ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Stjärnproducenten berättar sin historia

  • FRAMGÅNGSFAKTOR. Chefer som ser till att alla 
i gruppen känner lust och tillit skapar framgång, konstaterar Karin af Klintberg. Foto: Marianne Björklund

Hon har fått statsministern att gråta, 
tonåringar att glo på historieprogram på tv och ­vunnit i stort sett alla priser som går att få.
Regissören och tv-producenten Karin af Klintberg skapar framgångar om och om igen. Hur det går
 till och hur hon räddades från att gå in i väggen, 
berättar hon för Di Weekend.

”Får jag prata med dialekt?” undrar Umeåaktören försynt.

”Du ger mig en gåva!” svarar Stockholmsregissören förtjust.

Replikskiftet mellan skådespelaren Olof Wretling och Karin af Klintberg kan tyckas trivialt.

Det är det inte.

Det är ett typexempel på hur framgångar som Trevligt folk, Ebbe the movie, Värsta språket och Historieätarna växer fram.

Karin af Klintberg tycks göra det som många chefer drömmer om: att få alla att överprestera, var och en inom sitt gebit. Om och om igen.

”Det svåra är inte att leda utan att få andra att vilja bidra med det som leder framåt”, som ­Richard Tellström, mathistoriker i Historieätarna, beskriver Karin af Klintbergs ledarskap.

”För mig handlar ledarskap om att få alla att prestera över sin förmåga – utan att jag ber om det. När alla känner sig trygga och delaktiga, på riktigt, går det att flytta berg”, säger hon själv.

Den tidigare SVT-anställda producenten, ­numera delägare i produktionsbolaget Thelma/Louise, har vunnit det mesta: Stora journalistpriset – två gånger, en Guldbagge, tre tv-kristaller och Nationalencyklopediens kunskapspris.

”Jag kan inte ett skit om mat, svensk historia, Somalia eller integration”, fortsätter hon medan vi bänkar oss i Electrolux forna lokaler på Lilla Essing­en.

”Men jag kan sätta mig in i nästan vad som helst och berätta om det.”

Är du perfektionist?
”Jag kan vara det på så vis att inget i slutresultatet får kännas kantigt att titta på. Men jag är abso­lut inget kontrollfreak. Jag är mer intresserad av att alla ska ha roligt än av perfektion, för när alla har kul skapas perfektion.”

Karin af Klintberg är utbildad i media- och filmkunskap och har gått en enda chefskurs.

”Den hette Nya ledare och lärde ut att man som chef ska börja med ett nej i stället för ett ja – för då blir medarbetarna glada när de får ett ja. Det inspirerar knappast någon att tänka utanför boxen. Folk tappar bara lusten och slutar bry sig. Så jag gör precis tvärtom: säger ja till nästan allt.”

Film- och tv-branschen är känd för sin kostnadsjakt, men i Karin af Klintbergs värld är det historieberättandet som regerar.

Fast ibland modifierar hon idéerna lite, och kan till exempel säga att ”vi gör precis som du föreslår, fast vi är inomhus i stället för utomhus”.

Hon har även utvecklat en egen metod för att hitta och behålla branschens vassaste arbetskraft.

”Jag brukar tänka först vem och sedan vad. Ener­gier är viktiga – där det finns ska man agna och dra upp! I stället för att knö in en människa 
i vissa arbetsuppgifter försöker jag känna var folk har sin energi och skräddarsy uppgifterna efter det.”

Humor vägen till kunskap

Resultaten talar för sig själva. Att klä in fakta med så mycket humor, igenkänning och empati att helheten blir hart när omöjlig att värja sig emot har blivit mästarproducentens signum.

”Humor är portalen till kunskap. När någon skrattar med öppen mun kan man tjoffa in fakta.”

Henrik Schyffert har kallat dig ”drottningen av infotainment”. Måste folkbildningsdelen alltid finnas med i dina produktioner?

”Ja, mer eller mindre. Kunskap får människor att växa inombords. Visste du till exempel att prinskorven togs in på julbordet på 1970-talet? Vi tror att det är en gammal och fin tradition när det egentligen är massproducerad industrimat. Och vi skakar på huvudet åt 1700-talets korsetter, som fick kvinnornas inälvor att förtvina, medan vi ­själva skjuter in botox i läpparna och gud vet vad i tuttarna.”

Karin af Klintberg skakar på huvudet.

Innebär alla framgångar ökad press på att lyckas även framöver?

”Nej, jag kände samma initiala skräck inför att göra en biofilm om integration, Trevligt folk, som inför att bli producent för Fredrik Lindström och Värsta språket för tolv år sedan. Men rätt snart tar tanken 'Hur svårt kan det vara' över.”

Karin af Klintbergs ågren visar sig sitta på ett helt annat ställe:

”Jag är jättebra på att ge folk mat var fjärde timme, men har inget självförtroende i att laga den. Jag kan inget om köttets egenskaper, om man ska steka i olja eller smör och får prestationsångest bara av att behöva tänka ut vad man ska bjuda folk på”, säger Historieätarnas skapare.

Som tv-makare är hon däremot ihärdig som få.

”Genomförandet är allt! Många ger upp när 90 procent är klart. Efter inspelningarna klipper jag bort allt som inte är fantastiskt, även sådant som är jättebra.”

Hur ekonomiskt är det?
”Inte särskilt. Men vi är ganska nöjda och vet vad vi har att göra de närmaste två åren.”

Enligt den senaste årsredovisningen omsatte Thelma/Louise nära 21 miljoner kronor och gav ägarna – Anders Helgeson, Daniel Moll och Karin af Klintberg – en vinst på 766 000 kronor.

”Allt går tillbaka in i verksamheten. Vi har aldrig lyckats plocka ut en enda krona.”

För ett tag sedan ville ett danskt företag köpa bolaget för ”ett antal miljoner”. Men när danskarna antydde att tv-bolaget behövde acceptera produktioner som Paradise Hotel backade ägartrion artigt ut genom dörren.

”Jag kan med en pistol mot tinningen hävda att vi bara gör kvalitetsproduktioner. Det ska ingen jäkel ändra på”, fastslår Karin af Klintberg med mjuk stämma.

Hon har att brås på.

Mamma Katarina af Klintberg jobbade under småbarnsåren på Nils Adamsson, mest känd för sina kondomer. Bolaget gjorde även barnkläder under namnet Pyret – i fall kondomeriet skulle spricka. Modern tog över klädsektionen, lade till vuxenplagg och utvecklade Polarn & Pyrets kultförklarade ränder tillsammans med Gunila Axén, textilformgivare, 10-gruppens grundare och Karin af Klintbergs faster.

Pappa Bengt af Klintberg var avantgarde-­konstnär inom den internationella Fluxusrörelsen innan han blev folklivsforskare och författare till böcker som Råttan i pizzan och andra vandringssägner. Storebror Daniel är underhållningschef på Sveriges Radio, lillasyster Elin kreativ partner på magasinsförlaget Klintberg Niléhn och farbror Manne Sveriges enda clown med statlig inkomstgaranti.

”Det var en proggig tid men vi barn blev omhuldade på ett fint sätt”, säger Karin af Klintberg.

Att det blev tv för hennes del var mest en tillfällighet. Hon pluggade när hon fick tips om att sköta ZTV:s prompter, manicken som styr programledarnas textremsor, som extraknäck. Strax därpå erbjöds hon att bli programledare för TV4:s nystartade underhållningsprogram Nattelevision, ett uppdrag som höll på att knäcka på henne.

”Jag var 22 år och helt oerfaren, men ingen brydde sig. Jag blev utlämnad i direktsändning.”

Den tuffa starten blev fröet till omsorgen om andra, men också en växande passion för rörliga medier. Karin af Klintberg utbildade sig, fick sommarjobb på SVT och avancerade till redaktör och producent inom barn, fakta och drama.

Framtidsätarna

Efter 15 år i statstelevisionens tjänst lämnade hon public service och gick till Thelma/Louise.

Hennes senaste verk, biofilmen Trevligt folk om Borlänges resa för att skapa ett VM-fähigt bandylag av ortens somaliska flyktingar, har Anders Helge­son som medregissör och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som ciceroner. Premiären 
i vintras landade mitt i den svenska integrationsdebatten, och har hittills setts av riksdagsleda­möter, kommunpolitiker och över 115 000 biobesökare.­

”Stefan Löfvens tårar under visningen av ­Trevligt folk i riksdagen bär jag med mig livet ut.”

Biofilmen byggs nu ut till en tv-serie för Kanal 5. Karin af Klintberg gör även ett nytt faktaprogram för SVT, Tänk om, med Fredrik Lindström. Hon diskuterar en tredje säsong av Historie­ätarna med SVT och har tillsammans med programledarna utvecklat tvärtomkonceptet: Framtidsätarna.”

Fast närmast för dörren står bokstavligen årets julkalender, Tusen år till julafton. Lotta Lundgren och Erik Haag spelar huvudrollerna och anländer till Thelma/Louise för att prova ut 1970- och 1980-talskläder inför nästa inspelning.

”Det här känns väl ändå som en snubbe i smöret”, funderar maskören Erika Nicklasson och förvandlar den manlige programledaren till Tom Selleck med en Magnummustasch.

”Det känns bjussigt med allt det här tajta”, myser Erik Haag och klappar sig om magen.

”Men spänn inte ut magen sådär”, muttrar kostymören Sanna Nyström.

”Jag gör inte det”, bedyrar programledaren och flinar.

Det märks att den ena har klätt på den andra förr.

De 24 epokavsnitten i Tusen år till julafton ­visar svensk historia från vikingatiden till dagens 2015. I varje avsnitt finns en mamma, Lotta Lundgren, en pappa, Erik Haag, en brokig barnaskara samt minst en antagonist – för dynamikens skull.

Kärlek är frihet

Efter klädprovningarna på Thelma/Louise är det produktionsmöte.

Ljudteknikern Henrik Wahlström har mängder av lp-skivor från 1970- och 1980-talen. Försam­lingens historiska redaktör, Christoffer Rönnbäck, visar sig besitta minst en papperssedel av varje valör som Riksbanken makulerat de ­senaste 40 åren, och ­någon tipsar om att Varma koppen gör sig ypperligt som fejkade kräkkaskader på 
film.

När alla fått säga sitt är mötet slut och Karin af Klintberg måste hem till barnen.

Vi fortsätter några dagar senare i hennes hem i ”Guldhuset” ovanpå mecenaten Sven-­Harry Karlssons konstmuseum vid Vasaparken.

Du nämner ofta vikten av lust, men vad är kärlek för dig?

”Frihet! Men inte bara det. Att inte ha några bindningar blir ointressant, så kärlek är frihet och att omfamna en annan människa, att bjuda in och ta hand om, kanske. Kärlek handlar också om att ta ansvar för relationen – att vara generös och leda tillbaka , inte stänga in sig, vara orolig eller svartsjuk.”

Är du svartsjuk av dig?
”Har varit. Av rädsla för att bli lämnad, framför allt sviken. Jag har haft en och annan pojkvän som svikit mig, men att jag har varit svartsjuk går inte att skylla på någon annan.”

Hur lyckades du ändra dig själv?

”Jag insåg att jag behövde en mental förändring, hjärngympa, och började gå i terapi. Någonstans bland alla flummiga övningar hittade jag ett konkret orsak och verkan-­spår: tydlighet. När något blir tydligt blir det inte lika hotfullt och då försvinner mycket av konflikten. I dag är jag en mycket bättre flickvän.”

Du är granne med din särbo Oscar Aske­löf. Träffades ni i trappuppgången?
”Nej, vi var redan ihop när han flyttade hit. Han letade efter en bostad på morgonrocksavstånd till mig när den lägenheten råkade bli ledig.”

De möttes första gången 2011 och ­kände en speciell kontakt bara i hand­slaget, men då hade båda andra partner. Tre år senare poppar det upp ett foto på en gitarrspelande Oscar Askelöf i Karin af Klintbergs Instagramflöde. Det slu­tade med middag och sedan dess har de varit oskiljaktiga.

En slät guldring på regissörens vänsterhand gnistrar till i solen, men det är ingen förlovningsring. Det är en ”vi är ihop”-ring.

”Oscar blev så frustrerad över att vi inte hade något uttryck utåt och sa att ­antingen skulle han tatuera sig eller så fick vi köpa ringar. Eftersom jag är vansinnigt kär 
i karln och tycker att han har bläck så det räcker på sin kropp blev det var sin ring.”

Karin af Klintbergs arbetskapacitet är omvittnat stor, men 2002 var hon nära att kollapsa.

”Jag var så yr när jag stod upp att jag var tvungen att hålla mig i saker, en stol eller vägg, för att inte svimma.”

Värsta språket-producenten ignore­rade tecknen – yrsel, sömnproblem, hjärtklappning och viktminskning – tills situa­tionen blev ohållbar och SVT ombesörjde deltidssjukskrivning och terapi.

”Jag jobbade helt enkelt för mycket, vilket jag slutade med direkt.”

I julas var hon nära att trilla dit igen med tre heltidsjobb – Historieätarna, Trevligt folk och Julkalendern – samtidigt.

”Barnen räddade mig från att gå in i väggen. Att behöva hämta på dagis kändes förr som ett hinder. Att varannan vecka gå klockan fyra för att hämta ser jag i dag som en rolig återhämtning.”

Karin af Klintberg funderar.

”Jag tror på moralisk ambition i det man gör. Min är att försöka göra världen bättre genom att göra folk smartare. Vägen dit stavas lust –  och kärlek. Jag är ingenting utan allt det som gruppen kommer på och bär fram.”

Som när Olof Wretling, skådespelaren från Umeå, undrar om en halvgalen antagonist i SVT:s julkalender får prata norrländska?

”Ja!”

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies