrev tidigare vice riksbankschef Kerstin Hessius i en utredning risken, nämligen att den etablerade marknaden kan försvinna. När Sverige väl behöver pengar, kan den finansiella infrastrukturen saknas.

Att med negativa räntor finansiera investeringar med positiv samhällsnytta inom exempelvis infrastruktur och klimat är lättare sagt än gjort. Bankekonomerna tycks nämligen inte förstå den politiska dynamiken i beslutsfattandet. Ministrar föredrar stora prestigeprojekt där de kan klippa band och få mediegenomslag, framför mer vardagliga upprustningar till störst samhällsekonomisk vinning. 

Regeringens omfattande infrastrukturplan för de kommande tolv åren är ett sådant exempel. Planen omfattar investeringar på 800 miljarder, men innebär en sammantagen samhällsekonomisk förlust enligt Trafikverket. Politikerna har bortsett från den prioriteringslista expertmyndigheten föreslagit, och i stället gjort egna bedömningar om geografi och transportslag.

Större, offentliga, klimatinvesteringar nämns även de ofta i debatten. Problemet är att de i huvudsak är ineffektiva. Regeringens satsning Klimatklivet har hittills fördelat 9 miljarder av skattebetalarnas pengar till en marginalkostnad på uppemot 4 200 kronor per ton koldioxid. I vissa fall mer än så – enligt Riksrevisionen har stödet till biogas skett till en kostnad om 6 600 kronor per ton. Dessa siffror går att jämföra med EU:s utsläppshandel där ett ton koldioxid kostar runt 800 kronor, eller internationella klimatinvesteringar på 67 kronor. Koldioxidutsläpp bekämpas bäst internationellt, och med effektiv politik på hemmaplan, men även här bortser politikerna från grundläggande fakta.

En kraftig ökning av statliga lånefinansierade investeringar skulle därför inte bara försämra Sveriges förmåga att möta en kris, utan sannolikt också utföras på ett ineffektivt sätt. Därtill ökar statens räntekostnader som det är nu. Förra året fick vi drygt en miljard betalt för våra lån, men i år är prognosen att räntekostnaderna ökar till 16 miljarder.

Det finanspolitiska ramverket kommer under nästa mandatperiod att ses över. Då behöver skuldankaret fortsatt värnas.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Hjälp Tyskland hålla värmen i vinter

Utsikterna för tysk ekonomi är bräckliga, enligt finansminister Christian Lindner. 

Att döma av färska ekonomiska indikatorer är det ingen överdrift.

ALLIERADE. På tisdagen besöker Tysklands förbundskansler Olaf Scholz Stockholm och Magdalena Andersson. Att Sverige fortsätter att exportera el till kontinenten är ett sätt att hjälpa Tyskland i den svåra situation som landet befinner sig och en investering i europeisk sammanhållning.
ALLIERADE. På tisdagen besöker Tysklands förbundskansler Olaf Scholz Stockholm och Magdalena Andersson. Att Sverige fortsätter att exportera el till kontinenten är ett sätt att hjälpa Tyskland i den svåra situation som landet befinner sig och en investering i europeisk sammanhållning.Foto:Jonas Ekströmer/TT

De inflationstyngda tyska konsumenterna har dragit ned kraftigt på sina inköp. Aktörer både inom den tyska industrin och finansmarknaden spår dystra tider när de tillfrågas av konjunkturinstitut. 

Lägg till det den pågående torkan som orsakat sjunkande vattennivåer och framkomlighetsproblem på floden Rhen – en viktig komponent i den tyska industrins transportnät – vilket förvärrar problemen i logistikkedjorna.

Men den stora boven i dramat heter Vladimir Putin. Risken är påtaglig att den ryska presidenten helt vrider av gaskranarna till grannlandet i vinter. 

Om inte tyskarna lyckas dra ned på gaskonsumtionen rejält väntar elransonering.

Runt om i Europa anas viss skadeglädje. Bland sydeuropéer tycks bittra minnen från finanskrisen ha väckts till liv. Men också i Sverige mumlas det om att tyskarna får skylla sig själva som försatt sig i den här situationen. Merkel-regeringen borde ha insett att det var naivt att göra sig så beroende av rysk energi.

Det kan man absolut tycka. 

Angela Merkel fattade ett antal beslut under sina år som förbundskansler som med facit i hand har visat sig vara olyckliga – inte minst att stänga ned kärnkraftverken i förtid. 

Samma sak gäller beslutet av förbjuda inhemsk fracking, en metod för att utvinna naturgas, till förmån för att bygga gasledningar till Ryssland.

Samtidigt var det inte den tyska förbundskanslers naivitet som orsakade kriget i Ukraina. Angela Merkel investerade i tron att täta affärsförbindelser och handel med Ryssland skulle förhindra framtida konflikter. Hon investerade i freden, men det räckte inte.

Men dagens Europa har varken råd med efterklokhet eller skadeglädje. Tvingas tyskarna till elransonering kommer den tyska ekonomin att drabbas hårt, vilket betyder stora problem för hela kontinenten med tanke på Tysklands roll som industriell motor. Drygt 10 procent av Sveriges export går exempelvis dit. 

De skyhöga elpriserna som lär följa kommer heller inte att stanna i Tyskland. Hela EU kommer att drabbas, inte minst södra Sverige, vilket riskerar att förvärra krisen. 

Det hotar i sin tur det folkliga stödet för EU:s styrande politiker, sammanhållningen inom EU, våra sanktioner mot Ryssland och stödet till Ukraina – en ond spiral där endast Putin står som vinnare.

Ett sådant mardrömsscenario måste till varje pris undvikas. Ett viktigt steg på vägen är att inse att Tysklands sak är hela Europas.

För svenskt vidkommande är relationen med Tyskland extra viktig, och inte bara på grund av handeln. Som ny Nato-medlem kommer Sverige att vara i behov av en trygg och stark nordeuropeisk allierad inom försvarsalliansen att ta rygg på. Detsamma gäller vår tillvaro inom EU efter britternas sorti. 

Därför är det positivt att Magdalena Andersson får besök av just förbundskansler Olaf Scholz på tisdagen. De ska bland annat diskutera klimatomställningen och besöka Scania i Södertälje för att provköra ellastbilar.

Det är viktigt att komma ihåg att Tyskland tillhör den goda sidan inom europeisk klimatpolitik, trots att rubrikerna numera mest handlar om återstartade kolkraftverk och fiskdöd. Utan den tyska regeringens stöd hade EU:s klimatambitioner knappast varit så höga som de är i dag. 

De återstartade kolkraftverken, bygget av fem LNG-terminaler, gasavtal med Qatar och planerna på att förlänga kärnkraftverkens livslängd ska snarare ses som utslag av politisk realism – inte minst av regeringspartiet Die Grünen – för att klara landets energiförsörjning på kort sikt.

Förhoppningsvis inser Scholz & Co att kärnkraftverken bör drivas vidare också på längre sikt. Magdalena Andersson skulle annars kunna berätta om de dyrköpta svenska lärdomarna av att stänga ned fullt fungerande verk av ideologiska skäl. 

Tyskarna bör också ompröva frackingförbudet för att i framtiden minimera risken att behöva använda kolkraft eller göra sig beroende av gasproducerande diktaturer.

Men i närtid är det framför allt viktigt att EU-länderna håller ihop och samarbetar – att alla gör sitt för att nå EU-kommissionens mål om att minska gaskonsumtionen med 15 procent till i vinter. 

Detsamma gäller möjligheten att dela med sig av el- och gasresurser om något land drabbas av brist, snarare än att göra som Norge som nu hotar med att begränsa elexporten. 

I förlängningen är det en investering i Europas välstånd, och i freden.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera