1515
Annons

Arvid Åhlund: V:s valframgång är ekonomins

LEDARE. På valnatten röstar över en miljon på Sverigedemokraterna, 320 000 fler än 2014. Partiet får 62 mandat i riksdagen och blir största parti i 12 kommuner, varav elva i Skåne.

UPPOCHNED. Jonas Sjöstedt (V) valspurtar på Medborgarplatsen i Stockholm. I gal-tan-skalans Sverige håller V på att bli SD:s urbana spegelbild.
UPPOCHNED. Jonas Sjöstedt (V) valspurtar på Medborgarplatsen i Stockholm. I gal-tan-skalans Sverige håller V på att bli SD:s urbana spegelbild.

Särskilt inne på åsarna går det bra – i Hörby och Perstorp får SD över 35 procent. I Sjöbo röstar 39,4 procent på partiet, 27 procentenheter fler än i grannkommunen Lund.

Skillnaden i utbildningsnivå förklarar gapet, skriver DN. Sjöbo och Lund är mycket olika.

I resten av landet ser det ungefär likadant ut. SD-väljarna bor oftare i små och mellanstora städer. Stödet är tre gånger högre bland dem med låg utbildning än hög. Enligt SVT:s vallokalundersökning lockade partiet var fjärde LO-väljare, att jämföra med Vänsterpartiet som endast lockade var tionde.

Knegarkonservatismen förbryllar, särskilt till vänster där den avfärdas som irrationell men samtidigt väcker svår avund.

"Varför röstar inte arbetarklassen på V?" undrar en tongivande vänsterdebattör i sociala medier dagen efter valet.

Frågan går att vända på. Om inte arbetarklassen, vem? Och varför?

Vänsterpartiet gjorde ett hyfsat val, hade visserligen kunna göra ett betydligt bättre sett till förutsättningarna, men gick åtminstone framåt. En halv miljon svenskar röstade på partiet, 150 000 fler än för fyra år sedan. Sonderar man statistiken på Valmyndighetens hemsida framträder ett ganska tydligt mönster.

Partiet överträffade sitt eget nationella resultat i tio av landets 29 valkretsar. I fem gick det särskilt bra, däribland de tre storstadskommunerna. Vänsterpartiet är inte längre starkast i Västerbotten eller Norrbotten, utan i Göteborg.

Särskilt bra går det centralt; i valdistriktet Örgryte-Härlanda blev partiet störst och på Södermalm i Stockholm (där ett borgerligt parti fick flest röster i endast ett av totalt 66 valdistrikt) fick V uppåt 25 procent i flera distrikt. Vänsterpartiet är inte i första hand ett arbetarklassparti utan ett parti för stor- och universitetsstäderna.

Det kan låta som en självklarhet, men är en större sak än det först verkar. Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå är naven i den svenska kunskaps- och innovationsekonomin, det vill säga den del av ekonomin som växer snabbast, är mest produktiv och skapar flest nya jobb.

Stockholm växer som en tillväxtmarknad och svarar för runt 40 procent av svensk BNP-tillväxt. Mellan 2000-2016 ökade huvudstadens BNP per capita mer än alla andra västeuropeiska storstäders, med undantag för Dublin, enligt tankesmedjan Brookings Institution. Vänsterpartiet går bäst där det kapitalistiska maskineriet ångar på allra mest.

Att det skulle vara fråga om proteströster från ett prekariat i kläm, som rimligen kan invändas, är ett felslut. Den nya ekonomin har förlorare, men de bor inte i storstäderna, utan utanför. Allt fler av V-väljarna bor i områden där utbildningsnivån och medianlönen är högre än genomsnittet.

Det är det som är poängen; omfattande forskning visar att stark tillväxt och ökat välstånd leder till progressivare värderingar och vice versa (det är därför San Francisco är liberalare än South Dakota och Sverige liberalare idag än för hundra år sedan).

Sett ur det perspektivet är V-rösterna inte en protest mot marknadsekonomins tillkortakommanden, utan snarare ett kvitto på dess framgång.

Situationen blir likafullt absurd eftersom Vänsterpartiet anser att de "rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas”, att ägandet i sig övergår till ”gemensamma former" och att Sverige ska lämna EU.

Vill partiets växande väljarbas kring Nytorget och i närförorterna söder om Hornstull verkligen det? Varför?

I gal-tan-skalans Sverige håller Vänsterpartiet på att bli Sverigedemokraternas urbana spegelbild. Det är i grund och botten skevt. Ju mer värderingsfrågor styr både debatten och väljarnas val, desto mindre konkret blir politiken. Folk tappar förtroendet och tröttnar. En höger-vänster-konflikt går i alla fall att göra något av.

Däri har den vänster som betonar klass snarare än identitet rätt. Ett vänsterparti för borgarklassen och ett högerparti för arbetarklassen är i förlängningen ingen hållbar ordning. 

Det vet vänstern också. 

Risktagandet gynnar oss alla

Få sektorer illustrerar så tydligt de binära effekterna av risktagande som bioteknik.

VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.
VÄRT RISKEN. Sverige behöver fler risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera bioteknikföretag.Foto:Isabell Höjman

Om forskningen på ett potentiellt läkemedel går bra, om det tar sig igenom fas 1, 2 och 3 och till sist godkänns av myndigheter i USA och Europa, kan ägarna bli rikligt belönade. Om något går fel under den tidsödande och kostsamma processen – vilket är det mest troliga – kan stora värden försvinna på ett ögonblick.

Ta Oncopeptides, som Di skrev om i lördagens tidning. Bolagets läkemedel för blodcancer, Pepaxto, fick initialt ett positivt besked av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men i ett senare skede påtalades risker med behandlingen. Oncopeptides beslutade sig för att dra sig tillbaka från USA. Börsvärdet raderades i det närmaste ut, vilket drabbade både småsparare och storägare. 

Men så i somras ändrades allt igen när den europeiska läkemedelsmyndigheten rekommenderade ett godkännande av preparatet. Och i mitten av juli genomförde Oncopeptides en nyemission – nya och befintliga ägare sköt till drygt 400 miljoner kronor. De lät sig inte avskräckas av turbulensen utan bedömde att Oncopeptides kan bli framgångsrikt – och kom fram till att investeringen var värd risken. Hittills i år har bolagets aktie stigit med cirka 400 procent. 

Men Oncopeptides är inte ensamt om att ha ett bra börsår – hela biotekniksektorn har gått bra efter en längre period av svagare kursutveckling. Ett annat bolag vars ägare i år åtminstone delvis har kompenserats för sitt risktagande är Hansa Biopharma. Bolagets främsta läkemedelskandidat, Imlifidase, är ett enzym som möjliggör njurtransplantation hos patienter som annars inte skulle kunna ta emot ett främmande organ. Bakom Hansas framgång ligger åratal av forskning, hängivenhet och riskvilliga investerare.

Hur det än går för Oncopeptides och Hansa är båda bolagen exempel på en central komponent i alla affärer: varför avkastning och vinst behövs för att motivera investerare att ta risker. I alla tider har affärsmän brottats med risken och hur den ska hanteras. Det har bland annat gett upphov till bolagsbildningar och försäkringar. Den medeltida brandstoden, nämnd i Magnus Ladulås landslag från 1350, var exempelvis en föregångare till brandförsäkringen. Aktiebolagen, som på ett oöverträffat sätt kanaliserade kapital och spred risker, var centrala för Sveriges industrialisering från mitten av 1850-talet. 

I dag finns det sinnrika matematiska och statistiska modeller för att kvantifiera risken och sätta ett värde på den. Men hur man än räknar, vilka försäkringar som än har tagits, handlar affärsverksamhet till sist om ett beslut: Är investeringen (och den möjliga avkastningen) värd risken? Den frågan har investerare funderat på i alla tider.

Utan risktagare sker inga framsteg. Ingen ny teknik utvecklas, inga medicinska landvinningar sker. Den värdeskapande handeln stagnerar. Risktagandet är en mekanism som bör värnas. Vänsterns återkommande utspel om högre kapitalskatter för till exempel sparare med investeringssparkonton och delägare i fåmansbolag är ett hot mot den kreativa kraft som förutsätter risktagande. Om en eventuell förtjänst måste skattas bort, varför ska man då ta risken att investera?  

Det finns i dag 148 företag med huvudkontor i Sverige som forskar på nya läkemedel, enligt branschorganisationen Sweden Bio. 420 projekt är igång just nu, varav fler än 100 inom cancerområdet. För att de ska lyckas behövs riskvilliga investerare. Personer och företag som är beredda att se nio av tio projekt misslyckas, med vetskapen att om det tionde når framgång blir de rikligt belönade. Sverige behöver fler sådana risktagare – fler som sparar i aktier och deltar i nyemissioner för att finansiera nya bioteknikföretag som förhoppningsvis kan hitta botemedel för njursjuka och cancerpatienter.

Risktagandet är en viktig kraft som för samhället framåt.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera