Världen klarade inte att fullt ut möta ett enda av de tjugo mål som för drygt ett decennium sedan sattes för den biologiska mångfalden för perioden 2010–2020. Det här har kallats för ett massivt misslyckande och är något som i förlängningen kan hota hela vår existens.
För att underlätta arbetet för att bevara biodiversitet har ett team forskare från Sverige, Schweiz och Storbritannien nu utvecklat en ny mjukvara. Med den ska beslutsfattare lättare kunna avgöra var någonstans man ska etablera skyddade områden för att mest effektivt hindra att arter försvinner i en region eller ett land.
Det nya AI-baserade programmet som kallas Captain – Conservation Area Prioritization Through Artificial Intelligence – överträffar enligt forskarna alternativa bevarandepolicyer, vilket de skriver om i en artikel publicerad i tidskriften Nature Sustainability.
En av forskarna är Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, som säger att den nya modellen väldigt förenklat kan sägas bestå av tre delar:
• Fotografi och något som kan liknas vid ansiktsigenkänning.
”Det handlar om att identifiera biologisk mångfald på långt håll, med hjälp av fotografi och igenkänning av bladformer och så”, säger Thomas Sterner.
• DNA-analyser.
”DNA kan spridas från berörda platser, i jord och i vatten. Genom att analysera materialet biokemiskt kan man uppskatta hur stor biodiversiteten är.”
• Samarbete med allmänheten.
”Numera har även människor i fattigare länder tillgång till smarta telefoner. Allmänheten kan hjälpa till att fotografera och samla material från olika platser. Även om varje observation inte är hundraprocentigt korrekt, blir den sammanställda bilden god genom många observationer.”
Sammantaget ska de olika teknikerna göra att forskarnas insamlade data kan identifiera platserna med högst biodiversitet, vilka alltså är de områden de menar bör köpas upp och bevaras i första hand.
”Det har blivit allt billigare och mer effektivt att mäta biodiversitet. Det i sin tur kan påverka de strategier man har för bevarande. Vi visar att det inte handlar om att köpa maximalt med mark, utan att i första hand samla information om den mark man köper.”
Så att man kan köpa den mark med högst biodiversitet?
”Det är lite mer komplicerat än så, men ungefär så. Om man köper många bitar mark vill man att helheten ska generera så stor biologisk mångfald som möjligt. Man måste tänka på att alla bitar kanske inte ska ha samma diversitet.”
Finns inte en risk att beslutsfattare med hänvisning till den här tekniken minimerar sina biodiversitetsbudgetar framåt?
”Det hoppas jag inte. Det här är ett verktyg som kan hjälpa till att göra ett urval. Det blir lättare att skydda så mycket biodiversitet som möjligt med en viss budget. De billigaste kvadratkilometerna har inte nödvändigtvis störst biologisk mångfald.”
