1515
Annons

Avklassa Covid som samhällsfarlig sjukdom

Fyra sjukdomar är i dag klassade som samhällsfarliga av Folkhälsomyndigheten: ebola med en dödlighet på uppåt 90 procent, sars med dödlighet på 50 procent, smittkoppor med dödlighet på minst 20 procent- och covid 19.

Sjukskrivnings- och karantänsreglerna är ett mycket större belastningsproblem för sjukvården än Covid 19.
Sjukskrivnings- och karantänsreglerna är ett mycket större belastningsproblem för sjukvården än Covid 19.Foto:Paul Wennerholm/TT

Vilken dödlighet den senaste varianten av Covid har - omikron - återstår att se men just nu tycks den vara lägre än för vanliga influensor. Vi har en massiv spridning men belastningen på IVA-klinikerna är låg och det finns ingen överdödlighet i Sverige.

Viruset som orsakar Covid utvecklar sig som virologerna förutspått. Det blir mer smittsamt och mindre farligt för att förhoppningsvis sluta som ett mycket vanligt men relativt ofarligt förkylningsvirus. Riskgrupper har tillgång till vaccin som effektivt skyddar mot allvarlig sjukdom.

Det finns ingenting i den nuvarande epidemin som i sak är samhällsfarligt. De flesta som är smittade har inga symptom alls.

Däremot är samhällets reaktion på epidemin samhällsfarlig. Sjukskrivnings- och karantänsregler har skapat en frånvarochock. Arbetsplatser som kräver fysisk närvaro fungerar knappt. Restriktioner för kulturbranschen och restaurangnäringen förstör mänskliga och ekonomiska värden. Studenter som tillbringar sin utbildningstid i social isolering får problem med sin psykiska hälsa. Friheten i samhället stryps.

Danmark, Norge, USA, Storbritannien och Spanien diskuterar nu att avklassa Covid 19 som samhällsfarlig och häva restriktionerna. I Sverige förs en liknande debatt, bland annat av Liberalerna som vill ta bort regeringens nedstängningsmakt och inte förlänga pandemilagen.

Även inom läkarprofessionen hörs en debatt om rimligheten i åtgärderna kring Covid. Ett exempel är överläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus Pia Malmquist. Hon menade i P1 Morgon på onsdagen att sjukskrivnings- och karantänsreglerna nu är ett mycket större belastningsproblem för sjukvården än Covid 19. Masstestningen av allmänheten gör att fullt friska individer isolerar sig och sjukfrånvaron slår ut viktiga funktioner.

Regeringen är uppenbart nervös för coronakommissionens slutrapport som kommer den 25 februari. Det är ett av skälen till att en avklassning blockeras politiskt och att ansvariga ministrar hänger kvar i föreställningen om att vi är ”mitt uppe i en pandemi”. Riksdagen bör ta initiativ till att återgå till Folkhälsomyndighetens evangelium: tvätta händerna, håll avstånd, stanna hemma om du är sjuk, men avklassa Covid som samhällsfarlig sjukdom och ta bort alla restriktioner.


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?