ANNONS:
Till Di.se

Bortkopplad på panget med kultstatus

  • HUSET FULLT. Holmhällar är ett populärt stopp för semesterfirare på södra Gotland. En bra dag har pensionatet 400 lunchgäster. Foto: Björn Hedensjö

På Pensionat Holmhällar har tiden stått stilla. Här bjuds inga aktiviteter, ägaren ställer krav och
nymodigheter är förbjudna.
Just därför återvänder stamgästerna år efter år till 1950-talspanget på Gotland – som på senare tid blivit ett populärt häng för Stockholmshipsters.

Han kallas ”Calle på Panget”, den smått ­legendariske ägaren, alltid klädd i vit skjorta och fluga, som styr och ställer på Pensionat Holmhällar. En mer passionerad ­pensionatsägare är svår att hitta och hans motto är att allt ska vara som det alltid har varit sedan hans pappa startade verksamheten 1949.

Calle Hansén har själv jobbat på panget alla somrar sedan 1966 då han var tonåring. Numera har han hjälp av sin hustru Eva och dotter Olivia. Sju dagar i veckan jobbar familjen under ­säsongen som sträcker sig från maj till september.

Pensionatet bedrivs i traditionell anda och med halvpension för alla gäster. Här finns många ­regler och fasta traditioner att förhålla sig till. Som att middagen – klassisk svensk husmanskost som kåldolmar, torsk med äggsås och söndagsstek – serveras klockan 17.00 ”precis”. Den som dyker upp senare blir utan mat.

I matsalen är det inte tillåtet att äta med bar överkropp, barfota eller med keps på huvudet. Springande barn tolereras inte heller, trots att barnfamiljerna har en egen avdelning.

Än mer strikt är Calle Hansén med att allt på tallriken ska ätas upp – matsvinn är det värsta han vet. Såväl föräldrar som barn har fått uppsträckningar på den fronten. En inte ovanlig syn är föräldrar som smusslar med servetter eller äter upp sina barns rester. I många familjer kan ­numera orden ”tänk vad Calle på Panget skulle säga” få barnen att räta på ryggen och peta i sig maten.

I middagsritualen ingår också att alla gäster har sin bestämda plats som markeras med en egen linneservett i ett kuvert med namn på, som man behåller under hela vistelsen. På bordet väntar ­ eventuellt vin som blivit kvar från kvällen före märkt med namnlapp.

Barnen springer efter ”rabbisar”

Allt detta kan tyckas otidsenligt, men det är en stor del av charmen med Pensionat Holmhällar. Vistelsen blir ett välkommet avbrott till det normlösa, uppkopplade och uppstressade storstadslivet. Och det ska sägas att Calle på ­Panget bedriver verksamheten med stor värme, och ­delar ut betydligt fler kramar och glada tillrop än åthutningar. Allt bottnar i en stor kärlek till gästerna, och inte minst det egna pensionatet.

Den bevarade 1950-talskaraktären på panget kunde inte heller vara mer rätt i tiden. Gästerna bor i enkla men prydliga och välvårdade rum inredda med klassiker som Stringhyllor och Myranstolar.

Den obeskrivligt vackra omgivande miljön gör ju sitt till naturligtvis. Holmhällar ligger inbäddat i tallskog med en tre kilometer lång sandstrand och ett stort raukfält bara några hundra meter från pensionatet.

Aktiviteter à la Bamseklubb för barn och gympa­pass för de äldre bjuds det inte på. Här är tanken att man ska koppla ned – lugnet och naturen är den stora behållningen. Men det finns mycket att göra ändå. För barn är det kanske största nöjet alla ”rabbisar”, små kaniner, som springer runt på området men skuttar ned i något av alla rabbis­hål så fort barnen kommer för nära.

Många stammisar

Att som oinvigd boka en stuga på Holmhällar ­under sommarmånaderna är smått omöjligt. ­Varje vinter ringer Calle runt till alla stamgäster för att försäkra sig om att de vill behålla sin plats. Det vill nästan alla. 85 procent av beläggningen utgörs av gäster som återkommer sommar efter sommar. Vissa familjer har varit här i fyrtio, femtio år 
i följd.

Är man väl inne i värmen kan man räkna med ett hjärtligt och personligt välkomnande. Men ­behövs det en extrabädd kan man gott få hämta den själv från förrådet.

Om man inte är stammis går det ändå att boka en vistelse här. Förutom stugorna finns rumslogi till bra vandrarhemsstandard, och där är det ­lättare att få plats.

Dyrt är det inte, men inte heller billigt. De förbokade stugorna med dusch, toalett och kök för en familj kostar 2 100 kronor per dygn. Priset på ett dubbelrum för två är 1 400 kronor.

För dem som inte får rum – eller inte vågar ­utsätta sig för Calles regim – finns alternativet att svänga förbi pensionatet för en lunch. Lunch­serveringen är öppen för utomstående besökare och är mäkta populär. En bra dag har pensio­natet 400 matgäster.

Det finns gott om historier och myter att ta del av på pensionatet. Som att författaren Lars ­Gyllensten skrev sina böcker i en av stugorna, som han bodde i varje sommar i flera decennier. Stugan i fråga, Burgen, har det bästa läget vid havet och är än i dag den mest åtråvärda av de sexton stugor som finns på området.

Pensionat Oskar inspelad här

Med åren har ryktet om Holmhällar spridit 
sig – inte minst efter att filmen Pensionat Oskar från 1995, med Loa Falkman och Stina Ekblad 
i huvud­rollerna, spelades in här – och i dag har 1950-talspanget uppnått äkta kultstatus.

Det traditionella stuket rimmar väl med den ­ ­nuvarande hipstertrenden som tillber allt som är ursprungligt och unikt. Att som statusuppdatering checka in på Holmhällar i sommar bräcker det mest exklusiva boutiquehotellet i New York.

|

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies