Samma tendenser kan skönjas i den svenska valspurten. Socialdemokrater vidhåller att ekonomin går som tåget, allianspartierna varnar att underhållet är dåligt och att den är på väg att spåra ur.
Det är inte bara fråga om politiskt spinn, ekonomier är mångfasetterade, även den svenska. Vi har EU:s högsta sysselsättningsgrad men bara unionens 17:e lägsta arbetslöshetssiffra. Vi skapar flest digitala startupbolag utanför Silicon Valley, men vårt utbildningssystem lämnar mycket övrigt att önska. BNP-tillväxten är utmärkt, tillväxten i BNP per capita sämst i EU.
Det senare påpekade Finanspolitiska rådets tidigare ordförande John Hassler på nytt i Kvartals valpodd nyligen, vilket uppmärksammats av såväl partiledare som Expressens ledarsida och denna tidning. Det är egentligen inte så konstigt – Sverige brukar och ska slåss i toppen, inte i botten.
Sveriges jämförelsevis svaga BNP per capita-tillväxt beror framför allt på att befolkningen ökat genom invandring. Arbetslösheten är högre bland invandrade än infödda svenskar och många av de som arbetar utför enkla tjänster med lågt förädlingsvärde och låg lön. Det är problematiskt, men inte förvånande. Att anpassa sig till en ny arbetsmarknad, särskilt en där jobben i växande utsträckning kräver ganska avancerade kunskaper som hamrats in i skolelever under 12 år eller mer, tar tid.
Att BNP per capita-tillväxten stagnerat betyder dock inte att välståndet i stort har gjort det. Den svenska medelklassen konsumerar oförtrutet – både billigare importerade varor och enklare tjänster, inte minst i storstäderna, där man kan åka Uber och äta indiskt, afghanskt och peruanskt.
Stockholms ekonomi växer i nivå med Kinas och enligt tankesmedjan Brookings Institution ökade huvudstadens BNP per capita mer än alla andra västeuropeiska storstäders mellan 2000 och 2016, med undantag för Dublin.
Likväl har svensk BNP – och BNP per capita – ökat för långsamt under för lång tid. Det beror framför allt på att produktivitetstillväxten bromsat in: mellan 1981 och 2006, när BNP ökade med 2,5 procent per år i snitt, svarade produktivitetsökningar för 2,2 procentenheter, enligt Konjunkturinstitutet uträkningar. Mellan 2007 och 2014, då BNP ökade med 1,3 procent per år i snitt, svarade produktiviteten för ynka 0,3 procentenheter.
Detta är inget svenskt fenomen, trenden är densamma överallt (i Storbritannien beräknas produktivitetstillväxten vara den lägsta sedan industriella revolutionens genombrott) och ekonomer sliter sitt hår för att förstå varför.
En skola spekulerar att skälet är att alla verkligt revolutionerande innovationer – tänk tvättmaskiner och glödlampor – redan uppfunnits; en Iphone är möjligen praktisk, men höjer inget välstånd.
En annan skola spår att vi tvärtom står på randen till en produktivitetsrevolution där artificiell intelligens och sakernas internet kommer göra alla utom ett fåtal jobb överflödiga. Att det ännu inte hänt beror på att det tar tid för samhällen att anamma omvälvande ny teknik.
Mer troligt är att vi redan genomlever åtminstone en del av dessa produktivitetsökningar men ännu inte lyckats komma underfund med hur man mäter dem. Mycket av det som bär upp produktiviteten och bidrar till att skapa värde i kunskapsekonomier, som jobbappar, digitala plattformar och socialt kapital, lämnas utanför BNP eftersom de kan användas gratis, medan, säg, kontorsstolar och häftapparater fortfarande räknas. Det är skevt.
Produktivitets- och välståndsökningarna är, med andra ord, sannolikt mer omfattande än vad siffrorna visar.
