ANNONS:
Till Di.se

Skivor: Melodier 
att döda för

  • BITTERLJUV POP. Adam Lambert under Queens konsert i Pragi februari i år. Foto: MICHAL KAMARYT
Popmusik på 2010-talet görs inte snyggare än så här, skriver Jan Gradvall om Adam Lamberts nya album.

Adam Lambert
The original high (Warner)
4 poäng

RECENSION.

När Madonna på sitt ­senaste album arbetade med åtta svenska låtskrivare kändes det som ett rekord. Det är ändå inget mot Adam Lamberts nya album, producerat av Max Martin och Shellback. Totalt har 19 ­svenska låtskrivare varit inblandade, ­nästan alla ­under 30.

Bredden inom svenskt låtskrivande i dag är häpnadsväckande. Sverige har en bättre bänk än alla andra ­nationers A-lag.

Att fyra av de svenska låtskrivarna på albumet är kvinnor är ett tecken på att även låtskrivarskrået långsamt, långsamt närmar sig utvecklingen på artistsidan där kvinnor i dag dominerat stort.

Adam Lambert har också gjort det moderna popalbum Madonna försökte göra men aldrig riktigt fick till.

Lambert kom tvåa i American Idol 2009, var den första deltagare som var öppet gay och har en bakgrund 
i musikal­världen. Att han har fått ersätta Freddie Mercury i det återförenade Queen säger en del om både hans ­utstrålning och röstresurser.

Den sortens vokalekvilibrism, den största tillgång man kan ha i musikal- och operavärlden, kan dock vara en nackdel i popvärlden, men Max Martin och Shellback får Adam Lambert att hålla igen.

Resultatet blir lite mörkare, bitterljuv pop med melodier andra skulle döda för. Produk­tionen är state of the art, med ­inslag av house och trap, samtidigt som den är tillbakahållen och lekfull: i en låt får en vissling bära melodin, en ­annan låt bärs fram av knäppande fingrar.

Popmusik på 2010-talet görs inte snyggare än så här.

 

Giorgio Moroder
Déjà vu (Sony)
4 poäng

RECENSION. Det går inte att överskatta Giorgio Moroders betydelse för populärmusikens utveckling. Den futu­ristiska disco han uppfann i München i mitten av 1970-talet ­används 40 år ­senare som blåkopia för hur dagens artister och producenter vill låta.

Soloalbumet From here to eternity från 1977. Donna Summers I feel love. Soundtracket till Midnight express.

Alla rottrådar leder tillbaka dit. Där började framtiden.

Precis som Phil Spector skapade ­Giorgio Moroder inte bara ett banbrytande sound utan hade även en känsla för tid­lösa popmelodier.

Fredrik Eliassons radiodokumentär om Max Martin och de svenska låtskrivarna var döpt efter och avslutades med Giorgio Moro­ders The neverending story (inspelad av Limahl 1984), en av Denniz Pops absoluta favoritlåtar.

Att Giorgio Moroder, som i dag hunnit fylla 75, skulle ha något väsentligt att tillföra dagens pop när han nu gör sitt första album på 30 år var på papperet osannolikt.

Men mustaschen från München lägger sig återigen på topp.

Samma ljudmässiga perfektion, fast moder­niserad och uppdaterad. Samma ­förmåga att hitta klockrena melodier specialskrivna till olika sångare.

 

Sarah Cracknell
Red kite (Cherry/Red Border)

4 poäng

RECENSION. Engelsk pop förknippas oftast med urbana miljöer, men parallellt har det sedan 1960-talet även funnits en utpräglat engelsk pop­tradition där naturen är när­varande.

Musik där man kan se solen bryta igenom molnen på himlen, höra vinden susa i säven och se rävar smyga i skymningen. Left Banke, Nick Drake, Marianne Faithfull och Ronnie Lane har alla gjort den ­sortens naturnära engelsk pop med barocka inslag.

Englands Agnetha Fältskog, Sarah Cracknell från Saint Etienne, placerar sig i den traditionen på sitt sublima andra solo­album. Det är pop med vind håret. Musik med samma omsorg om location-scouting som inom film.

Sarah Cracknell är också uppvuxen i filmvärlden. Sarah Cracknells pappa, Derek Cracknell, var assisterade regissör åt ­Stanley Kubrick och på James Bond-­filmer från tidigt 1970-tal, men gick bort precis innan Saint Etienne debuterade.

Red kite, en röd drake som leker över Oxford­shires ängar, känns som en hyllning till honom.

 

Sofie Livebrant
Lighthouse stories (Brus & Knaster)
4 poäng

RECENSION. Det är något ­magiskt med ­fyrar. Jag har också alltid hört musik i mitt huvud när jag sett fyrar på ­avstånd eller vandrat runt dem.

Sofie Livebrant verkar ha känt samma sak.

I sommar gör hon en ­turné – en fyr­turné – där hon spelar i fyrar i Storbritannien, Norge, Danmark och Sverige.

Hennes nya album handlar även det om ­fyrar. Sofie Livebrant har tonsatt fragment ur Jeanette Wintersons roman Fyrväktaren om en blind fyrväktare på skotska Cape Wrath.

Det är ambitiöst på gränsen till över­ambitiöst, men Sofie Livebrant vet vad hon gör.

Hon har tidigare tolkat Karin Boye och ­Emily Dickinson, navigerar skickligt ­mellan ordmassorna och undviker att ­stöta på grund.

Musiken låter som Nordsjön: nordisk folkmusik möter saltstänkt brittisk dito, med tångdoftande dragspel och subtilt fingerplockande på akustisk gitarr av ­Johan Lindström

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies