1515
Annons

Att rädda företag är en investering

LEDARE. I stort sett alla som kommenterar den ekonomiska krisen påpekar att den är väsensskild från de tidigare djupa kriserna. Men frågan är om alla förstår den verkliga innebörden av just detta.

ANGELÄGET. Finansminister Magdalena Andersson presenterade en budget där det mesta var känt. Men åtgärderna måste bli mer kraftfulla om Sverige ska ha en framtid att återgå till efter krisen.
ANGELÄGET. Finansminister Magdalena Andersson presenterade en budget där det mesta var känt. Men åtgärderna måste bli mer kraftfulla om Sverige ska ha en framtid att återgå till efter krisen.Foto:Jessica Gow/TT

Det som behövs är snabba åtgärder som direkt lyfter av företagen deras fasta kostnader under krismånaderna. Det är ingen subvention, det är ingen kostnad för staten. Det är en samhällsåtgärd, som handlar om skademinimering.

Detta behöver man komma ihåg när man lyssnar på finansminister Magdalena Andersson. På onsdagsmorgonen presenterade hon den vårbudget där det mesta av innehållet redan var känt. Regeringen föreslår att utgiftstaket höjs med 350 miljarder kronor, en oöverträffad summa, enligt finansministern.

När hon fick frågor om inte mer måste göras var hon inte avvisande, men svarade att det måste finnas pengar kvar även till åtgärder i november och till barnbidrag i december. Med det uttryckssättet antyder hon att statens pengar kan ta slut, vilket inte riktigt är fallet. Det handlar om hur mycket man kan acceptera att statsskulden ökar. Och den kommer att vara låg och hanterbar även efter krisprogrammen.

De åtgärder som har beslutats är i flera fall kreativt och obyråkratiskt utformade. Ansökningarna om korttidspermitteringar beviljas med vändande post, att döma av vittnesmål från företagare. Likviditetslättnaderna via skattekontot likaså.

Man kan fundera var denna kreativitet har hållit hus tidigare. I många fall där man upptäcker att det behövs lagstiftning, eller att det finns luckor i regelverket, tycks det omöjligt att åtgärda snabbt. Den politiska processen kan ta år, även när det gäller att åtgärda uppenbara bristfälligheter.

Men nu går det alltså fort. Och det är nu av största värde att regeringen lyssnar på dem som pekar på brister i åtgärderna, ungefär som när korttidssystemet nyss utökades till 80 procents permittering.

KD:s Jakob Forssmed talade om förbättringsbehoven i stödsystemen. Det gäller bland annat rabatten på den större delen av arbetsgivaravgiften. Den är begränsad till 30 anställda för varje bolag, vilket leder till att utfallet hänger på hur företag har organiserat sin koncernstruktur.

Ännu värre är bestämmelsen om att företag som vill ta del av korttidspermittering först ska sparka både tillfälligt anställda och konsulter. Denna princip kanske är befogad när korttidspermittering används för att ett enskilt företag eller en viss bransch är i kris. Men i detta sammanhang, när det handlar om att näringslivet har stängt ned på grund en yttre faktor som drabbar hela samhället, är det stötande och kontraproduktivt med denna regel.

Skillnaderna mellan dem som har fast anställning och alla andra kommer att öka. Företaget kommer inte att vara detsamma efter krisen eftersom viktiga medarbetare då är borta. Själva syftet med korttidssystemet förfelas.

De kreditmöjligheter som nu kanaliseras genom affärsbankerna riskerar att inte bli tillräckligt träffsäkra eftersom staten inte står för hela risken. I ett läge då nyss livskraftiga företag plötsligt inte längre är kreditvärdiga kan man inte räkna med att bankerna vill låna ut de mest behövande.

Den rätta vägen att gå är att lyfta av fasta kostnader från företag som har tappat stor del av sin omsättning. Det är viktigt att företag kan återgå till det normala så snart krisen har lagt sig. Alternativet är stora statliga utgifter i alla fall – lönegarantier och förlorade statliga fordringar vid konkurs samt a-kassa till de anställda.

Det är också viktigt att bekämpa instinkten att företag som får ekonomisk hjälp ska tvingas växla in detta mot statligt ägande. Resonemanget härrör säkerligen från finanskrisen då det var aktuellt med statliga krispaket till storbanker.

I det här fallet är det, återigen, inte en vanlig ekonomisk kris. Vissa storföretag drabbas värre än andra, men på det hela taget är det en krasch som slagit ned hela ekonomin. Coronakrisen får inte bli en förevändning för offentligt övertagande.

Politikerna bör visa att de förstår att stöd till företag är i detta läge inte endast är en utgift för skattebetalarna, det är en räddningsåtgärd för hela samhället.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.
Innehåll från VerizonAnnons

Ny studie: Strategisk osäkerhet efter pandemin

Arbetslivet blir sig antagligen aldrig mer helt likt efter pandemin. För att kunna stå stark även framöver krävs flexibla och robusta företag, enligt en färsk studie.

Ta del av hela rapporten ”Business, reimagined” här.    

Sett i backspegeln gick övergången från kontors- till hemarbete under pandemin förvånansvärt smidigt. En studie från telekomjätten Verizon visar att 70 procent av tillfrågade tjänstemän ansåg att de var mer effektiva när de arbetade hemifrån. Även en majoritet av cheferna kände sig bättre rustade att fatta snabba och strategiska beslut och införa ny teknik som en följd av nyordningen på arbetsmarknaden.

Trots att pandemisituationen för tillfället är mindre akut än tidigare, har i stället en känsla av strategisk osäkerhet börjat infinna sig. Två tredjedelar av företagsledarna, 66 procent, hävdar att pandemin har blottlagt svagheter i deras strategi, medan 60 procent säger att de har svårt att hitta ett tydligt förhållningssätt till nya marknadsmöjligheter.

– Osäkerheten är inte förvånande. De flesta företagsledare såg inte pandemin komma, vilket påverkar människors förtroende. Men svaret är inte att eliminera osäkerhet – om det ens vore möjligt. I stället måste företagsledare bygga robusta organisationer som kan anpassa sig för att hantera chocker och överraskningar, säger entreprenören, CEO:n och managementprofessorn Margaret Heffernan, i rapporten.

”Många företag är lyckligt ovetande”

Teknik är viktigt för att skapa motståndskraft i en organisation som inte bara kan ta smällar, utan som kan blomstra och komma tillbaka ännu starkare. Molnbaserade lösningar har varit avgörande för att göra det möjligt för företag att snabbt bli mer flexibla – oavsett om de vill ta tillvara en möjlighet eller möta ett hot.

Rita McGrath, professor vid Columbia Business School, menar att företagsledare måste ställa sig ett antal frågor kring hur tekniken stödjer kundupplevelsen: 

– Var förbättrar den här tekniken upplevelsen för kunderna - och var gör den inte det? Problemet är att många företag implementerar teknik via dåligt designade system, samt att även om teknik kan erbjuda effektivitet, så fokuserar företag ofta mest på kostnadsbesparingar.

Negativa upplevelser, exempelvis utdragna supportsamtal och osmidig samtalshantering, kan tära ordentligt på kundlojaliteten.

– Många företag är lyckligt ovetande om vilken frustration de orsakar sina kunder. Här tror jag att företag helt enkelt gör felbedömningar. De vet inte ens om när de har förlorat en kund, säger Rita McGrath.

Företag står inför utmaningar som innefattar nya konsumentbeteenden, kompetensbrist och förändrade förväntningar från de anställda. Därtill tillkommer ekologiska omställningar, nya politiska riktlinjer samt den ständigt ökande takten av teknisk innovation.

I stället för att sticka huvudet i sanden menar Rita McGrath att ledare måste övervinna trögheten och påskynda sina organisationers transformationstakt. På så sätt det kan de definiera framtiden istället för att vänta på att framtiden ska definiera dem.

Här kan du ladda ner hela rapporten för att läsa mer   

Vill du veta mer? Följ Verizon Business på LinkedIn och Twitter:

VBG LinkedIn

VBG Twitter 

 

Mer från Verizon

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Verizon och ej en artikel av Dagens industri

Kriget på havsbottnen

Som ett nät av gamla och nya intressen löper de svenska sjökablarna ut från kusterna och kopplar upp alla omgivande länder på vårt el- och fibernät.

SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.
SMÄLL. Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. Det bör även Sverige göra.Foto:Danska Forsvaret

Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Ryssland och Finland har alla kablar från Sverige. Därtill kommer några gasledningar på västkusten.

Inget annat land har byggt så många sjöledningar i Östersjön som Sverige. Men svenskarnas roll är större än så. Telia blev först en regional och sedan successivt en global stormakt på fiberkabel. Telia Carrier byggde fiberkablar över hela världen och Stockholm blev en av internets stora noder. Nu heter bolaget Arelion, ägs av AP-fonderna och rankas som världens näst viktigaste fiberkabelbolag. 65 procent av världens internettrafik går genom Arelions kablar. Statusen ger oss billigt och bra internet.

Andra länder lägger så klart också kablar och rör, särskilt USA, ett förfarande som är noggrant reglerat i Havsrättskonventionen, globaliseringens kanske enskilt viktigaste dokument. Grundprincipen är havens frihet och alla länders rätt till sjöfart, fiske - och att bygga undervattensledningar. Reglerna är viktiga att hålla på för att undvika konflikter och har än så länge fungerat.

Inget annat land har heller så bra koll på Östersjöns botten som Sverige. Eftersom Sverige är den enda ubåtsstaten som är helt intakt med arkiv och minne (Sovjetunionen och Tyska Riket är borta) vet svenskarna var alla gamla minfält från första och andra världskriget ligger. Försvarsmakten uppskattar att 40 000 minor finns kvar. När man ska lägga sjökabel eller rör i Östersjöns riskområden ringer man därför Sverige.

Det apokalyptiska luftuppkoket efter sprängningen av Nord Stream 1 och 2 utanför Bornholm är ett tabubrott på havsbottnen och en dramatisk påminnelse om hur sårbart sjökabel- och sjörörsystemet är. Om en fiende vill försvaga oss och har bra undervattenkapacitet kan han utan att upptäckas ställa till mycket stor skada vad gäller elförsörjning och internet.

Han kan också ge sig ut på världshaven och på tusentals meters djup klippa av eller spränga sönder den väv av ledningar och kablar som ligger på Atlantens och Stilla havets botten.

Vissa kablar är viktigare än andra. Internettrafiken mellan Asien och Europa går till exempel i första hand i några få kablar från Marseille, genom Röda havet, ut i Indiska oceanen, genom Malackasundet och kopplar upp alla viktiga asiatiska ekonomier. Klipp dem och Asien laggar. Inte undra på att Toyota och Samsung letar efter alternativ som kablar i Arktis och satellitbaserat internet.

Sårbarheten på sjöbottnen har fått de klassiska sjöfararnationerna - som alla är stora på sjöledningar - att fundera igenom hur infrastrukturen ute till havs ska försvaras. I februari lanserade Frankrike ett stort program för att säkra fransk suveränitet ner till 6000 meters djup. I USA pratar man om ”seabed warfare”.

Tanken är att bygga autonoma undervattensdrönare och miniubåtar som ska patrullera ledningarna längs havsbotten, ett slags variant av sjökrigets konvojsystem. Ett antal Nato-länder hade en konferens i Rotterdam i somras på samma tema.

Sverige har alla skäl i världen att skaffa sig en liknande strategi för främst Östersjön. Dels för att vi äger flest kablar och är extremt beroende av dem, men också för att vi har en omedelbar granne som har det så kallade hybridkriget som bärande doktrin. I den mån det var Ryssland som låg bakom sprängningarna, vilket ju är troligt, visade man att kriget har flyttat ut till nya domäner och att kriget på havsbottnen nu är en realitet. I sitt tal i fredags skyllde Putin sprängningarna på USA, vilket kan leda till ryska attacker mot västallierade och försök att flytta kriget och fokus från misslyckandena i Ukraina.

Enligt tyska Der Spiegel varnade amerikansk underrättelsetjänst i somras sina tyska kolleger för att Ryssland spred rykten om att sabotage mot Nord Stream planerades från svensk hamn, vilket tolkades som att Ryssland förberedde sabotage mot rören. Det kan ha varit en av förklaringarna till att svenska marina fartyg var i området dygnen före sprängningarna, vilket DN rapporterade om i lördags.

Tyskland har precis som Sverige ubåtar i Östersjön men i övrigt är det dåligt med övervakningssystem. Vi har inget dygnet-runt-system för ytövervakning och antalet ubåtar i aktiv tjänst är få. Sverige har till skillnad från Danmark inga stora fartyg som kan ligga ute till havs länge. Även om vi vet att sabotagerisken är hög eller till och med akut kan vi inte göra så mycket.

När Sverige söker sin plats i Nato bör övervakning och skydd av Östersjön vara prioriterade frågor. Sverige har den längsta kustlinjen, flest ekonomiska intressen under vatten och är vid sidan av Ryssland och Danmark den traditionella historiska sjömakten i regionen. 

Vi ligger där vi ligger och har eget ansvar för vårt geopolitiska läge. I vattnen utanför Bornholm går en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Nästan all rysk handel går där. Samt den viktiga elkabeln mellan Karlshamn och Polen, internetkabeln mellan Finland och Tyskland och den nya gasledningen mellan Norge, Danmark och Polen. Om sprängladdningarna hade legat lite annorlunda hade de kunnat skada oss svårt.

Så skyddslös kan man inte vara och har aldrig kunnat vara. Flottans klassiska uppgift är att skydda handel. Den uppgiften kvarstår även när kommersen går i fiber eller koppartråd.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera