Det är så nära en allmän ekonomisk infrastruktur man kan komma. Åtskilliga av kunderna har hamnat hos Alecta av bara farten. Det ger ett särskilt ansvar.
Investeringarna i amerikanska nischbanker (och sorti från Handelsbanken och Swedbank) väcker frågor om den saken. Ligger en specialmarknad i ett annat land inom ramen för det egentliga uppdrag Alecta har? Och förfogar bolaget över den rimliga kompetensen att specialbevaka denna marknad? Hittills summerar dessa förluster för Alecta till mer än 20 miljarder kronor.
Det finns ett inneboende problem hos pensionsbolagen där avståndet är stort mellan pengarnas ursprung och deras förvaltning. Det är företagen som betalar premier varje månad för att de vill ta sitt pensionsansvar gentemot sina anställda. I decennier ska det sedan förvaltas av pensionsbolaget.
Beträffande den stora stock av förmånsbestämda pensioner (till skillnad från premiebestämda som Alecta också har) som fortfarande finns där råder särskilda villkor. Förvaltningen av dessa kan både leda till ett minus och till ett plus i förhållande till förpliktelserna mot blivande och nuvarande pensionärer. För drygt 20 år sedan, ungefär när Alecta fick sitt nuvarande namn efter att föregångaren SPP delades upp i två, fanns ett 66 miljarder kronor stort överskott i bolagets förvaltning. Det ledde till att företagen som betalat in premierna fick tillbaka stora belopp.
Även nu för tiden finns ett stort överskott, vilket lett till premiereduktioner för arbetsgivarna. Men hur säkerställer man att förvaltningen är effektiv när pensionärerna bara är garanterade ett visst belopp och ett eventuellt överskott inte kommer att tillfalla dem?
Det finns andra principiella problem med att förvalta kapital åt kunder som inte valt bolaget. När ett bolag som Alecta skaffar sig en ägarpolicy beträffande socialt ansvarstagande etc sker det på ett diffust mandat. De pensionssparare som inte har gjort något aktivt val har rimligen inte heller gett uttryck för något särskilt önskemål om hur pengarna ska förvaltas.
När Sjunde AP-fonden inrättades på 1990-talet för att förvalta icke-väljares premiepensionspengar var det uttalat i riksdagsbeslutet att den inte skulle besluta å dessa passiva medborgares vägnar. Fonden skulle inte få rösta på bolagsstämmor. När den tidigare chefen för Stockholmsbörsen Bengt Rydén blev ordförande i fonden ville han inte acceptera frånvaron av rösträtt och reglerna ändrades.
Parallellen är tydlig: Vems rösträtt är det man utövar? Och likaså: Hur ska man förvalta de pengar som tillhör företag och privatpersoner som inte alltid valt just detta pensionsbolag? Ska man ta onödiga risker?
Och ska man i något läge prioritera ned hög avkastning och i stället välja aktier i bolag som är extra ansvarstagande enligt olika parametrar, som miljö, klimat, sociala frågor och bolagsstyrning?
Hur det kan gå i livförsäkringsbolag med otydliga uppdragsgivare illustreras av hur Skandia Livs moderbolag sålde sin kapitalförvaltning till norska DNB i början av 00-talet utan att alla i styrelsen begrep vad som skedde. Kapital ansågs ha gått om intet, rättsprocesser följde och Skandia var tvunget kompensera kunderna.
Hur det kan gå i ett bolag som förvaltar tjänstepensioner visar skandalen inom AMF. Det bolaget är motsvarigheten till Alecta på arbetarsidan och där avslöjade Di 2009 en bonusskandal som till slut tvingade bort makthavare i bolaget. Den styrelse som fack och arbetsgivare tillsatt hade inte förstått riktigt vad de hade beslutat eller vad som hände.
Inget av detta har hänt i Alecta. Det vi har sett begränsar sig till ett olämpligt risktagande och en fatal felbedömning. Men historiens exempel visar det ansvar som vilar på ett pensionsbolag som har att förvalta två saker: En väsentlig del av människors framtida pensionspengar. Och det särskilda förtroende som kommer från kunder som inte har valt detta bolag aktivt.
