ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Gamla metoder drar nya gäster

  • NÄRA URSPRUNGET. Klockan är bara sex på morgonen och på Karl-Tövåsens fäbod ska driftsägaren Tin Gumuns (till vänster i bild) göra färskost. Hon får hjälp av volontären Linda Wiklund. Foto: Oskar Omne

Livet på fäboden är folklivshistoria. Med djur som betar i skogen och traditionella produkter, lockar de få som fortfarande är i bruk allt fler besökare.
Men när äkthet och lokala råvaror säljer som aldrig förr är det också fler aktörer som vill ta del av det lantliga levernet.

Tuppen gal och dagen gryr. Klockan är bara halv sex på morgonen, men redan råder full aktivitet på Karl-Tövåsens fäbod, utanför Vikarbyn i Dalarna. För den här morgonen, precis som alla andra, ska grisarna matas, hönsäggen hämtas och fåren släppas ut.

Men allra först gäller det att ta hand om fäbodens tio kor. De står i ”fjuset”, alltså ladugården, och råmar i väntan på att mjölkas, ett arbete som nuförtiden sker med maskin.

”Det tar för lång tid annars och dessutom får man inte samma hygien om man gör det för hand”, säger volontären Linn Aldén, och sätter fast pumparna på kon Tindras juver.

Genast strömmar den 38-gradiga mjölken ned i en stor aluminiumkanna. På det här sättet produceras varje dag 200 liter mjölk på fäboden.

”Det är på gränsen till vad vi klarar av att ta hand om”, säger driftsägaren Tin Gumuns.

Hon har varit på fäboden varje sommar sedan 1992, och tog över driften 2006. Sedan dess låter hon varje år sina djur vandra skogsvägen hit från gården i Vikarbyn. På det sättet bevaras en urgammal tradition, då just Karl-Tövåsens fäbod har brukats varje år, utan uppehåll, sedan 1663.

När Tin Gumuns efter mjölkningen släpper ut sina kor för bete i skogsbrynet, gör hon därför precis samma sak som alla fäbodjäntor har gjort på morgnarna de senaste 352 åren. Snart byts råmandet ut mot det avlägsna ljudet från kornas skällor.

Den svenska fäboden består traditionellt av en eller flera enkla träbyggnader som ligger avsides. Fäbodarna utvecklades när behovet av betesmarker ökade och djuren inte kunde livnära sig kring gården. Då togs fäbodarna i bruk på sommaren för att kreaturen skulle kunna beta i skogen. Djuren fördes ofta dit av unga flickor, ibland inte äldre än tolv år, som bodde och arbetade där under hela säsongen.

Fäbodbruk har varit vanligt förekommande på flera håll i Sverige, bland annat Jämtland och Hälsingland, men kanske förknippas det ändå allra mest med Dalarna. En anledning till det är att konstnären Anders Zorn i flera målningar skildrade fäbodlivet på ett romantiskt sätt.

I takt med att jordbruket moderniserades avtog dock fäbodens. Som mest fanns det drygt tusen fäbodvallar i Dalarna under 1800-talet. 2012 fanns 87 fäbodbrukare i landskapet, och totalt 206 levande fäbodar i hela Sverige, enligt en rapport från SLU.

Sedan fäboden blev en marginaliserad verksamhet har många av dem stått och förfallit. Men de senaste åren har någonting hänt. Gamla fäbodar säljs i dag som fritidshus för allt från 200.000 kronor uppåt 1 miljon kronor, beroende på skick och storlek. Samtidigt har de få fäbodar som fortfarande brukas, fler besökare än någonsin. På Karl-Tövåsens fäbod till exempel, hade man 50 gäster om dagen när Tin Gumuns tog över, i dag är det inte ovanligt med 200 besökare per dag.

”Intresset för alternativt, mer jordnära liv ökar och det hänger nog ihop med att fler vill veta var maten kommer ifrån och är intresserade av gammal tradition och kunskap som håller på att gå förlorad”, säger Linda Wiklund.

Hon är en av fäbodens två volontärer, och hjälper i dag Tin Gumuns att ta hand om mjölken. Några liter ska köras genom de Lavals separator, där mjölk och grädde rinner ut åt varsitt håll. Av grädden blir det smör, medan mjölken som inte har separerats ska bli färskost, messmör och ystas till hårdost.

”När allt går att köpa i affären håller människor på att komma längre ifrån maten. Det är därför folk tycker om att komma hit. De kan möta kossan som producerat mjölken som finns i osten de äter här”, säger Tin Gumuns, medan den söta doften av kokande messmör sprider sig i rummet.

Att intresset ökar just nu tror hon beror på att ”folk vill veta vad de stoppar i munnen”, efter de senaste årens larm om antibiotikabehandlade grisar, köttskandaler och giftbesprutade grönsaker.

Enligt henne är konsumentens kunskap om mat skrämmande låg. Hon har mött besökare som inte vet att korv egentligen inte är rosa. Andra vars barn säger ”pappa, kolla de har dinosaurier här” vid åsynen av grisar.

”Och vissa vet inte ens vad man gör smör av, så jag tänker att jag gör lite samhällsnytta.”

Men det är inte bara fäbodlivet som har fått en skjuts de senaste åren, utan den generella inställningen till närproducerade produkter har påverkats.

I dag är två av tre konsumenter beredda att betala mer för svenska råvaror, jämfört med för tre år sedan, och sex av tio köper närproducerade råvaror så ofta de kan, enligt siffror från Jordbruksverket. Ett intresse även turistindustrin märker av.

”En stark trend i krogvärlden är att råvarornas ursprung sedan några år tillbaka har blivit allt viktigare för kunden”, säger Sara Sundquist, livsmedels- och miljöstrateg på besöknäringens branschorganisation Visita.

Men hon pekar också på en annan snabbväxande trend inom besöksnäringen, nämligen den att kombinera mat med upplevelser.

”Mat och turism blir allt viktigare som varandras motorer. Lyckas man få en bra balans däremellan på en destination ser vi att folk både stannar längre och är beredda att komma tillbaka. I det finns en stor utvecklingspotential för landsbygden, som, utöver fäbodar, har många världsunika upplevelser att bjuda på”, säger hon.

Exklusivitet är också det som har fått besökarna på Karl-Tövåsens fäbod att tålmodigt vänta vid gärdsgårdsgrinden i en timme på att gårdsbutiken och kaféet ska öppna.

”Det ger en nostalgisk känsla att komma hit. Jag var bondpojk från början, men några fäbodar har vi inte i Småland där vi kommer ifrån”, säger Börje Johansson som är på bilresa med hustrun Ingegerd Johansson.

Lite kortare sträcka har Maja Cohen och sonen August färdats, när de åkt på utflykt hit från Falun med en annan familj.

”Vi kommer mest hit för barnens skull, för att de ska få se djuren och lära sig hur man gör smör och ost”, säger hon.

Men att lokala råvaror säljer som aldrig förr, har även en annan sida. Fler vill vara med och dela på kakan, även industrin. Allt fler produkter i handeln märks med ord som lokal, äkta, hållbar eller närodlad. Och för några år sedan blossade en intensiv debatt upp sedan charkföretaget Melkers varumärkesskyddat ordet ”fäbod”.

I eget namn tillverkar företaget en fäbodskinka, rätten till namnet fäbodknäcke har sålts till Leksandsbröd. Debatten mynnade till slut ut i att Språkrådet tog upp ”fäbodifiering” som ett nyord 2013, med betydelsen ”trend där storföretag marknadsför masstillverkade produkter som småskaliga, närproducerade och autentiska”.

Ett fenomen Tin Gumuns inte ser på med blida ögon.

”Att låta Melkers få ensamrätt på ordet fäbod var en plump från myndigheterna. Det är som att patentera någons efternamn, vilket visar hur lite koll de har. Den som fattade beslutet kan ju inte ens ha vetat att fäbodar fortfarande finns”, säger Tin Gumuns.

I praktiken innebär det att om Tin Gumuns sätter ordet fäbod på sina produkter kan hon bli stämd av Melkers.

”Men det bevisar ju bara ännu en gång att driften av en fäbod är som kampen mellan David och Goliat.”

Det sista säger Tin Gumuns med hänvisning till Skatteverkets dom om att hon måste använda en kassaapparat för att hon har en kontanthantering som överstiger 170.000 kronor. Domen, som nu har överklagats, har varit en följetong i lokala medier, och gjort Tin Gumuns till kändis även på andra sidan av sjön Siljan.

”Jag har utmålats som Sveriges största skattesmitare, men att använda kassaapparat här är omöjligt. Den behöver laddas i åtta timmar, men vi har varken el eller mobiltäckning här. Vår arbetsbörda är sådan att vi inte kan åka härifrån, och skulle jag ändå göra det bryter jag i stället mot djurskyddslagen som säger att jag måste ha tillsyn över mina djur. Så som fäbodägare blir man ju hackad på från alla håll”, säger hon.

Skulle hon förlora i rätten, är hon beredd på att lägga ned sin besöksverksamhet. Men både Lantbrukarnas riksförbund och Rättviks kommun är engagerade i fallet, och kämpar för att Karl-Tövåsens fäbod ska finnas kvar.

”De inser ju att med mig försvinner möjligheten att se något äkta. Min drivkraft är ju inte att tjäna pengar, utan jag är här på fäboden för att jag älskar det här livet. Men besökarna är en förutsättning för att jag ska kunna driva fäboden vidare, utan dem skulle jag aldrig kunna ha tio kor”, säger Tin Gumuns.

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies