Kraven på snabbhet, perfekt grafik, hög innovationstakt samt extremt krävande användare (tonåringar) gör att tillverkarna av spel som BattleGrounds, Fortnite och Counter-Strike alltid står på tårna.
Därför är det ingen slump att en av de stora datortillverkarna till spelindustrin, Nvidia, nu bland annat gör datorer för självkörande fordon. Kravspecifikationen liknar spelens med mängder av kaotisk information.
Ett sätt att beskriva kapaciteten i en sådan fordonsdator är att jämföra den med västvärldens mest kraftfullt datoriserade militära plattform, amerikanska stridsflyget F-35, känd som ”Den flygande superdatorn”. F-35:s dator kan utföra 400 miljarder operationer i sekunden. Nvidias DRIVE AGX Pegasus, som snart sitter i varje Volvobil, är 800 gånger snabbare.
Till det kan man lägga alla de tiotusentals satelliter som fordonstillverkarna nu skickar upp och den svindlande snabba utvecklingen av sensortekniken i den civila sektorn. En kommersiell, och ganska liten och billig, satellit kan i dag se minsta detalj på jordytan, detektera små värmekällor och snart identifiera ansikten.
Den kommersiella övervakningskapaciteten på global skala överglänser redan den militära. Den amerikanska militären använder hellre Google maps än sina egna system för allt från trupporientering till bombning.
Dessa exempel, och många, många fler, finns i boken ”The kill chain, Defending America in the future of hightech warfare”, av Christian Brose, tidigare bland annat chefstjänsteman i Senatens försvarsutskott. Boken har rykte om sig att vara representativ för hur viktiga delar av Pentagon nu tänker om hur man ska rusta för att klara ett krig mot Kina.
Brose är skoningslös mot den amerikanska försvarsmaktens konservativa tänkande. Militären har missat varje steg som Silicon Valley har tagit - flytten till det digitala molnet, den moderna mjukvaran, vikten av att förstå stora mängder data, den kommersiella rymdrevolutionen och artificiell intelligens. En topputbildad amerikansk stridspilot använder i dag mer avancerad teknik i sitt hem än på sitt jobb.
En orsak till det civila försprånget är att den samlade forskningsbudgeten för de fem största amerikanska techjättarna, Alphabet, Amazon, Microsoft, Meta och Apple ligger på 70 miljarder dollar per år. De fem största försvarsföretagen, Lockheed, Boeing, Raytheon, General Dynamics och Northrop lägger 6 miljarder dollar på forskning. En annan orsak är att civila företag tar fram egna innovationer och överraskar sina kunder. Ingen beställde Iphone, den hittades på av Apple. Motsvarande logik fungerar dåligt i en försvarsbudgetprocess under fredstid som i hög grad styrs av konserverande intressen.
Resultatet är en militär eftersläpning som börjar bli farlig i relation till framför allt Kina. Trots att man med ny teknik kan lösa flertalet militära uppgifter på nya sätt och trots att samma tekniker kan slå ut de traditionella militära plattformarna fortsätter militären med samma tänkande och är besatt av antalet flygplan i luften, antalet skrov i sjön och antalet bataljoner på land. Ett akut exempel är att Kina och Ryssland i dag och från land med hjälp av satellit och hypersnabba missiler kan sänka amerikanska hangarfartyg, vilket var omöjligt för bara några år sedan.
Brose föreslår i korthet tre vägar framåt för USA. Den första är att inse och förstå att USA under lång tid framåt måste rusta för att vinna ett krig mot en tekniskt likvärdig motståndare - Kina - och att detta är försvarsmaktens kristallklara huvuduppgift. Den andra är att till fullo bejaka ett ”military internet of things” där AI är en ständigt integrerad del för att blixtsnabbt kunna upptäcka, bedöma och slå ut fienden. Den tredje är en helt ny relation till techbolagen, till exempel genom att budgetprocessen avsätter öppna medel för att ta fram helt nya tekniker.
Perspektivet är drabbande även för ett land som Sverige, fast i mindre skala. Även här går militär personal in i ett digitalt u-land när de går till jobbet. Man kan knappt kommunicera. Även här är försvarspolitiken en konserverande kraft, vilket bland annat inriktningen på det senaste försvarsbeslutet var ett exempel på. Och även här finns ett behov av ett tydligt och uppfordrande koncept för den i dag något diffusa försvarsmakten.
Just nu är fokus av naturliga skäl på det akuta säkerhetsläget, utlöst av Rysslands dramatisering av sin buffertzonsstrategi. Men den fördjupade krisen med Ryssland, och kanske snart med Kina, fordrar också att Sverige tar ett större omtag i det längre perspektivet. Här är utgångspunkterna:
•Försvarsmaktens uppgift ska vara att vinna ett ryskt konventionellt anfall mot Sverige. Med ny teknik kan även mindre militära makter slå större och den demokratiska världens civila tekniska kraft är mångdubbelt större än Rysslands.
•Ett ”internet of things” med ständiga AI-applikationer är en civil självklarhet och ska vara lika självklart på den militära sidan. Det är fullständigt ohållbart att den militära tekniken släpar efter den civila.
•Försvarsindustrin handlar inte bara om Saab, ubåtar och stridsflyg. Starta ett statligt forskningsprogram för försvarsteknik. Uppmuntra bolag som Volvo Cars, Astra Zeneca, Ericsson, Spotify, ABB, SEB, Mojang, Embracer och andra att bli en del av ett bredare svenskt försvarsteknikkluster för nya tekniker.
•Fördjupa omedelbart samarbetet med USA och Storbritannien. En av Aukus-projektets delar är ny teknik och särskilt AI. Med sin industriella bas är Sverige en given medlem.
