1515
Annons

2020-talet behöver en ny klimatpolitik

LEDARE. Per Bolund växte några centimeter på fredagsmorgonen när Stefan Löfven presenterade honom som sin nya klimatminister. Att den tidigare finansmarknadsministern skulle ta över Isabella Lövins post hade det spekulerats om. Det är en hedrande roll för de flesta, kanske särskilt för en biolog och miljöpartist.

NY KLIMATMINISTER. Snarare än att försöka detaljstyra marknaden bör Per Bolund som klimatminister ha tilltro till den.
NY KLIMATMINISTER. Snarare än att försöka detaljstyra marknaden bör Per Bolund som klimatminister ha tilltro till den.Foto:Anders Wiklund/TT

Enligt Per Bolund själv ”finns ingen viktigare uppgift i regeringen”. Han har inte helt fel. Få frågor spänner lika brett som klimatomställningen. Det är skattepolitik, arbetsmarknadspolitik, infrastrukturpolitik, utrikespolitik och till och med försvarspolitik i ett. Påverkan på samhället är enorm, och vi lever i årtiondet när mycket av omställningen kommer att ta fart.

Det är därför helt nödvändigt att klimatpolitiken utformas på rätt sätt. Under de sju åren som Miljöpartiet ansvarat för frågan har de allt som oftast bevisat att de saknar den förmågan. Visst har partiet haft en del framgångar. Genom det klimatpolitiska ramverket från 2017 finns det exempelvis en bred politisk förankring om Sveriges klimatmål. Det skapar långsiktig tydlighet.

Men utgångspunkten för den förda klimatpolitiken är befläckad av ideologiska aversioner. Framför allt finns det en oförståelse för vad som egentligen driver omställningen, och vilken roll olika aktörer fyller. Den främsta stötestenen är synen på marknaden. Alltför ofta betraktas den som en antagonist som måste bekämpas, tillväxten som skapas där som något ont, fastän det är på marknaden som omställningen sker.

I boken ”Mer för mindre?” (2020) pekar författarna på att utsläppen sedan 1990 har minskat med 27 procent samtidigt som BNP ökat med 85 procent. Produkter, teknologi och energi har blivit allt renare. Utsläppen från inrikes transporter har under samma period minskat med nära 20 procent och lika mycket för industrin. Det finns ett inneboende intresse hos näringslivet att nyttja sina resurser smartare och effektivare.

Därmed inte sagt att staten inte har en viktig roll. Genom att förbjuda sådant som är farligt och sätta pris på sådant som skadar ges förutsättningar för marknaden att sköta resten själv. Smarta instrument som koldioxidskatt ger incitament för teknikutveckling. Men lika viktigt som det är att staten sätter spelreglerna är att den inte står i vägen för omställningen.

Behovet av det märks kanske som allra mest i energipolitiken. Regeringen har stakat ut en tydlig viljeriktning framåt men slår undan benen på marknaden när den försöker rätta sig därefter. Allt fler bolag signalerar ett skriande framtida behov av ren el. För att ställa om till fossilfritt järn kommer exempelvis gruvjätten LKAB att behöva el motsvarande en tredjedel av vad som produceras i dag.

Samtidigt är elsystemet så skört att oljekraftverket i Karlshamn har behövt starta upp flera gånger den här veckan för att säkra elförsörjningen. Risken för effektbrist har ökat med nedläggningen av flera reaktorer på kort tid. El från förnybara källor behövs, men har subventionerats på bekostnad av andra rena energislag. Att som Per Bolund heja på nedläggningen av fossilfri elproduktion är inte värdigt en klimatminister.

Framtiden behöver präglas av teknikneutralitet. Politikers roll är inte att välja ut och understödja sina favoritinnovationer. Som i fallet på elmarknaden skadar det inte bara den svenska omställningen, utan också Sveriges förmåga att genom ren el tränga undan bland annat polsk kolkraft (som släpper ut drygt 700 gram koldioxid per kilowattimme jämfört med kärnkraftens 3 gram). Det är en särdeles skadlig klimatnationalism.

Ny teknik och mer marknad är vägen framåt i omställningen. Innovationer, som de som dammsuger atmosfären på koldioxid, får inte motarbetats i strävan tillbaka till ett urtillstånd. Snarare än att försöka detaljstyra marknaden bör Per Bolund ha tilltro till den. Det är den kanske viktigaste egenskapen hos en klimatminister.


Intresse för börsen förädlar människan

Känner du någon som ständigt pratar om nyheterna, vad som händer i världen, om politik, idéer och företag? Då är det troligen en aktiesparare, skriver Torun Nilsson.

FÖRÄDLINGSVÄRDE. Att äga aktier är en utbildning i det som många inte fick klart för sig i skolan, nämligen att företagande är motorn i samarbetet i världen och utvecklingen och att det krävs avkastning för att vilja ta risk, skriver Torun Nilsson.
FÖRÄDLINGSVÄRDE. Att äga aktier är en utbildning i det som många inte fick klart för sig i skolan, nämligen att företagande är motorn i samarbetet i världen och utvecklingen och att det krävs avkastning för att vilja ta risk, skriver Torun Nilsson.Foto:Henrik Montgomery/TT

Stockholmsbörsen hade en svängig vecka. Nya nedgångar kan komma. Inflationen måste tämjas och ränteförväntningarna stiger därför brant. För aktiekurserna är det centralt. Hela idén är ju att spekulera i hur mycket pengar ett bolag kommer att tjäna de kommande åren, i framtiden.

Vilken räntesats som den strömmen diskonteras till är avgörande för priset, ren matematik, och om räntesatsen ändras snabbt får det stort genomslag. En procentenhet högre ränta leder till 15 procent lägre börs, lyder en tumregel, med avtagande effekt vartefter räntan höjs eftersom höjningen relativt sett blir mindre, procent på procent.

Dystert alltså. Men misströsta inte. Ränteökningen kommer till sist att bromsa in och då kommer det att visa sig att världen inte ser ut som den gjorde för 30 år sedan, då när räntan började falla. Allt är förändrat, inte minst vi människor. Foglighet och uppgivenhet har ersatts av nyfikenhet, öppenhet och nya kunskaper. På grund av börsen, och till fördel för börsen och därmed företagen och ekonomin.

Känner du någon som ständigt pratar om nyheterna, vad som händer i världen, om politik, idéer och företag? Om entreprenörer, näringslivshjältar och finansskurkar? Som funderar över Thules nya satsning på barnbilstolar, Elon Musks pausade Twitteraffär och sociala mediers roll i den amerikanska politiken? Vad USA:s ändringar av aborträtten betyder för ekonomin? Eller huruvida den politiska eliten i Kina kommer att tvinga bort Xi Jinping till följd av hans misslyckade covidhantering? Och vad det i så fall innebär för Kinas framtid, leverantörskedjorna och de svenska storföretagen?

Då är det med största sannolikhet en aktiesparare, evigt nyfiken och framåtlutad, småsparare eller fondförvaltare, kvittar vilket. En typisk läsare av Dagens Industri med andra ord.

Aktiespararande är inget nytt. Det har funnits sedan aktiebolaget skapades och det blev möjligt att dela risk, kapitalismens första underverk. Att investera i företagens framtid. 

Men länge förblev aktiesparare ett litet utvalt släkte, eftersom det var så få som hade pengar över. En liten grupp likasinnade män i kretsen runt börshuset på Stortorget i Stockholm följde säkert utvecklingen med lika stort intresse som dagens aktiesparare. Men de hade oändligt mycket mindre och trögare information och deras roll begränsades kraftigt av ägarskatter och lagar, inte minst i Sverige. Med vänstervågen stämplades de som giriga och det var först med 1980-talets omvälvande avreglering som fler svenskar fick upp ögonen för börsen och fonder.

Kraschen i början av 1990-talet blev ett bryskt uppvaknande men så släpptes både svenska aktier och kronkursen fria och utländska pengar vällde in över Sverige. Grunden var lagd för en kapitalistisk revolution. Sedan började räntan sänkas brant, och revolutionen blev omstörtande.

I dag är aktiesparande brett, förankrat och för den med pengar att spara närmast en självklarhet.

Det som kanske började som ett dotcom-intresse och misslyckade satsningar på Ericsson eller Telia i slutet av 1990-talet har mognat och till sist övergått i avancerad jakt på teknikgenombrott, effektiviseringar och nya affärsidéer. Visst har börsen kraschat ett antal gånger, både 2001 och 2008, men varje gång har den repat sig oväntat snabbt.

På kuppen har en stor grupp utbildats i det som många inte fick klart för sig i skolan, nämligen att företagande är motorn i samarbetet i världen och utvecklingen, att det krävs avkastning för att vilja ta risk och att börsen över tid alltid går upp så länge människor arbetar och skapar värde.

Med pandemibubblan blev det till sist inte bara etablerade vuxna som handlade i aktier, utan även ungdomar med framtiden för sig, inspirerade av den vildsinte Musk och makalösa tekniska möjligheter.

Nu står många aktie- och fondsparare på öronen, men kunskapen och insikterna om aktiesparande bär de med sig. När ränteuppgången väl stannar av och börsen bottnar kommer de flesta repa nytt mod. Det bådar gott både för börsen och samhällsutvecklingen och går stick i stäv med kritiken av ökade klyftor.

Den som sparar i aktier vet att det tar tid att tjäna pengar, och att det sällan går att göra klipp, bara att ihärdigt och nyfiket böka i nyheterna och testa idéer. Ibland går det upp, ibland ned men trägnast och långsiktigast vinner.

Det är en förädlande insikt. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?