Annons

Mobilisera som inför ett världskrig

Vi kan inte få allt vi vill, när vi vill, som vi vill. Ska vi klara klimatkrisen krävs att vi agerar nu – men också att vi vågar ta ett steg tillbaka.

En satellitbild över sjön Chembarambakkam i Channeai före (till vänster) och efter (till höger) torkan. I mitten en bild på människor som tvingas hämta vatten från en tankbil på grund av torkan.
En satellitbild över sjön Chembarambakkam i Channeai före (till vänster) och efter (till höger) torkan. I mitten en bild på människor som tvingas hämta vatten från en tankbil på grund av torkan.Foto:TT/AP
Sjön Chembarambakkam den 15 juni 2018.
Sjön Chembarambakkam den 15 juni 2018.
Samma sjö den 15 juni 2019.

Människor i ändlösa köer med tomma dunkar i sina händer. Människor på knä framför dammar och pölar som ser allt annat än rena ut.

Människor i slagsmål över något som är alldeles livsnödvändigt.

Rubbade vädermönster har gjort att miljoner människor i Indien står utan vatten. I Chennai – en stad åtminstone tre gånger så stor som Stockholm – är reservoarerna i stort sett tömda.

Övre medelklass kan enligt lokala medier köpa vatten på flaska till fyra gånger det normala priset. En möjlighet som de fattigaste och mest utsatta saknar.

Rapporteringen från Indien är smärtsam att ta del av.

Och den illustrerar mer än väl att vi människor inte kan få allt vi vill, när vi vill, som vi vill.

Enligt experter är det inte bara ett förändrat klimat som orsakat dagens kris. Starkt bidragande har även beslutsfattares ständiga vilja till mer och större varit.

För inte så länge sedan var Nungambakkam Lake, Perambur Tank och Vysarpadi Lake vattentäkter som kunde bidra till svalka. I dag är platserna exploaterade och bebyggda, och bara gatornas namn skvallrar om vilka ovärderliga tillgångar som trängts undan.

Under loppet av ett drygt sekel har antalet sjöar och dammar i Chennai minskat från en sammanlagd yta på tolv kvadratkilometer till tre kvadratkilometer, enligt en studie från Anna University.

Det är en urbanisering som skett på människans villkor – på bekostnad av naturen.

Och jag vet inte, men det här med att på ett fullständigt ohållbart sätt alltid sträva efter expansion kan knappast sägas vara unikt för indierna. Mönstret känns igen på betydligt närmare håll.

I Sverige vill Arlanda växa och Preemraff bygga ut. En radda bolag hoppas kunna öka sin produktion, även sådan som tär på naturen, trots att tillväxten enligt företagens egna beräkningar gör att klimatmålen riskerar att gå om intet.

Och säg den sektor som inte räknar med i det närmaste obegränsad tillgång till el och/eller biobränsle för att klara minskade utsläpp?

Bara ett litet antal av de bolag som utger sig för att vara bäst gör i dag tillräckligt. När gänget bakom Exponential Climate Action Roadmap nyligen granskade ambitionen hos 96 företag anslutna till Science Based Targets initiative – ett projekt med ett namn som indikerar att vi skulle kunna luta oss tillbaka – så hade endast 19 av dem planer på att minska utsläppen i enlighet med vad vetenskapen kräver.

Ändå är det inte främst för näringslivet som folk uttrycker oro.

Företagare, forskare och politiker jag möter bekymrar sig långt oftare för – politiken. 

I detta nu pågår politikerveckan i Visby, vilket självklart är ett utmärkt tillfälle att påminna om beslutsfattarnas monumentala ansvar. Vetenskapen är tydlig: det som måste till är systemomställningar av aldrig tidigare skådat slag.

Alltså är det inte konstigt att allt fler kräver en mobilisering som om vi stod inför ett tredje världskrig.

I Indien kan 21 större städer stå utan grundvatten redan nästa år, enligt den regeringsledda tankesmedjan Niti Aayog. Inom ett decennium kan 40 procent av befolkningen vara utan dricksvatten.

Under sådana förutsättningar blir omställning svårt. I Chennai sätter vattenbristen stopp för arbete på över hälften av alla pågående byggprojekt.

Vi kan och måste göra mycket för klimatet genom att agera. Men ska transformationen gå vägen bör politiken – och vi själva – även göra det möjligt för oss att ta ett steg tillbaka.

Innan naturen tvingar oss till det.


Detta är en krönika av en fristående kolumnist. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?