Traditionen att belönas med en guldklocka efter 25 år på en arbetsplats är på väg att bli föråldrad. Inte för att det hederliga som konceptet representerar plötsligt har blivit dåligt, utan för att förändringskraften i samhällsekonomin och i det mänskliga livet är så stor. Det är i dag troligare att en person kommer att ha flera olika karriärer, än att stanna på samma arbetsplats under hela arbetslivet. Trots detta lever föreställningen om de tre livsdelarna, samt omfånget på dessa, kvar.
Rent samhällsekonomiskt är utvecklingen nödvändig, med tanke på välfärdssystemets och pensionssystemets respektive utformning där de arbetande till största del betalar notan. Den fjärde industriella revolutionen – robotisering och AI-teknologi – gör mängder av jobb obsoleta, både som en direkt och indirekt negativ effekt. När samhällsekonomin blir mer kunskapsintensiv, och klyftan mellan högutbildad och icke-utbildad växer, höjs trösklarna till arbetsmarknaden och många fastnar i en långtidsarbetslöshet som det blir alltmer komplicerat att ta sig ur.
Det finns inget alexanderhugg som ordnar upp hela situationen. Men nycklarna, för att göra arbetsmarknaden mer dynamisk, är en skattepolitik som främjar arbetslinjen och entreprenörskap som i sin tur bidrar till att skapa incitament och till att sänka trösklarna. Och utbildning med ett breddat fokus till att innefatta ombildning. Ett eller flera karriärskiften längs vägen är tänkbart. För att det ska vara möjligt behövs fördjupande utbildningar eller examina med helt nya inriktningar.
Parternas överenskommelse i våras om flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden innehåller viktiga punkter om möjlighet till just utbildning mitt i karriären och diverse stöd i detta. Det är bra. Svenska högskolor, universitet och privata utbildningsinstitut bör följa efter och utveckla ”mitt i karriären”-utbildningar.
