Socialdemokraterna får där sin sämsta notering någonsin i en SCB-mätning och Sverigedemokraterna får med råge sin bästa.
Håkan Juholt fick i praktiken sparken när SCB hösten 2011 skickade ner hans parti till 27,7 procent. Stefan Löfven får ännu lägre, 26,3 procent. Jämfört med valet tappar S framför allt till SD och till V.
Sverigedemokraterna, som får 22,6 procent, vinner framför allt väljare från M och S och rännilar från alla partier utom MP.
Räknat i block har januaripartierna minskat 4 procentenheter sedan valet och får 42,8 procent. Oppositionen till höger, M, KD, SD, har vunnit lika mycket och får 47,5.
SD:s framgångar har olika orsaker. Alltfler väljare tycker att SD:s verklighetsbeskrivning stämmer överens med deras egen och att partiets generallösning, minskad invandring, är en förutsättning för att klara allvarliga samhällsproblem.
En annan orsak är att svensk politik sedan valet 2014 utgått från att isolera SD, vilket i praktiken gör partiet till den tydligaste oppositionen. Både DÖ och JÖ hade SD som sin viktigaste motståndare och adlar Jimmie Åkesson till oppositionsledare. Den rollen är stark och vinner lätt sympatier, särskilt om regeringsmakten är svag och splittrad.
I de nordiska länder där man valt att integrera respektive nationalistparti i det politiska arbetet har de stora partierna behållit initiativet. Sverige sticker ut och den politiska kapitalförstöringen är betydande. Både S och M är viktiga för en rationell och fungerande regeringsmakt. Sverige har skäl att revidera sin strategi.
För Liberalerna är siffran 4,1 procent rimligen en lättnad eftersom partiet hamnade under 4 procent i våras. Det som framför allt har hänt däremellan är att Nyamko Sabuni blivit vald och hon har klokt nog visat distans till Januariöverenskommelsen. Om hon vill rädda sitt parti kvar i riksdagen bör hon fortsätta den linjen och i god tid före nästa val deklarera att hon vill se en M-ledd regering. Centerpartiet kommer att stanna kvar i vänsterblocket, till stort besvär för S.
