I Spanien väntas det bli nära 50 grader i helgen och i Zürich är asfalten så het att polishundarna tvingas bära skor. Rhen och Elbe är så varma att fiskarna dör.
Det slutar inte där. I Tokyo översteg temperaturen för första gången 40 grader häromveckan (125 personer har dött) och i Death Valley i Kalifornien uppmättes i juli den högsta medeltemperaturen i planetens historia.
Det påpekas ofta att enskilda väderhändelser inte kan kopplas till klimatförändringarna, men det är ett villospår.
Temperaturökningarna är med hundra procents säkerhet ett utslag av klimatförändringarna, fastslog nyligen Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef för Stockholm Resilience Centre.
Klimatprofessorn Michael Mann vid University of Pennsylvania, liksom Rockström en av världens ledande auktoriteter på området, sa samma sak häromdagen.
Ta det på allvar.
Enligt en studie som publicerades i veckan av Climate Impact Lab, ett forskningsinstitut kopplat till University of Chicago, kommer temperaturökningarna att ha ihjäl 1,5 miljoner människor om året i slutet av århundradet, anpassningsåtgärder inräknade.
Länder som Sverige, där klimatet är kallare, kommer att drabbas särskilt eftersom vi är ovana vid mycket höga temperaturer.
Climate Impact Lab finner bland annat att extremhetta är sju gånger dödligare i Seattle än i Houston, eftersom Seattle saknar den infrastruktur som krävs för att saker ska fortsätta fungera när temperaturen stiger.
Därtill slår studien fast att kostnaderna som temperaturökningarna medför är högre än vad man tidigare trott, eftersom många av dem är ”gömda” (blir det för varmt motionerar folk mindre, vilket i längden leder till högre vårdkostnader, till exempel).
Detta är alltså utöver de sociala och ekonomiska kostnader som uppstår till följd av tilltagande torka, stigande havsnivåer och klimatrelaterad migration – företeelser som antas få förödande konsekvenser och som Climate Impact Labs studie inte ens tar upp.
Det finns ljuspunkter. Solpaneler och vindturbiner blir ständigt bättre, vilket sänker priser, skapar högre efterfrågan och snabbar på klimatomställningen. Samma gäller elbilar, varav över en miljon såldes globalt i fjol.
På vissa ställen är solenergi nu billigare än kol och i veckan säkrades kapital till en av Europas största icke-subventionerade solcellsparker hittills.
Nyligen publicerades statistik som visar att Kalifornien nådde sitt utsläppsmål för 2020 redan 2016. Sex av tio amerikaner anser nu att klimatförändringar påverkar dem direkt och två tredjedelar tycker att regeringen gör för lite för att bromsa eller vända utvecklingen, enligt Pew, ett av världens ledande opinionsinstitut.
Enligt ytterligare en Pew-undersökning från i fjol anser över 60 procent av 42 000 personer i 38 länder att klimatförändringar är ett ”stort hot” mot den egna säkerheten, och när SOM-institutet i Göteborg redovisade sina siffror i våras visade sig klimatet vara den fråga som oroade svenskarna allra mest.
Det var innan sommarens torka och bränder.
Klimatfrågan kommer att dominera det politiska samtalet allt mer.
Varför? Därför att verkligheten styr samtalet och inte tvärtom, som en politisk tjänsteman observerade i ett inlägg på sociala medier i veckan. Omvärldshändelser som engagerar tvingar fram fokus, precis som migrationen gjort.
Annie Lööfs utspel om radikalt minskade utsläpp på fredagen är ett utmärkt exempel. Politikerna kommer inte att kunna höfta längre. De kommer inte att kunna leva på gamla meriter och de kommer inte att kunna dyka upp oförberedda till direktsända klimatdebatter i Aktuellt.
Sverige har minskat utsläppen med 26 procent sedan 1990. Gott så, men det räcker inte om målsättningen att minska utsläppen till noll år 2045 ska nås – långt ifrån.
Låt valrörelsen handla om hur vi når dit.
