Enligt amerikanska underrättelser råder ingen tvekan, och man pekar specifikt ut onsdag som startdag för invasionen.
Det skulle gå stick i stäv med tesen om att Vladimir Putin inte vill störa Xi Jinpings pågående OS, som avslutas på söndag.
Ironiskt nog skulle det också sammanfalla med att Ryssland ska leda en diskussion om Ukrainakonflikten i FN:s säkerhetsråd, i egenskap av rådsordförande.
Det säger för övrigt en del om FN:s relevans inom världspolitiken.
Finansmarknadsaktörer världen över verkar dock tro på underrättelserna, att döma av börsrasen på måndagen. Detsamma gäller olika utrikesdepartement, inklusive det svenska, som under helgen uppmanat sina medborgare att lämna Ukraina.
Flygbolag avbryter flygningar till och från samt över Ukraina och inom EU pågår en intensiv jakt på alternativa energikällor inför ett potentiellt stopp för rysk gasexport.
Amerikanerna har visserligen haft fel förr. Förutom upprepade varningar om en förestående rysk attack på Ukraina är missbedömningen av talibanernas kapacitet i Afghanistan förra året ett färskt exempel.
Kreml håller dessutom ännu den diplomatiska dialogen med väst vid liv, vilket inger visst hopp, trots avsaknaden av konkreta framsteg. På tisdagen besöker den tyska förbundskanslern Moskva.
Men det är uppenbart att läget för 44-miljonerslandet i Östeuropa är akut. Trots att Ukraina är ”guldpartner” till Nato och har deltagit i missioner i såväl Afghanistan som Irak och Kosovo står man ensamt militärt när det verkligen gäller.
Likt Sverige omfattas Ukraina inte av Natos försvarsgarantier. Men till skillnad från det svenska önsketänkandet hyser ukrainarna inga illusioner om att västvärlden ska komma till deras undsättning militärt.
Det framkom med all tydlighet när undertecknad var på besök i Kiev i januari. Däremot väntar sig ukrainarna hjälp med annat – vapen, framför allt – för att kunna försvara sig mot sin militärt överlägsna granne.
När Ukrainas försvarsminister träffade Peter Hultqvist (S) i Stockholm i december ska han enligt uppgift ha framfört en vädjan just om att få köpa svenska vapen.
Sverige har som bekant en vapenindustri i världsklass.
Men, Sverige har också ett system, som det brukar heta – ett regelverk som enligt Ann Linde (S) omöjliggör vapenexport till Ukraina.
”Ett av de starkaste vapenkontrollexportreglerna som finns, och de måste ju följas, särskilt i sådana här sammanhang”, sa utrikesministern i söndagens Agenda, apropå förbudet att exportera till krigförande stater.
Särskilt när den europeiska säkerhetsordningen står på spel, menar hon? När någon hotar den ordning som vi är ”väldigt beroende av för vår säkerhet”, för att citera henne igen?
Det minsta man hade kunnat begära från Linde var ett ”tyvärr”. Ännu bättre hade såklart varit om hon konstaterat det uppenbara: att regelverket behöver ändras för att verkligheten kräver det. För att Ukraina, ett nära partnerland, behöver hjälp att försvara sig.
Det hade lika gärna kunnat vara Sverige som var hotat.
Men tvärtom verkar S-regeringen nöjd över att ha ett regelverk och en myndighet att hänvisa till när det dyker upp känsliga frågor.
Precis som i frågan om att uttala en svensk Nato-option tycks man göra allt för att undvika sådant som kan provocera Ryssland.
Sverige kvalar därmed in i samma fega kategori som Tyskland, som fått utstå hätsk men befogad kritik för beslutet att skicka hjälmar snarare än vapen till Ukraina.
”Ytterligare rysk aggression kommer att få allvarliga konsekvenser för Ryssland”, sa Magdalena Andersson efter måndagens möte med ÖB Micael Bydén, och syftade på de ekonomiska sanktioner som planeras.
Det är alltså samma budskap som Joe Biden, Emmanuel Macron och en rad andra väst-ledare framfört till Putin & Co.
Enigheten i väst är en styrka så här långt. Men det är dessvärre uppenbart att sanktionshotet inte har avskräckt ryssarna i sin mobilisering.
Det är ett tecken på att det behövs en ny taktik, en plan B – att det behövs mer än ord.
Ukraina behöver all hjälp de kan få. Även från Sverige.
