ANNONS:
Till Di.se

Annie Lööf lever i ett parallellsamhälle

  • OUTGRUNDLIG. Annie Lööf var en av de åtta partiledare som besökte talman Andreas Norlén det senaste dygnet. Och hon är den som ger de mest gåtfulla beskeden om hur hon ser på hur Sverige ska styras. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. Under måndagen avlöste presskonferenserna varandra i riksdagen. Partiledare efter partiledare upprepade sina kända linjer. Och man måste konstatera att de allra flesta av dem intog logiska och rimliga ståndpunkter utifrån sina partiers intressen.

Men nu när huvudalternativet, en ren alliansregering, har avvisats av Liberalerna och Centerpartiet har dessa två partier förordat andra regeringslösningar som måste betraktas som verklighetsfrämmande. I varje fall är de inte logiska utifrån deras respektive partiintressen.

Annie Lööf talar om ”en lösning med Socialdemokraterna och Moderaterna där alliansen håller ihop”. Om man skulle förklara detta vägval för exempelvis en politikintresserad person från något annat land blir det uppenbart vilken märklig linje det handlar om – att ett parti redan i detta skede skulle förorda en regering där det egna partiet inte sitter med.

I detta sammanhang kan man också notera hur Annie Lööf har beskrivit det förslag som Ulf Kristersson presenterade i slutet av förra veckan. Hon kallade det ”en konservativ högerregering”, vilket visar att hon inte tog Ulf Kristersson på orden. Det han hade föreslagit var ju en regering som skulle föra allianspolitik och där övriga allianspartier kunde delta eller avstå. Att välja illasinnade beskrivningar av det som en allianskollega har föreslagit väcker frågor om hennes eget alternativ, att M och S skulle bilda regering. Att tänka att Socialdemokraterna skulle hjälpa Moderaterna att föra en bättre politik visar om inte annat vilken politisk riktning Annie Lööfs parti är på väg i.

Annie Lööf talade på måndagen om behovet av blocköverskridande lösningar men ansåg att det är de stora partierna, inte de mindre, som har ansvaret för att sådana ska komma till stånd. Det är ett märkligt krav på de två partierna, S och M, som faktiskt har intagit logiska ståndpunkter i regeringsbildningen.

Troligen inser Annie Lööf hur märkliga hennes prioriteringar är, eftersom de besked hon har lämnat skulle leda till att C avstår makt. Sannolikt har hon en plan om hur hennes parti i slutänden ändå ska få inflytande. Den planen hemlighåller hon i så fall för sina väljare, vilket i sig är problematiskt.

Om den planen innebär samarbete med Socialdemokraterna finns anledning att påminna om de påtagliga skillnaderna i ekonomisk politik mellan C och S. Och en regeringslösning (antingen det är en koalition eller annan form av samarbete) syftar ju till att man ska få igenom just den ekonomiska politiken. I sakfrågor utanför budgeten är det däremot möjligt att arbeta med hoppande majoriteter.

Skattepolitiken, synen på företagande, arbetsrätt och bidragspolitiken är bara några områden där politiken skiljer sig åt mellan C och S.

Den skicklige förhandlingsmannen Stefan Löfven tog upp en sakpolitisk fråga på en av sina presskonferenser på måndagen. Helt opåkallat började han tala om företagens villkor och han tycktes förespråka en ”flexicurity-linje”, alltså att det ska bli lättare att säga upp och att omställning ska uppmuntras av systemet. Även om detta inte är samma sak som ändrade turordningsregler var det en tydlig signal till C, och därtill på det område där det anses vara svårast för S att ändra position med tanke på LO:s starka makt över S-politiken.

Jan Björklunds besked på måndagen liknade Annie Lööfs, men han hade några egna reservationer. Han har inte mandat att förhandla om andra regeringslösningar än de han förde fram i lördags (alliansen plus S, S plus M, alliansen plus MP). För att ändra detta måste det stora partirådet kallas in, påpekade han. Han antydde på måndagen dessutom att det är Centern som är mest aktuellt för samarbete med S eftersom C har 31 mandat och L endast 20.

Sammanfattningsvis är det L och C som står för det mesta av nejsägandet. De satte också måndagsrekord i att lägga ansvaret på andra.

Någon linje har dessa partier, och de två behöver inte ha samma mål. Men den demokratiska processen skulle vinna på att de berättar om vilket realistiskt slutresultat de önskar.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies