ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Plastikkirurgen 
från insidan

Han har opererat skadade efter tsunamin 2004 och ­utbildat hundratals läkare. Ändå är det för att ha bröstopererat tusentals kvinnor som plastik­kirurgen och entreprenören Charles Randquist är mest känd. Di Weekend träffade doktorn på ­Victoriakliniken för en ­intervju in på bara ­skinnet.

I besöksstolen inne på Charles Randquists kontor sitter en kvinna med långt svart hår. Hon nickar. Nickar en gång till, ­reser sig och tackar slutligen för sig. Men när hon precis har öppnat glasdörren, kallar doktor Randquist henne tillbaka med sin lugna stämma:

”Du, en sak till: Tänk på att du är en svan nu, inte den fula lilla ankunge du tror dig vara och som jag mötte för sex månader sedan. Så flyg!”

Med ett stort leende går kvinnan och Charles Randquist tar emot Di Weekend:

”Så kan det låta när man är på återbesök här. Självkänsla är komplicerat och handlar inte bara om utseende. Vissa behöver bara få en bekräftelse på att de är vackra, så att de kan gå vidare i livet.”

Sedan 15 år äger och driver Charles Randquist Victoriakliniken i Saltsjöbaden. Hit söker sig människor av olika anledningar. Det kan vara ­killen som vägrar åka tunnelbana för att han är så rädd att se sin stora näsa spegla sig i fönstret. Det kan också vara mamman som är så obekväm med sin uttänjda mage efter graviditeten att hon inte vill leka med sitt barn på stranden. Men framför allt är det bröstoperationer som har gjort Charles Randquist till en riktig celebritet i plastikkirurgi­branschen. Hittills har han opererat över 10 000 kvinnor och män. Lika många står troligtvis på tur.

Doftljus och akvariefiskar

Kliniken har han byggt upp helt på egen hand. ­Inrättad i ett ståtligt palats där inga detaljer har lämnats åt slumpen. De ljusa väggfärgerna, jasmindoften från värmeljusen och porlandet från väntrummets akvarium ska föra tankarna till ett spa snarare än ett sjukhus, förklarar han. Även rummens placering är noga uttänkt. De två operationssalarna är förlagda till de båda tornrummen, med spekta­kulär utsikt över Baggensfjärden som Charles Randquist korsar på väg till och från jobbet varje dag på vattenskoter.

”Det var en amerikansk kollega som gav mig idén när han sa: ’Om du tänker på hur många timmar du kommer att tillbringa i operationssalen, gör du bäst i att placera den i ett fantastiskt rum’. Det ångrar jag inte, härifrån ser jag alla årstider.”

Varje år utför Charles Randquist omkring 700 ingrepp, allt från operationer till injektions­behandlingar. På kliniken håller han även utbildningar för utländska läkare. På 15 år har Charles Randquist med andra ord byggt upp ett framgångsrikt bolag i den hårda skönhetsvärlden.

”Visst är jag entreprenör, men i första hand är jag läkare och i dag lever jag min dröm.”

Victoriakliniken är lönsam men är en lilleputt jämfört med marknadsledaren Akademikliniken som omsätter över 300 miljoner kronor. Det ­senaste redovisade bokslutet 2013 omsatte Victoria­kliniken 21,1 miljoner kronor och vinsten före skatt skrevs till 4 Mkr. Omsättningen har minskat något de senaste åren men bolaget står på solid grund: de samlade tillgångarna i bolaget uppgår till 35 Mkr samtidigt som ägaren Charles Randquist plockat ut 13 Mkr i utdelning de ­senaste fyra åren.

Barfotaläkarna i Bhutan

Redan som femåring bestämde sig Charles Randquist för läkaryrket. Varken hans tyska mor eller hans svensk-irakiske far arbetade i yrket. I stället var det när Life Magazine publicerade bilderna på den första hjärttransplantationen i sitt augustinummer 1968 som Charles Randquists öde avgjordes.

”Den bilden var det häftigaste jag hade sett. Och även om jag redan då kunde engelska förstod jag inte allt. Så när min mamma förklarade att de höll på att flytta ett hjärta, sa jag: ’Jag ska också bli doktor’. Sedan dess har det aldrig funnits några tvivel.”

Men att valet skulle falla på just plastikkirurg, stod inte klart förrän han kom tillbaka från ett års volontärarbete i Asien 1989–1990. På sin resa såg den unge läkaren människor dö på gatorna 
i ­Indiens heligaste stad Varanasi. Han hamnade även i efterdyningarna av de blodiga student­protesterna i Mandalay, Burmas näst största stad, där han anklagades för att vara spion och soldater höll sina vapen mot hans tinning. Men det som gjorde störst intryck på Charles Randquist var barfotaläkarna och munkarna med medicinsk kunskap som han mötte i Bhutans svåråtkomliga berg.

”I en kombination av enkel västerländsk medi­cin och inhemska metoder som akupunktur, massage och örtmediciner kunde de med små medel förändra människors liv. I Bhutan fanns många brännskadade för att man har eldstaden mitt i bostaden. De kunde inte få den hjälp som krävdes för att kunna leva ett normalt liv utan livslånga handikapp. Men med kniv och gaffel som enda verktyg och kunskap om hur man löser ärrbildningar kunde de ändå få hjälp, och det fick mig att, där och då, bestämma mig för plastikkirurgi.”

Vad övertygade dig?
”Att min fars ord blev så tydliga där: ’The best way to find a helping hand is at the end of your arm’ och ’Small deeds done are better than great deeds thought’. Det stämmer verkligen, och det är principer jag fortfarande försöker leva efter. För om jag gör en sak lite bättre varje dag, som männi­ska, som make, som pappa, som läkare, tror jag att jag kommer att vara en helt okej människa när jag är gammal.”

Den orange läkarskjorta han bär i dag är en ­direkt påminnelse om den tiden. Att hans amerikanska kolleger mest tycker att han ser ut som en fånge i den, skrattar han bara åt.

Men kanske ligger det något i det amerika­nerna säger, trots allt. För Charles Randquist är verk­ligen fängslad av sitt yrke. Han kallar det till och med för sin älskarinna, och utför det med pedantisk precision och outtröttlig passion. Trots att det har gått snart 20 år sedan han började arbeta med kosmetisk plastikkirurgi.

Tsunamin en vändpunkt

Glöd är också det enda som kan förklara att han var den ende opererande utländske läkaren i Thailand efter tsunamin 2004. Han skulle dit på ­semester och var redan på Arlanda när han fick beskedet om att något hemskt hade hänt. En stor våg. Framme i Thailand ställdes han därför inför ett moraliskt dilemma. Skulle han stanna med ­familjen? Eller åka vidare till Bangkok Phuket hospital där han visste att hjälp behövdes?

”Till slut var det min fantastiska fru som sa: ’Jag ser att du håller på att gå sönder. Åk!’. Nästa plan till Phuket satt jag på.”

Han kom fram på morgonen tre dagar efter ­katastrofen. Han mötte människor som hade förlorat sina barn, han hörde om kolleger som hade dött. Totalt dog 530 svenska medborgare och 1  500 skadades. Det var de sistnämnda som ­Charles Randquist lade sin energi på. För i fukten och hettan blev små sår stora och infekterade.

”De thailändska läkarna hade gjort ett fantastiskt jobb, men var slutkörda. Efter en inventering fattade jag beslutet att operera, och fick med mig bland andra läkaren Stefan Amér, som då var ­politisk sekreterare hos utrikesminister Leila Freivalds och en del av den svenska delegationen som hade flugit ned till Phuket. Vi arbetade i 46 timmar utan sömn och gjorde det absolut nödvän­diga, opererade bort död infekterad vävnad, död hud och lade förband så att människor skulle ­kunna resa hem snarast möjligt. Det enda som krävdes av regeringen var att fixa fram plan för att få hem människor, och det misslyckades de med.”

Det dröjde till dag sex efter tsunamin innan de svenska planen anlände. I en debattartikel i Afton­bladet riktade Charles Randquist stark kritik mot regeringens långsamma agerande. Det gjorde även den efterföljande katastrofkommissionen.

”Än i dag förstår jag inte varför den svenska rege­ringen inte gjorde samma sak som den italienska regeringen gjorde dag två: tog hem sina medborgare. Det var också mitt enda budskap till Leila Freivalds när jag mötte henne. Nu har det gått tio år, det är onödigt att gräva i gamla detaljer, men en sak kan jag lova: utifrån ett medicinskt perspektiv var agerandet från flera av tjänste­männen på plats i Thailand, vissa av dem har belönats med medaljer, en smärre katastrof. Och det står jag fast vid.”

Hur påverkades du av ditt arbete i Thailand?
”När jag var där hade jag som enda fokus att ­hjälpa. Men när jag kom hem är det första och enda gången i mitt liv som jag har känt mig riktigt, riktigt ledsen. Det gick så långt att jag inte ­ville gå och lägga mig, för under två månaders tid återkom samma mardröm varje natt. Att mina barn drunk­nade omkring mig i vattnet, utan att jag ­kunde göra något. Jag återupplevde och bearbetade troligtvis de berättelser och intryck av smärta och sorg som jag hade stött på. Med tiden försvann mardrömmarna, men det blev en vändpunkt i mitt liv.”

Vad förändrades?
”Jag insåg hur otroligt sårbar jag var och att min akilleshäl är mina barn. När det här hände var jag mitt uppe i karriären, jag var ambitiös, framgångsrik och jobbade mycket. Det gör jag fortfarande, men tar också ledigt 14 veckor per år för att få vara så mycket som möjligt med mina barn.”

”Myndigheternas flathet”

Men det är inte bara privatlivet som har förändrats de senaste tio åren, även branschen ser annor­lunda ut. Kroppsideal har skiftat, efterfrågan på kosmetisk kirurgi har ökat. Men att branschen har skakats av flera skandaler de senaste åren, inte minst följetongen med de läckande bröstimplantaten av PIP-modell år 2012, verkar inte ha på­verkat. Varje år görs omkring 64 000 ­kirurgiska behandlingar i Sverige, ­enligt Socialstyrelsen. Samtidigt ­beräknar Konsumentverket att marknaden för estetiska ingrepp växer med 15–20 procent årligen. Mest ökar intresset för injektionsbehandlingar med till exempel botox eller restylane, ­något Charles Randquist kan intyga. Hos honom har intresset för den typen av ”lättare behandlingar” ökat med 187 procent det senaste året.

Att den svenska marknaden, i jämförelse med till exempel den danska, är helt oreglerad ser ­Charles Randquist därför som ett problem. Det attraherar mindre nogräknade utövare som ser en chans att tälja guld med smörkniv.

”Det betyder att vem som helst, utan någon medicinsk färdighet, i dag kan öppna en klinik. Och unga människor, som inte har ekonomiska möjligheter, riskerar att välja fel produkter, för vad tror du att man får när man tar ett rabatterbjudande som i princip lyder ”köp ett bröst, få det andra på köpet”? Här tycker jag att det är djupt oroväckande att myndigheterna inte tar större ­ansvar, och jag vågar nästan påstå att Sverige, som brukar vara en förebild beträffande sjukvård och säkerhet, är underutvecklat i det avseendet. För konsekvensen av myndigheternas flathet är att människor kan få livslånga handikapp av fel­aktigt utförda ingrepp i fel miljö.”

Säger nej till operation

För att själv garantera sina kunders säkerhet har Charles Randquist utvecklat egna rutiner, som han också utbildar andra läkare i och som ligger till grund för de kliniker han har hjälp till att bygga upp i bland annat Singapore. En viktig del i det är att efter operation följa upp patienten efter sex månader, två år respektive fyra år och föra noggrann statistik. Att konsultera Victoriakliniken är inget budgetalternativ. Men skulle en ny operation krävas inom fem år görs den kostnadsfritt.

”Relationen med patienten avslutas inte med det sista stygnet, som många verkar tro, utan den börjar då. Och jag ser det som ett livslångt ansvar som jag tar på mig när jag tar emot en patient.”

Därför händer det också att han säger nej till människor som kommer till hans klinik. För att bilden av hur de vill se ut inte rimmar med hans syn på estetik.

”Om en ung tjej kommer hit och vill ha ank­läppar och jättebröst, till exempel, då säger jag nej. För den bilden av skönhet delar jag inte.”

Varför tror du att hon vill se ut så?
”Det är svårt att säga vad som styr, men porrindustrin och dess skönhetsideal, där kvinnan ­objektifieras, tror jag kan påverka. Jag lägger ­ingen värdering i att man vill se ut så, men jag upplever det som en osund trend som jag inte vill bidra till. Min bild av estetik är i stället baserad på proportioner. Symmetrin ska kännas naturlig och inge en känsla av harmoni. Jag använder mig bland ­annat av det klassiska måttet det gyllene snittet när jag arbetar, för att jag är övertygad om att ­siffror talar, medan skönhet är filosofi.”

Men hur definierar du skönhet?
”Det är något som emotionellt, djupt här inne...”, säger han och trummar lätt på sitt bröst.”... appellerar till mig och som jag kan identifiera mig med.”

Så hur resonerar du kring ditt eget utseende?
”Jag är fåfäng så till vida att jag sköter min kost och tränar. Jag har aldrig opererat mig, men jag använder regelbundet fillers och toxin. Jag gör det inte för att utseendet är det viktigaste, utan för mitt eget välbefinnandes skull, för att jag mår bra av att inte se trött och sliten ut när jag ser mig själv i spegeln.”

Varför tror du att skönhetsoperationer väcker så mycket känslor?
”Problemet är att diskussionen ofta landar fel. Folk frågar: Varför vill man operera sig?’. Det man indirekt insinuerar då är att den som opererar sig, likt Dorian Grey i Oscar Wildes roman, är naiv, ytlig och fåfäng”, säger han och blir svart i blicken:

”Men vet du, en gång fick jag frågan: ’Men ­Charles, du som har varit i katastrofzoner och ­jobbat på akuten, är det inte tråkigt att inte ­rädda några liv längre?’ Då svarade jag bara: ’Hur vet du att jag inte gör det?’. Att förneka att det yttre har med själens välbefinnande att göra är en lögn. En stor lögn. Och då kan en skönhetsoperation faktiskt vara skillnaden på om man lever ett lyckligt liv eller inte. Det är svanen vi träffade tidi­gare ett fantastiskt exempel på.”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies