Det finns goda möjligheter att bedriva politik. Och ett parti kan driva sin linje utan att behöva ta ansvar för mer än just sin egen linje. Majoriteter kan formas i utskotten, eller i kammaren. Dessa majoriteter kan vara samspelta eller oheliga. Och en ledamot behöver bara svara för den knapp hon eller han själv trycker på, inte för någon annans.
Den regering som tillträder har dels ansvar för de viktiga uppgifter som exklusivt åvilar regeringsmakten, som utrikespolitik och utredningsmakten, dels ansvar för att lägga lagförslag och budget till riksdagen.
I debatten är det lagstiftningsarbetet och budgeten, alltså röstandet i riksdagen, som har lyfts fram som ett problem för en framtida regering. Vid sådana omröstningar kan en politisk linje vinna om den har en relativ majoritet. En minoritetsregerings förslag kan i huvudsak fällas bara om de andra partierna går samman.
Kanske kan regeringen sitta kvar även efter förluster i riksdagen, beroende på omröstningens dignitet. Den gångna rödgröna mandatperioden lär oss dock att en regering kan sitta kvar nästan oavsett vilka motgångar som den möter.
Partierna som bildar en alliansregering, antingen den blir verklighet efter nästa veckas omröstning eller senare, kan agera i riksdagen med integritet. De lagförslag som läggs bereds i utskotten. Det är där politikerna har att hantera partiernas skiftande hållningar. Och det är där alla partier ska prata med alla partier – precis som har skett hittills, varje vecka i två mandatperioder. Att ta reda på vad andra politiska krafter anser och deras argument är en plikt för en parlamentariker.
Diskussionen har handlat om SD, som övriga partier inte vill ska påverka politiken. Men att lägga förslag som SD kan acceptera är inte att ge det partiet inflytande. Det handlar ju från början om förslag som de andra partierna önskar. Invändningen blir då gärna att SD kommer att villkora sitt budgetstöd med krav inom helt andra områden, där SD har en egen linje som är oacceptabel för de andra.
I det läget ska man sätta stopp i utskotten. SD får därefter rösta i sin ensamhet på sin linje i kammaren. Om SD exempelvis vill fälla en budget för att partiet inte får igenom ett förslag om att beslagta asylsökandes vigselringar eller idén att sälja en public service-kanal – så får det ske. Men det skulle vara ett osannolikt agerande av ett parti som gått till val på en helt annan ekonomisk politik än Socialdemokraternas.
Hela regeringsprocessen dikteras nu av några partiers bild av att en alliansregering i alla lägen skulle ge SD ökat manöverutrymme. Men det är inte sant.
