Han tillfrågades om vågen av ungdomsrån, och uttryckte att det handlade om ”en fullständig brist på moral”. Det är lätt att hålla med. Det är brutalitet och förnedring som tonåringar och poliser vittnar om. Det blir inte mindre ohyggligt när man tänker på att det är barn som rånar barn.
Men så kopplade Stefan Löfven ungdomsrånen till alliansregeringens skattepolitik och citerades av Expressen:
”Under lång tid pågick en politik, under åtta år med den förra borgerliga regeringen, som innebar skattesänkningar och neddragningar i välfärden. Det håller inte. Nu har vi lagt om den politiken, vi ska satsa mer på välfärden”.
Reaktionerna från de fyra gamla allianspartierna blev hårda. Och visst är det anmärkningsvärt att Stefan Löfven är så pass benägen att hänvisa till allianspartiernas ansvar att han till och med kopplar ihop skattesänkningar för tio år sedan med dagens våldsyttringar.
Uttalandet väcker allvarsamma frågor: Har statsministern inte förstått problemet? Eller är det ett oöverlagt svar i en stressig situation? Tror han ens själv på det han säger? Och förstår han inte att svaret för de allra flesta kommer att uppfattas som en obegriplig undanflykt?
Det finns en diskussion bakom Stefan Löfvens uttalande, och den handlar om allmänprevention. I det här fallet om huruvida välfärdens standard kan minska risken för kriminalitet. Och om man vänder på det: Kan längre köer till vårdcentralen eller minskat antal fritidsledare leda fram till ökad brottslighet?
Så enkelt är det knappast.
Framför allt har argumentation om välfärdsstatens allmänna nivåer ingenting att bidra med i det akuta läge som råder. Det som behövs är för det första regeländringar. I straffrätten måste förändringar göras för att möjliggöra fler ingripanden, bättre tillgång till tvångsmedel och ökade befogenheter att ingripa mot minderåriga. Förändringar i sekretessbestämmelser behövs också för att myndigheterna ska kunna arbeta tillsammans mer effektivt. För det andra behövs mer resurser till rättsväsendet, till polis, åklagare och domstolarna. Och för det tredje måste den riktade preventionen öka, alltså att samhällets företrädare kan ingripa när tydliga varningssignaler uppstår.
Men Stefan Löfven pratade om alliansens skattesänkningar. Det är en kär talepunkt för ledande socialdemokrater, och oftast används den i sammanhang som passar bättre än just när det gäller rån bland barn.
Själva utgångspunkten är problematisk. Det räcker med att konstatera att Socialdemokraterna inte har velat backa tillbaka något av de jobbskatteavdrag som alliansregeringen drev igenom. Och i detta sammanhang kan Socialdemokraterna inte skylla på att de inte har egen majoritet – de har inte ens velat ta upp frågan som ett krav vare sig i valrörelsen 2014 eller 2018.
Och om det skulle finnas någon relevans i Stefan Löfvens resonemang om skattesänkningar som ett slag mot välfärden – då måste det väl innebära att välfärden faktiskt har fått mindre pengar än tidigare?
Skillnaden mellan de politiska blocken har genom åren i skattepolitik har varit försumbar – om man tittar på den mängd pengar som staten får in. Skillnaden brukar motsvara 1 eller 2 procent av statens inkomster. Skulle man titta på hela den offentliga sektorns inkomster är skillnaden givetvis ännu mindre.
Och viktigare än så: Skillnaden mellan prognos och utfall är i goda tider mycket större än skillnaderna mellan de politiska alternativen. Hur det går för Sverige är den avgörande faktorn för hur mycket pengar som den offentliga sektorn får in.
En mer övergripande jämlikhetsdebatt pågår. Den finns över hela världen, så ock i Sverige.
I förenklad version går den ut på att om ojämlikheten är för påträngande så brister sammanhållningen i landet, vilket är en stor riskfaktor för oro. Det är en intressant diskussion i en påträngande fråga, låt vara svårlöslig eftersom i stort sett alla partier, även Socialdemokraterna, vill premiera strävsamhet och att det därmed ska löna sig att arbeta.
Men tänk om den mest påtagliga ojämlikheten i Sverige i dag handlar om trygghet. Att människor i vissa bostadsområden har mycket stor anledning att vara oroliga. Att de som bäst behöver hjälp av samhället inte får det.
Och att den period i livet som betyder så mycket för resten av livet, tonårstiden, för många är den allra otryggaste.
