”Jag vill att ni ska få panik.” Det sa Greta Thunberg till makthavarna i Davos. Men samtidigt som många uppskattar att hon är den varnande ”slaven på triumfvagnen” och beundrar hennes enorma genomslagskraft är det nog lika många som är lättade att klimatpolitiken inte styrs av panik.
Det är värt att tänka på när coronapolitiken bedöms. Många av oss har lätt att falla in i en obestämd oro: ”varför gör ingen något åt spridningen?”
I realiteten görs mycket, och det allra mesta är dessutom bra saker.
Regeringen har famlat, liksom andra makthavare, särskilt i början av krisen. Men det har varit bra att de viktigaste vägvalen har hållits borta från regeringens improviserande. Och man har hållit fast vid en balanserad linje att ansvariga myndigheter ska föreslå lämpliga åtgärder. Fram till ungefär nu.
Den nya stängningstiden för restauranger och begränsningen av allmänna sammankomster till åtta personer är två åtgärder vilkas värde måste ifrågasättas. De motiveras inte av att Folkhälsomyndigheten har föreslagit dem, utan rättfärdigas med att mer långtgående åtgärder inte skulle ha stöd i lagen. Man gör det man kan, så att säga.
Det är en illavarslande hållning, eftersom den betonar handlingskraft snarare än funktion.
Nu begränsas i praktiken restaurangers möjlighet att ha två middagssittningar under en kväll. Och samlingar som faller under ordningslagen begränsas till åtta oavsett vad det handlar om.
För en begravning innebär det fem personer eftersom prästen, organisten och begravningsentreprenören räknas med. I landets enorma kyrkobyggnader.
Det är stötande, särskilt i en tid som för många präglas av en existentiell oro.
Gränsdragningsproblem och sifferförvirring kanske är svårt att undvika när restriktioner införs, men att verkningslösa eller alltför ingripande åtgärder införs är ingen detalj – det är skadligt. Begränsningar i allmänhetens rörlighet har alltid ett pris, mänskligt och ekonomiskt. Det är inte något nytt, men i debatten försvinner ofta denna aspekt.
När det gäller gymnasieskolor tycks dock den här avvägningen vara given. I stort sett alla accepterar att det har ett pris att stänga skolor. Två folkhälsointressen står mot varandra och debattörer undviker tvärsäkerhet. Detta synsätt bör gälla alla åtgärder, inte bara skolor.
Svenska folket har de senaste åtta månaderna genomgått en folkbildningsinsats utan dess like. Myndigheterna har delat med sig av sina överväganden och i huvudsak lämnat åt allmänheten att själva fatta beslut utifrån den kunskap som finns. Detta har lett till en omställning som kan vara hållbar under en längre tid.
Med sina senaste presskonferenser har regeringen gjort gällande att alltför många i Sverige missköter sitt ansvar. Med en moraliserande ton har ministrar anklagat människor för att leta kryphål i reglerna. Intrycket blir att ungdomar sorglöst festar långt in på nätterna med öppet förakt för vårdpersonal och utan hänsyn till den äldre befolkningen.
För att hitta ett motsvarande skuldbeläggande måste man gå till 1960- talets attityd mot ungdomskulturen eller till ”dansbaneeländet” ytterligare några årtionden bakåt.
Regeringens språkbruk, liksom kritiken från dem som anser att regeringen inte gör tillräckligt, frammanar en uppfattning att den ökade spridningen beror på en förslappning hos allmänheten, fast det är långtifrån säkert att så är fallet. Det är snart vinter, och det blir ett gynnsammare klimat för virus. Ökningen var inte oväntad, och bör givetvis leda till fortsatta försiktighetsåtgärder.
Det finns åtskilliga handhavandeproblem i denna kris, på många plan. Brister har blottlagts, ansvarsfördelningen mellan myndigheter och mellan samhällsnivåer har inte varit tydlig. Man kan räkna med att det dras lärdomar som leder till framtida förändringar.
Men regeringen bör inte byta strategi, inte börja införa begränsningar som uppenbart saknar effekt, inte lyssna på dem som vill att makthavarna ska få panik.
