ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Acceptera ägandet

  • Finansminister Magdalena Andersson och statsminister Stefan Löfven måste göra upp med socialdemokraternas historiska ägarfientlighet. Annars kan de inte regera överblockgränsen. Foto: Pontus Lundahl/TT

“Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting av det där”. Olof Palmes uttalande från hösten 1985 är bevingat. 

Finansminister Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Bengt Dennis skulle informera statsministern om att kreditregleringen inte längre fungerade och att de ville ta bort den.

Kanske berodde Palmes uppgivenhet på att partiet var pressat. Men den bottnade också i okunnighet om företagande. Den bristen har präglat socialdemokraterna i snart hundra år. Om inte partiet till sist gör upp med den blir samarbeten över blockgränsen lätt hopplösa projekt. Viktigast är synen på ägandet, utgångspunkten för ekonomisk verksamhet.

När socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss i slutet av 1940-talet fick igenom höga skatter på ägande lade han grunden för ett långvarigt socialistiskt svenskt experiment; "storföretag utan ägande". Wigforss och andra drevs av strävan efter jämlikhet, det vill säga utjämning av inkomstskillnader. Endera begrep de inte ägandets och risktagandets betydelse för tillväxten eller så tyckte de att jämlikhet var så mycket viktigare. Inkomstskillnaderna när Wigforss var ung var mycket större än i dag. 

Följden av de höga ägarskatterna blev ett slags fastfruset svenskt ägande. De ägare som lyckats parera krisåren på 1920-talet och Kreugerkraschen lade sitt ägande i stiftelser men kunde fortsätta att leda sina bolag förutsatt att de samarbetade med socialdemokraterna. Några nya företag tillkom knappt, de höga skatterna på kapital och därmed entreprenörskap hejdade allt utom Ikea och H&M som var kapitalsnåla verksamheter. 

För familjen Wallenberg och andra ägare fanns en personlig poäng. Visserligen fick de dålig avkastning men konkurrensen hölls tillbaka och deras personliga inflytande blev stort. Eftersom socialdemokraterna insåg företagens betydelse för jobb och tillväxt hölls skatten på företagsvinster nere så länge man inte delade ut. Gärna företag, men inte kapitalister, blev partiets paroll.

Eftersom svenska företag utvecklades väl efter kriget samtidigt som inkomstskillnaderna krympte till de minsta i världen stärktes socialdemokraterna i sin övertygelse att den så kallade funktionssocialismen fungerade. Aptiten ökade: de nya välfärdstjänsterna skulle skötas av staten, läkemedelsindustri och banker socialiseras, anställningar regleras, löntagarfonder införas. Och så vidare.

1980-talet ledde till ett brutalt uppvaknande. Den handfull stora exportföretag som kommit att dominera svensk ekonomi hade vuxit ur den trånga svenska kreditmarknadskostymen samtidigt som två oljekriser avslöjat att Sverige levde över sina tillgångar. Men avregleringen som Kjell-Olof Feldt satte igång gällde aldrig ägandet, bara krediterna, vilket han senare sagt att han ångrar. Fast han hade ändå inte lyckats moderera vågen av global fondkapitalism som till sist vällde in över Sverige. Det svenska ägandet var alltför försvagat.

25 år senare är ägarskatterna borta och svenskt näringsliv präglas av globalisering, entreprenörskap och anglosaxiska ägarvärderingar. Något utrymme för ytterligare socialistiska ägarexperiment finns definitivt inte, särskilt inte i dagens värld byggd på samarbeten, värdekedjor och snabb teknisk utveckling. 

Säkert inser en hel del socialdemokrater detta. Förre finansministern Pär Nuder arbetar år riskkapitaltjätten EQT, andra åt familjen Wallenberg, lobbyingfirmor och liknande.

Men samtidigt visar den förra mandatperiodens hets mot vinst i välfärden att det fortfarande är alldeles för få socialdemokrater som förstått att ägande inte främst är en ideologisk fråga utan organisatorisk. För även om motståndet framför allt var en följd av vänsterpartiets starka ställning har det också blottat ett växande missnöje med kapitalismen. En ironisk tvist är att missnöjet bland annat gäller ökade inkomstklyftor, vilka i sin tur gått hand i hand med den globala fondkapitalism som den socialdemokratiska fientligheten mot ägande bäddade för.

Ytterst är ägande risktagande, det vill säga att våga satsa pengar på framtida projekt, som energibesparande teknik eller bättre åldringsvård. Därför är ägandet knappast ett ideologiskt val. Det ideologiska gäller i stället fördelningen, det vill säga löner, avkastning eller konsumtion, liksom villkoren när det gäller utbildning och finansiering. 

Så om inte socialdemokraterna till sist lyckas göra upp med arvet efter Wigforss, Palme och de andra och står upp för ägandet blir de lika irrelevanta som vänsterpartiet i den värld vi lever i. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies