Niinistö ska ha beröm för sitt mod att sticka ut. Den typen av dialog har dessutom otvetydig fredsfrämjande effekt, vilket Europa har större behov av än på länge.
Ryssland fortsätter nämligen att trappa upp konflikten med väst: med USA, Nato och dess partnerländer, inklusive Finland och Sverige.
Hotet gäller inte längre bara Ukraina, som ryssarna pressar både militärt och politiskt. Under julveckan talade ryska utrikesdepartementet även klarspråk om vad som väntar om de nordiska länderna ansöker om Nato-medlemskap.
Svensk/finska ansökningar till försvarsalliansen kommer få ”allvarliga militära och politiska konsekvenser” och skulle kräva ett ”adekvat svar” från den ryska sidan, enligt Moskva.
Det är ett oerhört uttalande, om än inte förvånande.
Kreml lever uppenbarligen kvar i en kallakrigsmentalitet där stormakter kan dela upp världen i intressesfärer och diktera villkor.
I verkligheten har det dock blivit 2022 och Ryssland är långt ifrån någon stormakt. Men oavsett status har Kreml ingen rätt att hota eller blanda sig i varken Sveriges, Finlands eller – för den delen – Ukrainas säkerhetspolitiska val.
Detta bör uttalas av alla berörda länder.
Finland gör just det, och föredömligt tydligt.
Både statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö tog upp det ryska ultimatumet i sina respektive nyårstal, och poängterade resolut att landets handlingsfrihet inte får inskränkas – att Finland har all rätt att ansöka om medlemskap i Nato, närhelst man vill.
Nato-optionen som antogs 1995 underlättar.
Från den svenska S-regeringen har budskapet dessvärre varit mindre tydligt.
Peter Hultqvist kallade visserligen de ryska kraven för ”helt oacceptabla” när ryssarna först publicerade sina utkast till fördragstexter med Nato respektive med USA den 17 december, som bland annat innefattade ett totalt stopp för utvidgning av Nato och krav på att försvarsalliansen inte skickar styrkor och vapen till europeiska länder som blivit medlemmar efter 1997.
Men till skillnad från den finska retoriken lyckades den svenska försvarsministern undergräva sitt avståndstagande genom att berätta för omvärlden att Sverige inte ska gå med i Nato ”varken nu eller senare”.
Statsminister Magdalena Andersson framförde samma budskap i sin regeringsförklaring i november, och har varit påtagligt tyst sedan dess – trots det direkta ryska hotet.
Helt i Kremls smak, med andra ord.
Vad skulle krävas för att Socialdemokraterna ska ompröva den heliga principen om att vår säkerhetspolitiska linje ligger fast? En finsk ansökan om Nato-medlemskap? En ny rysk attack på Ukraina? Eller kanske ryska ”gröna män” på Gotland eller Åland, likt de som dök upp på Krim 2014?
Finland tycks ha insett allvaret i de ryska hoten, och inget av de två sistnämnda scenariona kan dessvärre uteslutas i närtid.
Det ryska självförtroendet verkar ha växt av de publicerade kravlistorna. I ryska medier bubblar krigsretoriken och hånen mot de försvagade och förvirrade västmakterna.
Regeringsföreträdare spinner vidare på berättelsen om hur Nato brutit sina löften om utvidgningen österut, om Rysslands rätt till självförsvar.
Utvecklingen är djupt oroande. Med tanke på hur verklighetsfrånvänd den ryska kravlistan är ska det också mycket till för att framsteg ska kunna nås under nästa veckans mötesbonanza mellan Ryssland och USA, Nato respektive Osse.
Hade det inte varit bättre för den svenska regeringen att förekomma nästa ryska drag, snarare än att tvingas reagera?
Ett rakt svar är att göra som Finland och anta en Nato-option, vilket en majoritet i riksdagen, inklusive en samlad opposition, är för.
Det skulle signalera att Kremls ultimatum får omvänd effekt. Att Sveriges säkerhetspolitiska linje faktiskt beror på händelserna i omvärlden, snarare än på socialdemokratiska traditioner.
Att Sverige och Finland håller ihop.
