ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Almedalen 2018

Arvid Åhlund: Be en bön för Ebba

  • Ebba Busch Thor (KD) talar inför anhängare i Almedalen på fredagskvällen. Foto: Amanda Lindgren

LEDARE. När Ebba Busch Thor tog över som partiledare för Kristdemokraterna i april 2015 utlovade hon genomgripande förändringar för att säkra partiets överlevnad på sikt.

Hon gjorde uppmärksammade utspel i frågor som KD tidigare endast ägnat förstrött intresse, såsom arbetsmarknads- och kriminalpolitik, gick på offensiven i utrikespolitiken genom att förespråka svenska bombräder mot Islamiska staten i Syrien och var även snabb att rikta projektiler mot den identitetspolitiska retorik som trängt in i Sverige från USA. 

Hon har sjungit i SVT:s Så ska det låta, turnerat med Bert Karlsson och till och med dumpat partiets klassiska vitsippa.

Inget har fungerat. KD, som fick 4,6 procent av rösterna i valet 2014, har inte tagit sig över riksdagsspärren i en enda större opinionsmätning på tre år. I SCB:s mätning som presenterades i maj fick partiet 2,9 procent, den sämsta siffran sedan undersökningarna inleddes 1972. I Demoskops från i onsdags landade man på 2,5 procent.

I Almedalen, dit företag, mediehus och riksdagspartier åker för att synas, har få kristdemokrater synts till. Mellan lanseringen av en vårdrapport i söndags (innan folk anlänt) och KD:s vårdutspel på fredagen (efter att de flesta åkt hem) har det i stort sett varit tyst.

När Ebba Busch Thor talade från Almedalsscenen på fredagkvällen var publiken mindre än föregående dagar, men det beror sannolikt på att Almedalsveckan i praktiken slutar på torsdagen. Nazisterna slapp hon också.

Föga förvånande var det vårdförslagen – partiet vill bland annat höja lönen för personal som jobbar under sommaren och ta steg mot att avveckla landstingen på sikt – som stod i fokus.

KD är fortfarande borgerlighetens sociala samvete och utan partiet kommer en alliansregering att “tappa fotfästet i välfärdspolitiken”, varnade hon inför bland andra Alf Svensson (men inte Göran Hägglund) på första parkett. 

Vårdförslagen som Ebba Busch Thor puffade för är kommunikativt smarta och i grunden bra; landstingen är ofta ineffektiva och omständliga, politikerna där hamnar ofta i kläm mellan staten och den operativa verksamheten och väljarnas engagemang i landstingsvalen är lågt.

Fredagens tal understryker också en återgång till KD:s kärnfrågor, vilket är klokt. Väljarna fäster stor vikt vid vården och partiet är ett profilerat vårdparti. Sex av tio svenskar är missnöjda med äldreomsorgen och kristdemokrater går hem på äldreboenden. 

Ytterligare saker talar för partiet. Små oppositionspartier har i regel svårt att göra sig gällande i mediebruset, men brukar gynnas av partiledardebatterna under valspurten, där de ges möjlighet att tävla på lika villkor. Ebba Busch Thor är en skicklig talare och vass debattör.

Det är emellertid till liten hjälp om grundförutsättningarna saknas. KD:s problem är inte partiledaren, de är strukturella.

Kristdemokrater har levt på konstgjord väg under lång tid. 2006 bars man av Fredrik Reinfeldts alliansprojekt. 2010 klarade man sig kvar i riksdagen genom stödröster, enligt valforskare vid Göteborgs universitet. Likadant var det 2014.

KD har alltså åkt snålskjuts på Alliansen, men Alliansen har å andra sidan också åkt snålskjuts på KD. 

Faktum är att partiet ofta varit först med den politik som inte minst Moderaterna senare gjort till sin egen. Man sänkte decemberöverenskommelsen, drev på för en gemensam alliansbudget 2015 och var först med att lägga om migrationspolitiken.

När Ebba Busch Thor påpekar att KD "länge ansett att deltagande i våldsbejakande och brottsliga organisationer ska kriminaliseras" - en linje som M nu anslutit sig till - eller noterar att "vissa den senaste tiden yrvaket börjat tala om vikten av värderingar - en insikt som KD bildades med" driver hon effektivt hem den poängen. 

Sverigedemokraternas framgångar undantränger allt det där. Dels för att de hotar KD:s politiska existensberättigande – svenska väljare är överhängande progressiva, det finns inte plats för två socialkonservativa alternativ – och dels för att de i praktiken gjort det omöjligt för Alliansen att samla en parlamentarisk majoritet. 

Utan ett stensatt alliansalternativ och med ett SD som ser ut att bli näst största parti framstår en stödröst på KD som en chansartad investering.

Samtidigt är det oklart vad partiet egentligen vill, utöver att förstatliga vården. I den ekonomiska politiken är man moderater med bibelbälte. I migrationsfrågor slits man mellan en nykonservativ falang som tycker som SD och en mjukare som låter som MP.

Det duger inte på en nationell politisk scen där konkurrensen om sakägarskap i viktiga frågor är hårdare än någonsin. På sikt måste ett parti – precis som ett företag – klara av att leva för egen kraft, snarare än genom konstgjord andning. Bättre annars att låta utvecklingen ha sin gång och tänka nytt. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer