De senaste dagarna har Di rapporterat om ägarstyrningen i lastbilsjätten Scania. Enligt tidningens källor finns ett växande missnöje med hur vd Christian Levin försvarar det svenska bolaget mot mäktiga tyska fackförbund.
Scania ingår ju numera i börsnoterade Traton som också äger tyska konkurrenten MAN. Meningen är att de två lastbilsjättarna och tidigare bittra konkurrenterna äntligen ska integreras. Huvudägare i Traton är Volkswagen.
När Levin för drygt ett år sedan utsågs till vd inte bara för Scania utan även för Traton sågs det som ett erkännande för Södertäljeföretaget. Nu skulle integrationen ske enligt svensk modell, en självklarhet tyckte många eftersom Scania är berömt för sitt smarta och framgångsrika sätt att bygga lastbilar, medan MAN mest är känt för sin dåliga lönsamhet.
Nu hävdar alltså källor att varken facket eller Volkswagens ledning accepterat att Scania ska leda Traton. En orsak skulle vara att Scania på senare tid presterat sämre än väntat. Christian Levin sa själv i samband med senaste rapporten att integrationen med MAN kräver mycket energi.
Riktigt hur det ligger till är för tidigt att avgöra. Att ändra på organisationer tar tid, är smärtsamt och leder nästan alltid till kritik och skvaller.
Men det som talar för att oron är befogad är ägarstyrningen i Volkswagen. Den är omvittnat trög och motsägelsefull. Utan bra ägarstyrning är det svårt att lyckas. Scania och Christian Levins nuvarande predikament, och hela Scanias moderna ägarhistoria är ett bevis för det.
En orsak till att det tyskägda lastbilsbolaget så tydligt underpresterar är att det i realiteten är statligt (delstaten Niedersachsen är huvudägare), och att facket har stort inflytande via styrelserna (tyska företag har flera).
Det är statens och fackens senfärdighet när det gäller att effektivisera och minska antalet anställda som gjort att MAN haft svårt att komma till skott med strukturförändringar. I värsta fall drabbas nu även Scania.
Rötterna till eländet finns dock i gamla svenska ägarförsyndelser, eller rättare sagt tidigare svensk ägarstyrning. Det var den som ledde till att Scania blev till salu, och till sist hamnade i Volkswagen med statlig och facklig ägarstyrning.
I slutet av 1990-talet var Scania en av Wallenbergsfärens starkast lysande stjärnor, kreativt, välskött och lönsamt. En av orsakerna var den eviga lokalkonkurrensen med Volvo.
Trots det gick familjen med på att slå ihop bolagen. Skälet var den förändrade svenska ägarmarknaden.
Fram till 1980-talet satt Wallenbergs på stor del av makten över svenskt näringsliv. Men sedan öppnades Sverige och när det globala kapitalet vällde in hade familjen svårt att hävda sig. Hungriga utländska fonder drev på för affärer och snabba vinster. Familjen Wallenberg hängde inte riktigt med.
Eftersom EU-kommissionen satte stopp av konkurrensskäl blev det ingen fusion med Volvo. Men då hade redan Göteborgsbolaget köpt en stor post i Scania och Wallenbergs tappat makten. Sedan följde en rad trassliga turer tills VW 2014 tog över hela Scania. Nu kämpar Scaniafolket mitt i komponentbrist och annat elände också för sin syn på lastbilsbyggande och företagande.
Scania är ett av Sveriges största exportföretag med många anställda. I Södertälje spelar bolaget en avgörande roll för sysselsättning, integration och försörjning, precis som på andra håll i världen. För det svenska näringslivet har Scanias framgångar tidigare varit en ständig inspiration. Få har kunnat mäta sig med Scania när det gäller effektivitet och flexibilitet samtidigt.
Ödets ironi är att svensk ägarstyrning sedan slutet av 1990-talet äntligen kom med i den globala toppligan. Fonder insåg att de behövde vara långsiktigare och att de behövde hjälp med ägarstyrningen, av alla från familjen Wallenberg till riskkapitalbolag och de många nya ägare som vuxit fram.
Tillsammans har man effektiviserat och trimmat svenska företag till nya höjder, och facket har lärt sig att bidra till utvecklingen i stället för att ständigt sätta sig till motvärn, som i Tyskland eller Frankrike. Ett nervöst, omvärldsberoende och trendkänsligt föräldraskap har ersatts av ett mer krävande och stabilt.
Scania hade helt enkelt oturen att hamna utanför just när det svenska ägarsystemet började fungera.
