ANNONS:
Till Di.se

Arvid Åhlund: V:s valframgång är ekonomins

  • UPPOCHNED. Jonas Sjöstedt (V) valspurtar på Medborgarplatsen i Stockholm. I gal-tan-skalans Sverige håller V på att bli SD:s urbana spegelbild.

LEDARE. På valnatten röstar över en miljon på Sverigedemokraterna, 320 000 fler än 2014. Partiet får 62 mandat i riksdagen och blir största parti i 12 kommuner, varav elva i Skåne.

Särskilt inne på åsarna går det bra – i Hörby och Perstorp får SD över 35 procent. I Sjöbo röstar 39,4 procent på partiet, 27 procentenheter fler än i grannkommunen Lund.

Skillnaden i utbildningsnivå förklarar gapet, skriver DN. Sjöbo och Lund är mycket olika.

I resten av landet ser det ungefär likadant ut. SD-väljarna bor oftare i små och mellanstora städer. Stödet är tre gånger högre bland dem med låg utbildning än hög. Enligt SVT:s vallokalundersökning lockade partiet var fjärde LO-väljare, att jämföra med Vänsterpartiet som endast lockade var tionde.

Knegarkonservatismen förbryllar, särskilt till vänster där den avfärdas som irrationell men samtidigt väcker svår avund.

"Varför röstar inte arbetarklassen på V?" undrar en tongivande vänsterdebattör i sociala medier dagen efter valet.

Frågan går att vända på. Om inte arbetarklassen, vem? Och varför?

Vänsterpartiet gjorde ett hyfsat val, hade visserligen kunna göra ett betydligt bättre sett till förutsättningarna, men gick åtminstone framåt. En halv miljon svenskar röstade på partiet, 150 000 fler än för fyra år sedan. Sonderar man statistiken på Valmyndighetens hemsida framträder ett ganska tydligt mönster.

Partiet överträffade sitt eget nationella resultat i tio av landets 29 valkretsar. I fem gick det särskilt bra, däribland de tre storstadskommunerna. Vänsterpartiet är inte längre starkast i Västerbotten eller Norrbotten, utan i Göteborg.

Särskilt bra går det centralt; i valdistriktet Örgryte-Härlanda blev partiet störst och på Södermalm i Stockholm (där ett borgerligt parti fick flest röster i endast ett av totalt 66 valdistrikt) fick V uppåt 25 procent i flera distrikt. Vänsterpartiet är inte i första hand ett arbetarklassparti utan ett parti för stor- och universitetsstäderna.

Det kan låta som en självklarhet, men är en större sak än det först verkar. Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå är naven i den svenska kunskaps- och innovationsekonomin, det vill säga den del av ekonomin som växer snabbast, är mest produktiv och skapar flest nya jobb.

Stockholm växer som en tillväxtmarknad och svarar för runt 40 procent av svensk BNP-tillväxt. Mellan 2000-2016 ökade huvudstadens BNP per capita mer än alla andra västeuropeiska storstäders, med undantag för Dublin, enligt tankesmedjan Brookings Institution. Vänsterpartiet går bäst där det kapitalistiska maskineriet ångar på allra mest.

Att det skulle vara fråga om proteströster från ett prekariat i kläm, som rimligen kan invändas, är ett felslut. Den nya ekonomin har förlorare, men de bor inte i storstäderna, utan utanför. Allt fler av V-väljarna bor i områden där utbildningsnivån och medianlönen är högre än genomsnittet.

Det är det som är poängen; omfattande forskning visar att stark tillväxt och ökat välstånd leder till progressivare värderingar och vice versa (det är därför San Francisco är liberalare än South Dakota och Sverige liberalare idag än för hundra år sedan).

Sett ur det perspektivet är V-rösterna inte en protest mot marknadsekonomins tillkortakommanden, utan snarare ett kvitto på dess framgång.

Situationen blir likafullt absurd eftersom Vänsterpartiet anser att de "rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas”, att ägandet i sig övergår till ”gemensamma former" och att Sverige ska lämna EU.

Vill partiets växande väljarbas kring Nytorget och i närförorterna söder om Hornstull verkligen det? Varför?

I gal-tan-skalans Sverige håller Vänsterpartiet på att bli Sverigedemokraternas urbana spegelbild. Det är i grund och botten skevt. Ju mer värderingsfrågor styr både debatten och väljarnas val, desto mindre konkret blir politiken. Folk tappar förtroendet och tröttnar. En höger-vänster-konflikt går i alla fall att göra något av.

Däri har den vänster som betonar klass snarare än identitet rätt. Ett vänsterparti för borgarklassen och ett högerparti för arbetarklassen är i förlängningen ingen hållbar ordning. 

Det vet vänstern också. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies