Privatiseringen av förmedlingstjänsten inom AF var en del av JÖ, och drevs av Centerpartiet. Men omvandlingen har väckt stark kritik både bland ekonomer som Lars Calmfors (DN 5/11) och politiker, senast Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Hon skriver i ett brev till statsministern (4/11) att JÖ-partierna borde mötas och samtala om hur ”reformprocessen går vidare på ett ansvarsfullt sätt”. Sabuni öppnar också för att skjuta fram genomförandet. Det är ett öppet ifrågasättande av samarbetspartnern C och ett sätt att distansera sig från de oroligheter som uppstått på AF.
Martin Ådahl, arbetsmarknadspolitisk talesperson inom C, har hittills föga konstruktivt besvarat kritikerna med att anklaga dem för att sabotera. Men skälet till den svaga uppslutningen kring privatiseringen är att Ådahl inte levererar några svar på hur det ska lyckas. Detta trots att han uppger att det finns detaljerade planer på genomförandet.
I sin argumentation hänvisar han till fall som saknar kopplingar till AF:s utmaningar. På Di debatt (29/10) skriver Ådahl exempelvis ”I Sverige har arbetarnas trygghetsorganisation TSL lyckats med att få 9 av 10 som blir friställda vid stora nedläggningar, som den vid Saab i Trollhättan, i nya jobb.” Det är i bästa fall okunnigt, i sämsta fall medvetet vilseledande. Den stora utmaningen har aldrig varit att hitta nya jobb till etablerade industriarbetare. Framför allt inte när deras arbetsplats läggs ned och uppsägningen uppenbart inte har individuell grund.
Det är väl känt att den viktigaste orsaken till klyftan mellan dem som är inne på arbetsmarknaden och de som är utanför är utbildning. Och det är främst utlandsfödda som är lågutbildade. Enligt SCB är arbetslösheten bland utlandsfödda 15,5 procent. Högst är den bland de grupper som kommit som flyktingar från Afrika (26 procent) och Asien (23 procent). Bland infödda svenskar är den 3,8 procent, vilket är i nivå med länder som Storbritannien som har haft mer arbetskraftsinvandring än flyktinginvandring.
Äldre, nyanlända, lågutbildade och personer med funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga utgör 75 procent av de arbetslösa. Vissa av dem kommer aldrig att få något jobb.
Centern har hittills inte velat diskutera migration ur volymperspektiv. Men antalet nyanlända spelar roll för arbetsmarknaden, för arbetslösheten och för Arbetsförmedlingens förmåga att klara sitt uppdrag. Statistiken visar att utlandsfödda ofta fastnar i arbetslöshet, eftersom de i många fall inte är rustade för den svenska arbetsmarknaden, där motsvarande en svensk gymnasieutbildning och kunskaper i svenska är ett krav.
Framtidens AF kommer att fungera främst som myndighet. Den arbetslösa vänder sig först dit, och får ett beslut om insats, utbildning eller direkt matchning mot arbete. Därefter väljer den sökande en privat arbetsförmedlare enligt lagen om valfrihet (LOV). Men enligt AF är det ännu inte klart om förmedlaren ska stötta i både arbetssökande och val av ”rustning”, det vill säga utbildning.
En reformering av AF var nödvändig, inte minst digitaliseringen. Det är bra om förändringstakten är hög, men arbetet bör inte skötas av den avgående generaldirektören Mikael Sjöberg utan en internt rekryterad ersättare. Reformen bör sänka kostnaderna, och privatiseringen av vissa tjänster kan rätt skött bidra positivt.
Men dess påverkan på arbetslösheten kommer ändå att vara marginell i närtid. Helt enkelt därför att den höga arbetslösheten bland utlandsfödda inte i första hand beror på AF:s ineffektivitet, utan att de sökande inte har rätt utbildningsnivå för den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten är en migrations- och utbildningsfråga och lösningarna måste sökas utifrån de förutsättningarna.
