ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ridsport: Här växer gulddrömmarna

  • PÅ BETTET. Douglas Lindelöw och Casello som kallas för Knutte och är föl till Rolf Göran Bengtssons numera pensionerade topphäst Casall Ask. Foto: Lars Jansson

Han hade aldrig varit 
i USA. Hästen hade aldrig satt en hov på ett flygplan. Som enda svenska ekipage åkte 24-årige Douglas ­Lindelöw och Casello till finalen i världscupen 
i Las Vegas.
Och slog alla med 
häpnad.

»Det nylagda stengolvet blänker och 
i skinnsoffan, praktisk om man vill slappa en stund i inte helt rena ridbyxor, ligger väl valda kuddar från Svenskt Tenn.

Men taklister, ja alla lister egentligen, saknas, och merparten av möblemanget står kvar i sina platta paket och väntar längs väggen. Och till övervåningen, för att fotografera ned i det ­öppna vardagsrummet, släpps Di Weekends foto­graf ­Lars Jansson först när Douglas Lindelöw har gjort en snabbräd och stoppat undan smutstvätten.

”Jag tror att jag har varit hemma i tre dagar den senaste månaden”, säger han urskuldande.

Världscupfinalen i Las Vegas har varit årets ­stora händelse – hittills.

Redan förra sommaren, när förbundskapten Sylve Söderstrand inte tog ut Douglas ­Lindelöw till landslaget till VM i Normandie, bestämde han sig.

”Jag slog näven i bordet och sa till Sylve att ’ jag ska rida världs­cupfinal’”, säger han.

Genom att plocka poäng 
i Oslo, Helsingfors, Göteborg, Leipzig, Madrid och Mechelen kvalificerade han sig som enda svensk till truppen på 18 europeiska finalryttare. Topprankade Rolf Göran Bengtsson hade också kunnat åka, men avstod.

”Jag hade aldrig varit i USA och hade fördomar, inte minst om Las Vegas. Och själva staden är ­inget för mig. Det är för ytligt, plastigt, för ­mycket av att visa upp sig. Men att åka dit och tävla var fantastiskt”, säger Douglas Lindelöw.

Som en boxningsmatch

Hans häst, fuxvalacken Casello, hade aldrig flugit tidigare. Flyget till Las Vegas tog 18 timmar inklusive i- och urlastning. Sedan väntade 48 timmars karantän i ett låst stall, dit ryttare inte släpptes in.

”Jag var lite orolig. Men när jag satt upp ­kändes han lika glad och nyfiken som efter en resa med lastbil till Tyskland.”

De är ganska lika, Douglas Lindelöw och ­Casello. De vill framåt, men är samtidigt lugna och trygga i sig själva. Och tur är det. Det är ­avsevärt mer show på de amerikanska hopp­tävlingarna än i Europa.

”Det är som i boxning: tung rock på hög volym mellan starterna. Och publiken börjar jubla mitt under ­ritten, om man klarat en svår linje exempelvis. Vissa hästar blir skrämda, men inte Casello.”

Att bara rida en häst om ­dagen, när han brukar rida sex sju stycken, var som att ha semester, även om det var världscupfinal.

”Så nu behöver jag inte ha någon semester i år.”

Målet var att placera sig bland de tio bästa. ­Efter två oturliga nedslag i ­sista omgången, det tredje sista och sista hindret, kom han åtta.

”Vi har som mål att man, när man kommer ut från banan, ska kunna säga att ’jag red så bra jag kunde’. Det tyckte jag att jag kunde säga. Sedan kan hästen vara lite trött efter många hopp, eller man kan ha otur. Så är det bara”, säger han.

I föräldrarnas spår

Vi, det är Douglas Lindelöw och hans mamma ­Agnetha Lindelöw – hans närmaste lag. Hon har också varit elitryttare, ridit världs­cupen och ­vunnit SM, liksom pappa Lennart Lindelöw som dessutom ridit världscupfinal.

”Fast det gick ju bättre för mig”, säger Douglas Lindelöw med illa dold stolthet.

”Men pappa har fortfarande höjdhoppnings­rekordet, på 2,12 meter. Jag har bara hoppat 2 ­meter.”

Douglas Lindelöws egenritade hus är en förlängning av ridhuset på gården i Fulltofta i ­Skåne där han växte upp och som han nu driver tillsammans med sin mamma. Hon är hans affärs­partner och dagliga tränare.

”Jag har tagit vid där mina föräldrar slutade sina ryttarkarriärer, kan man säga. Det är jag tacksam för, jag har fått mycket gratis tidsmässigt. De har lärt mig oerhört mycket och hade redan ett kontaktnät.”

Dålig start på ponny

Han började tävla på ponny som liten, samtidigt som han spelade hockey. Men aktiviteterna krockade på helgerna, och han blev petad ur laget när han valde ponnytävlingar framför matcher.

”Dessutom vägrade jag åka på puckar jag insåg jag aldrig skulle hinna i kapp. Jag tyckte jag var smart, men tränaren, ja han såg det inte riktigt så.”

Oavsett hur det var så uteblev framgångarna även på ponnyn.

”Det är faktiskt ett under att jag fortfarande ­håller på med hästar, så dåligt som det gick.”

Douglas Lindelöw fick för tidigt en ung och ­lovande ponny, som han inte behärskade.

”De är bra på hästar mina föräldrar, men ­ponnysvängen var de inget vidare på”, säger han.

I stället gick han över till stor häst redan i 13-årsåldern. För fem år sedan tog det fart ordentligt när han tog individuellt guld och silver i lag på EM för unga ryttare. Tack vare ett wild card ­kunde han rida sin första världscuptävling, i Göteborg 2010.

Agneta Lindelöw gav upp sin ryttarkarriär till förmån för sonens. Resurserna räckte inte till för två elitsatsningar, de räcker knappt för en, för­klarar hon.

Douglas Lindelöw har bara en riktig topphäst, Casello, vilket innebär att hans elitsatsning är skör. Valacken ägs till största delen av familjen Bladh.

”De är goda vänner, en helt vanlig familj som bor borta i Degeberga. Vi köpte in Casello som treåring, jag tror att han kostade mellan 250 000 och 300 000 kronor.”

Nu har han hoppat in 1,5 miljoner kronor, bara det senaste året.

Men det kostar också. Att tävla och träna på elitnivå kostar mellan 250 000 och 300 000 kronor per år.

Överskottet delas med ägarna, enligt ett hemligt upplägg.

”En färdig topphäst kan kosta hur mycket som helst. Det är inget jag strävar efter. Jag är stolt över att ha ridit Casello sedan han var tre år. Men det är klart, kan jag hitta en bra åttaåring och kan kapa fem år vore det ju bra”, säger han.

En entreprenör

Bland de 24 hästarna på gården finns flera unga hästar, men någon avelsverksamhet bedriver de inte.

”Det är så mycket som kan gå fel”, säger han.

Det som fick honom att fatta det beslutet inträffade samma dag som han vann senior-SM. Han och hans närmaste firade med en segermiddag hemma på gården när hästskötaren kom och sa att nu var det föl på väg.

”Så visade det sig att fölungen var död. Jag stod där i mina vita tävlingsridbyxor och drog ut fölet. Man har hoppats så mycket. Och man vill inte se död på det sättet”, säger han.

Ett sätt att få rida fler topphästar är att ta ­anställning i utländska toppstall och där rida ­andras hästar. Den vägen har exempelvis Henrik von Eckerman och Angelica Augustsson valt. Douglas Lindelöw har fått flera erbjudanden.

”Men det innebär en stor osäkerhet. Du kan v­inna på en häst i helgen och på måndagen säljs den. Det är svårt att göra en långsiktig satsning när man inte äger sin situation”, säger Douglas Lindelöw.

Han vill hellre bygga vidare på gården.

”Jag är nog ingen som ska vara anställd, jag vill gärna göra saker på mitt eget sätt. Jag är nog lite av en entreprenör.”

Han har ett par hästägare, som familjen Bladh och familjen Tigerholm, men skulle definitivt behöva fler. Exakt hur det ska gå till vet han dock inte.

”Många som skulle ha möjlighet att investera 
i hästar vet inte hur roligt det är. Och det går att tjäna pengar som hästägare”, säger han.

Vill ha spel på hoppning

Kanske skulle det bli ännu mer kommers kring tävlingarna om det, som i trav och galopp, gick att spela på ekipagen. På vissa utländska tävlingar går det.

”Jag ser inget negativt i om det skulle vara spel på hopptävlingar. Då får man svart på vitt vilka odds man har. Pappa har spelat på mig på en utländsk tävling en gång. Men han förlorade sina pengar. Så kan det gå”, säger Douglas Lindelöw.

Att säkra kostnaderna för sin sportsatsning ­genom att köpa unga hästar, utbilda dem och ­sälja dyrt är en möjlighet. Men det tar tid.

”Jag ser mig mer som en idrottsman än en ­affärsmänniska. Man kan göra pengar på hästar, men det är svårt att göra både och. Om Casello säljs är jag borta. Jag har hellre en guldmedalj än en guldtacka”, säger Douglas Lindelöw.

Inte rädd för att förlora

En annan som gärna får guldmedaljer är Irma Karlsson, Douglas Lindelöws sambo.

Hon tävlar nu bland annat stoet Balahe som Douglas Lindelöw tidigare har nått stora framgångar med, och har redan tagit hem en guldmedalj från EM för unga ryttare.

De lärde känna varandra när hon var praktikant på Fulltofta och har nu varit ett par i två och ett halvt år.

”Vi passar bra ihop, vi är självständiga och har inget behov av att gå i armkrok hela tiden. Ibland är hon på tävling, och när hon kommer åker jag. Vi är båda målinriktade”, säger han.

Tävlingsinstinkten och den starka ambitionen nämns ofta som hans styrkor.

Själv säger han att det är lugnet, instinkten och en förmåga att improvisera som har gjort honom framgångsrik.

”Jag kan hitta på grejer om något oförutsett ­händer. Och jag är inte så stirrig. En del ryttare måste vara lite sena till start för att tända till. Jag vill hellre ha det lite lugnt omkring mig.”

Samtidigt har han bråttom i karriären (något som förbundskapten Sylve Söderstrand förklarat med att Douglas Lindelöw är född i skyttens ­tecken). Och det går ofta fort när han rider, trots att Casello inte är den mest snabbvändande ­hästen i elittruppen.

”Jag vågar satsa. Jag vågar vinna, och är inte rädd för att förlora, även om jag har lyft min ­lägsta nivå genom att planera bättre och slipa på detaljer”, säger han.

Världscupen i sikte

Det han allra helst vill vinna är förstås en guldmedalj i OS, gärna i Rio de Janeiro 2016.

Målet för i år är att ta sig till EM i Aachen, som går i augusti.

”Det låter nästan nonchalant att kalla ett EM en förberedelse, men det skulle bli mitt första ­större mästerskap och jag skulle lära mig mycket där”, säger han.

Han har hårda krav på sig själv.

”Men det är också viktigt att vara lite nöjd när det går bra. Då sitter jag här i min soffa och äter Ben & Jerrys”, säger han.

Som efter fjolårets Falsterbo Horse Show då han fick en plats i nationshoppningen och fick möta publikens jubel efter en felfri runda.

”Tävlingarna i Falsterbo betyder jättemycket för mig. Det är hemmaplan och en jättehärlig stämning i publiken. Man träffar alla vänner och sponsorer. Det är verkligen ett jättefint evenemang”, säger han.

Han har tävlat i Falsterbo varje år sedan 2008, men redan innan dess var han på plats när föräldrarna tävlade.

Nästa gång går finalen i världscupen också 
i Sverige, i Göteborg i mars 2016.

”Då fasiken ska jag vara med och kämpa”, ­säger Douglas Lindelöw och knyter näven. Men något rejält bord att slå den i finns inte ännu. Möjligen står det i ett platt paket och väntar.

Och det låter inte som om det blir så värst mycket tid över för att snickra lister det närmaste året heller. oc

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies