Allians–MP-samarbetet 2011, Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019 har alla syftat till att isolera eller neutralisera Sverigedemokraternas inflytande. Men partiet har bara vuxit.
Många pekar på att andra partier har närmat sig Sverigedemokraterna. Det har blivit en politisk folksport att peka på att andra partier minsann också har gjort gemensam sak med Sverigedemokraterna.
Det vanligaste politiska verktyget i debatten om Sverigedemokraterna är att kategorisera partiet. Det är främlingsfientligt, antiliberalt, auktoritärt, samt har ungerska ambitioner. Inget av detta behöver vara fel, men det bygger i så fall på utgångspunkten att det inte spelar någon roll hur partiet själv formulerar sin politik. Det är omvärldens kategorisering som gäller. Och att skandalösa uttalanden och beteenden från enskilda partiföreträdare ger en sannare bild än de officiella partidokumenten.
Det är i och för sig inte omöjligt att ett parti skulle kunna fungera så, att det som sägs inte bör tillmätas något värde eftersom det kan finnas en dold agenda, en hemlig ambition om vad man ska göra med makten om man blir tillräckligt stora. Men är det vettigt att detta ska vara basen för all bedömning av ett parti?
Alla, inte minst andra partier, som vill analysera svensk politik på ett rimligt sätt bör bekanta sig med Sverigedemokraternas beslut och dokument. Till partiets kongress finns ett antal motioner och svar på dessa från partistyrelsen. Viktigast är partistyrelsens inriktningsprogram inför valrörelsen.
Det är ett mycket moderat dokument, i ordets båda betydelser. De allra flesta förslag återfinns även hos andra partier. Den ekonomiska politiken är allmänborgerlig. Förslagen är ofta påtagligt icke-radikala. På områden där SD:s politik brukar pekas ut som avvikande, som public service och rättsstaten, finner man ingenting konstigt. Domstolsväsendets oberoende ska stärkas. Lagrådet ska ges en mer avgörande roll, enligt SD. Den som värnar dessa samhällsinstitutioners vikt för den liberala demokratin bör välkomna att Sverigedemokraterna har en likartad politik som de andra stora partierna och inkludera dem i politiska uppgörelser på dessa områden.
Dokumenten och partiledningens linje säger inte allt. Åsikterna i de breda partileden kan ju avvika och vara betydligt mer radikala. Men även där måste man fundera: Vilken är den relevanta bilden för svensk inrikespolitik? Är det att många Sverigedemokrater är, säg, arga på nyhetsförmedlingen i public service, eller att deras partiledning faktiskt driver en mainstream-linje i dessa frågor i riksdagen?
Under rubriken migration finns partiledningens förslag om återvandring (”Uppmuntra återvandring för alla invandrare i utanförskap”). I motionshandlingarna finns också partistyrelsens svar på en motion från partiets ungdomsförbund i samma ämne. Motionen är slängig och hade aldrig förekommit i andra partier, partiledningen modifierar och vill att kongressen ska anse motionen besvarad, alltså ”nja”.
I sak är återvändande officiell svensk politik. Svenska staten betalar bidrag för den som återvänder till 16 utpekade länder, och allting sker inom ramen för FN-organet IOM (International Organization for Migration). Redan för tio år sedan utreddes frågan om ”cirkulär migration” i en parlamentarisk utredning initierad av alliansregeringen och ledd av miljöpartisten Mikaela Valtersson. Frågan är inte ny.
Men när återvändande tas upp som ett starkt krav här får det en obehaglig ton. 1,4 miljoner invånare i Sverige är födda utanför EU. Hur ska de veta att ”återvändande” inte gäller dem? Och hur ska de bedöma ordet ”frivillighet”?
Vill man att fler dömda brottslingar ska utvisas bör man säga det. Likaså om man vill att fler beslutade utvisningar också ska verkställas. Och om man vill att återvändandeverksamheten ska fungera bättre kan man säga det, men då också inskärpa att detta redan är gällande svensk politik.
Tonaliteten är viktig när det gäller migrationspolitik. Särskilt om man vill att människor ska känna sig trygga här i Sverige.
