På ett plan kan den nya regeringen agera friare. Utan Miljöpartiet i Rosenbad kan en del tillståndsärenden beslutas, exempelvis beträffande mineralbrytning och kärnavfall. Men dessa frågor är inte politik, utan tillämpning av lag. I normala lägen handlar detta om expeditionsärenden.
Det finns knappast något förslag med politisk tyngd som Magdalena Andersson kan få igenom automatiskt i riksdagen. Riksdagen kommer att ha initiativet i politiken under återstoden av mandatperioden, precis som vid budgetbeslutet i förra veckan.
I samband med måndagens statsministeromröstning angav partiledarna vilka bevekelsegrunder de hade för sina ställningstaganden. Centerpartiets Annie Lööfs utläggning handlade om vikten av att motverka att ett högerpopulistiskt och främlingsfientligt parti får avgörande inflytande över Sveriges regering. Hon kritiserade ”den destruktiva blockpolitiken” och ansåg att politiken ska formas av ”den anständiga mitten”.
När Annie Lööf skulle försvara varför hon släpper fram en S-regering handlade det om ”den gula knappen”, som enligt henne används när man ”i ett givet parlamentariskt läge inte ser en annan möjlig regeringsbildare”. Att se det på något annat sätt är en vantolkning av den parlamentariska praxis som partier har använt sig av under de senaste decennierna, enligt Annie Lööf.
Men hon har fel. Det finns ingen stabil historisk praxis för vad grön knapp respektive gul knapp betyder. Dessa två knappar får samma resultat, man röstar för att en statsminister ska kunna tillträda. Att trycka gult är inte samma sak som att säga att man inte ingår i ett regeringsunderlag, som Annie Lööf vill hävda. Särskilt inte när man har förhandlat med regeringsbildaren om villkor för att rösta just gult.
Centerpartiet har tagit ställning för att den socialdemokratiska partiordföranden är den bästa regeringsbildaren. Och det är fjärde gången den här mandatperioden som Centerpartiet gör så.
Moderatledaren Ulf Kristersson påpekade att det i den nuvarande mandatfördelningen endast saknas ett enda mandat för maktskifte, och att detta kan väljarna ändra på i nästa val.
Strax därefter valde, ironiskt nog, en riksdagsledamot från Liberalerna att gå emot partilinjen, nyss bekräftad på partiets Landsmöte, och rösta för att Magdalena Andersson ska släppas fram. Trots att samma ledamot röstade nej till Magdalena Andersson i förra veckans statsministeromröstning. Detta bådar inte gott för Liberalerna nästa mandatperiod, även om just denna ledamot inte ställer upp för omval.
När Magdalena Andersson på tisdagsmorgonen presenterar sina ministrar och sin regeringsförklaring har hon möjlighet att signalera handlingskraft. Men hon kommer aldrig att vara mäktigare än det stöd hon har i riksdagen.
Under sin statsministertid kommer hon att behöva styra på en borgerlig budget. Hon tonar själv ned skillnaderna mellan budgetpropositionen och den oppositionsbudget som gick igenom. Men även om det endast är en mindre del som skiljer, 20 av 74 miljarder kronor, handlar det om betydelsebärande olikheter. Skattesänkningar för den som arbetar snarare än för alla slags inkomster, samt nej till familjevecka. Det är arbetslinjen det handlar om.
Elpriset i södra Sverige är uppe i över 4 kronor per kilowattimme under topptimmar. Oljekraftverket i Karlshamn är i stabsläge. Skjutningarna fortsätter, natten till måndagen sköts en man ihjäl i ett bostadsområde i Huddinge.
Magdalena Andersson sa efter att hon blivit utsedd att hon främst tänker söka stöd hos de partier som släppte fram henne.
Det handlar om fyra partier som i olika konstellationer haft makten i åtta år. Inget tyder på att det kommande halvåret blir annorlunda.
Sverige styrs av en S-regering beroende av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.
