Att skogen som naturresurs inte skulle kunna förvaltas av privata aktörer är en farlig tanke. Många hoppades att den skulle få motstånd genom skogsutredningen som presenterades i slutet av förra året. Direktiven om en stärkt äganderätt, och kompensation till markägare i de fall den inskränks, var en seger för de borgerliga partierna i januariavtalet. Och visst har utredningen några ljuspunkter. Men äganderätten i skogen är alltjämt hotad.
En av metoderna för att stärka äganderätten har varit att markägare ska få större inflytande i olika beslutsprocesser, jämfört med dagens skeva maktbalans. I stället förstärks den nuvarande ordningen nu ytterligare. Genom ett domslut från Mark- och miljödomstolen får allmänheten stor makt över skogsbruket vid sidan av myndigheterna.
Förra året lämnade skogsbolaget SCA in anmälningar om fyra planerade avverkningar till Skogsstyrelsen. Om inte annat besked ges inom sex veckor från anmälan är det fritt fram att avverka skogen. SCA fick därmed indirekt grönt ljus. Men efter att föreningen Skydda skogen hade inventerat områdena i jakt på rödlistade arter togs saken till domstol, som nu tvingar Skogsstyrelsen att återigen granska ärendet innan avverkningen får genomföras.
Företrädare för Skydda skogen konstaterar att ”domen visar att Skogsstyrelsens beslut att inte vidta några åtgärder är ett överklagbart beslut” (DN 18/2). Enligt SCA är det en ny rättsordning. Man kan vara säker på att den kommer att utnyttjas mot fler skogsbolag. Men äganderätten i den svenska skogen hotas inte bara av den här osäkerheten. En konflikt tornar dessutom upp sig om hur skogsskyddet ska se ut, och vilka principer som ska styra.
Ett problem för svenska skogsägare har varit inventeringen av skyddsvärd natur, så kallade nyckelbiotoper. Det är inte mer än en markering på kartan, men gör i praktiken virket i området värdelöst utan att för den sakens skull ge rätt till ersättning eller möjlighet att överklaga. Det föreslår skogsutredningen ska upphöra. Det befintliga registret ska dessutom gallras. Frivillighet föreslås också bli den nya huvudmetoden för formellt skydd av skogar. Om det genomförs är det ett kliv i rätt riktning. Alla partier är dock inte nöjda med mer makt åt markägarna.
Miljöpartiet gick nyligen ut och krävde att mängden skyddad skog dubbleras från dagsläget (DN 8/2). Inom en tioårsperiod vill man öka antalet nationalparker med en tredjedel. Visst skulle det kunna uppnås genom frivillighet, men om det uppstår en konflikt är valet enkelt. ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar”, enligt Per Bolund. ”Vi behöver öka insatserna för att gå igenom de svenska skogsmarkerna och hitta pärlorna som är värda att bevara”.
Att värna och skydda den biologiska mångfalden är viktigt, men arter är inte ensamma om att ha ett värde. Skogsbruket är till exempel en fenomenal bundsförvant i klimatarbetet. Det senaste seklet har virkesförrådet i den svenska skogen fördubblats. I stammar och grenar hos gran och tall binds närmare 40 miljoner ton koldioxid varje år. Det är en utveckling som hållbart skogsbruk står bakom. För varje träd som skördas planteras minst två nya.
Men en stark äganderätt är inte bara ett medel, utan ett mål i sin egen rätt. Januaripartierna har ett särskilt ansvar att försvara markägare från den misstro som ryms i regeringskansliet. Med ett generöst ersättningssystem finns inget som säger att det inte går att kombinera en stark äganderätt med ett rimligt försvar av skyddsvärd natur.
