USA och Nato-styrkorna drar sig inte ur därför att det är det strategiskt rätta ur ett militärt perspektiv eller för att Afghanistan bedöms säkert och uppdraget därmed slutfört. Det är av strikt inrikespolitiska skäl. Afghanistan kommer att bli en kollapsad stat – med allt vad det innebär för närområdet, och väst, i det längre perspektivet – men vissa delar av den amerikanska valmanskåren på hemmaplan är i alla fall nöjda över att ”evighetskrigen” håller på att ta slut.
Häromdagen meddelade det amerikanska försvarsdepartementet Pentagons presstalesman John Kirby att USA inte tänker omvärdera sitt beslut om utträde. ”Det är deras land att försvara nu. Det är deras kamp.” var orden som beseglade afghanernas öde. Det är nämligen ingen kamp att tala om. Talibanerna är vida överlägsna den reguljära armén och framryckningarna är ensidiga. Vad den amerikanska underrättelsen bedömde skulle ta månader har gått på några få veckor. Flera månader skulle det ta innan huvudstaden Kabul föll i händerna på talibanerna, enligt underrättelsetjänsterna, och nu ser det ut att gå mycket fortare. Talibanerna har redan kontroll över merparten av landets yta och de lyckades erövra fem provinshuvudstäder på en helg.
EU:s särskilda sändebud till Afghanistan, Tomas Niklasson, uttalade sig från Doha, Qatar om förhandlingarna mellan regeringssidan och talibanerna och varnade för en utökad risk för inbördeskrig. Vi kan nog, dessvärre, konstatera att de diplomatiska ansträngningarna har misslyckats och att kriget redan har utbrutit. Andra medel måste till om lidandet ska stoppas. Vapenmakt höll det tillbaka någorlunda under två decennier av västerländsk militär närvaro.
Det är förvisso enkelt att skriva uppmanande texter. Lika lätt för regeringar att göra uttalanden och att skicka ut pressmeddelanden och det är snabbt avhandlat i riksdagen, EU-parlamentet eller i FN:s säkerhetsråd att besluta om gemensamma fördömanden i form av kommunikéer. Det är svårare att skicka män och kvinnor till ett fjärran land med målsättningen att skapa fred i ett område, som vid första anblick inte rör de egna nationella intressena. Det är en uppoffring av tid, pengar och människoliv som få är beredda att göra. Historiskt sett har detta gjorts av framför allt USA, även Nato. I Afghanistans fall också Sverige.
Men det kan inte finnas några tvivel kring att om ingen gör den uppoffringen för stabilitet och mänskliga rättigheter så kommer stora delar av Afghanistans befolkning att fördrivas och mördas av talibanerna. Dessa humanitära tragedier bör räcka som moraliskt argument, men det går att tillägga långsiktiga konsekvenser av att inte agera. När talibanerna styrde Afghanistan senast blev det en grogrund för islamistiska terrororganisationer, som dessutom delvis riktade in sig på mål i Europa och i USA. Risken är betydande för att detta kommer att ske igen med talibanerna i Kabul.
I Sverige har den politiska diskussionen varit helt upptagen av situationen för de afghanska tolkar som hjälpte svenska soldater på plats. Det är skamligt att regeringen har väntat så länge med att erbjuda dem asyl i Sverige, men under tisdagen öppnade till slut Socialdemokraterna – efter tryck från oppositionen och flera tidigare tjänstgörande i Afghanistan – för att försöka få hem tolkarna. Det är rätt. Talibanerna har nämligen konsekvent dödat de afghaner som hjälp utlänningarna. Samtidigt är det en nödlösning i en olycklig situation. Sverige, och de flesta andra länder med avslutad militär närvaro, erbjuder nu hjälp till de afghaner som bistått utländska trupper. Kvar blir miljontals människor som antingen kommer att förtryckas eller försöka fly.
Att dra sig ur, och framför allt att inte vända tillbaka efter rapporterna om talibanernas övergrepp, är ett svek. Att låta det ske medför moraliskt ansvar för det inträffade.
