M vill bland annat göra domstolarna mer självständiga och försvåra för parlamentariska majoriteter att ändra i grundlagen.
”Steget mellan demokrati och diktatur är inte längre än ett riksdagsbeslut i maj, ett val och ett riksdagsbeslut i oktober”, som partisekreteraren Gunnar Strömmer förklarade saken för TT (20/6).
Tanken är att i samråd med övriga partier tillsätta en utredning efter valet.
Det kan inskjutas att M:s förslag inte alls syftar till att försvara demokratin, som medierapporteringen gjort gällande, utan snarare till att skydda mot den. Regeringarna i Ungern och Polen är visserligen illiberala, men folkvalda. De förlitar sig på parlamentariska majoriteter för att montera ned rättsstaten.
Sverige är en liberal demokrati och om man utgår från det begreppet kan man säga att M-förslagen fokuserar på att skydda den liberala delen (fri- och rättigheter) från den demokratiska (majoritetsstyre). Det är klassisk borgerlig konstitutionspolitik.
Därför är det intressant att även socialdemokratiska debattörer välkomnat förslagen, särskilt som S tenderat att betrakta maktdelning och andra konstitutionella skyddsmekanismer som ett gissel historiskt sett.
M:s utspel säger för övrigt också något om det ledande borgerliga partiets ambivalenta förhållande till SD, som tycks betrakta den liberala demokratins förfall på kontinenten som ett ickeproblem eller rent av ett framsteg.
Att M lyfter blicken och tar utvecklingen i Polen och Ungern på allvar är utmärkt. Förmodligen skulle partiets förslag bidra till att bromsa en eventuell glidning mot auktoritärt styre i Stockholm.
Men de räddar ingen liberal demokrati. Varför? För att det är de oskrivna reglerna snarare än de skrivna som är den liberala demokratins grundfundament. Vilket land som helst kan hålla allmänna val och anta en konstitution. Se på Ryssland och Turkiet som har bägge och. Utan normer som upprätthåller dem sjunker den liberala demokratin ihop och dör, eller lever vidare som zombie.
Två normer – tolerans och återhållsamhet i förhållande till politiska motståndare – är särskilt viktiga, som statsvetarna Daniel Ziblatt och Steven Levitsky vid Harvard noggrant visat i boken How Democracies Die, som kom ut i våras.
I praktiken innebär det att gemensamma demokratiska spelregler respekteras – även när det svider. När den politiska polariseringen tilltar blir den ordningen tuffare att upprätthålla. Detta eftersom politiska motgångar som tidigare varit en del av spelet ter sig allt mer svårsmälta. Politiken blir till ett nollsummespel. Motståndarsidan betraktas som så illegitim att spelreglerna kan åsidosättas med gott samvete.
De amerikanska republikanernas beslut i senaten 2016 att förvägra Barack Obama att utse en ledamot till högsta domstolen är ett vanligt återkommande exempel. Sedan dess har Donald Trump gjort norm- brytning till amerikansk nationalsport.
I Sverige är de demokratiska normerna fortfarande starka, men vi tänjer på dem här också. Hösten 2013 fann S, MP, V och SD det mer försvarbart att bryta mot sedan länge accepterade budgetregler än att släppa igenom en borgerlig skattesänkning.
Det exemplet – som skärskådas i ett avsnitt av SR:s nya serie ”Besluten som format Sverige” (lyssna på det) – ringar in precis den problematik som Moderaternas nya grundlagsförslag är tänkta att adressera, men i praktiken inte rår på. Som SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt konstaterar i en av programmets intervjuer: ”Du kan skriva vilket regelverk du vill egentligen. Saknar du majoritetsstöd för din politik så kan du åka på stryk.”
Det sägs ofta att politik handlar om att slåss för det man tror på. Det stämmer bara delvis. Poängen med en liberal demokrati är att fajterna sker under reglerade former.
Så för all del, stärk grundlagen. Gå sedan tillbaka till riksdagsrummen, skriv ned följande och sätt upp på väggen: i en liberal demokrati helgar målet inte medlen. Medlen är målet.
Det är ren självbevarelsedrift.