ANNONS:
Till Di.se

Dags att slå av autopiloten

  • Riksbankschefen Stefan Ingves. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Riksbankschefen Stefan Ingves sticker huvudet i sanden och blundar för möjligheten att inflationsmålet är förlegat.
Nu möter vi godartad prispress som ska motverkas av minusränta. Det är underbart för aktie- och husägare, men skadligt för Sverige.

Minusräntan rör upp känslor. Aldrig tidigare har jag fått så många reaktioner från Di:s läsare, varav merparten inte förstår vad Riksbanken håller på med. De frågar: Varför har vi minusränta när Sverige mår bra? Nästan alla är starkt kritiska till det hela. Jag delar den vyn.

Den 12 februari klockan 09.30 aviserades det historiska steget när Riksbanken sänkte reporäntan till minus 0,1 procent. Drygt fyra veckor senare ansåg Riksbanken att situationen var så alarmerande att den frångick principen att ändra räntan bara på penningpolitiska möten och valde att sänka till minus 0,25 procent på ett ordinarie möte. Det uttalade syftet var att sänka värdet på den svenska kronan så att vi kan importera dyrare varor, något som lyfter svenska konsumentpriser och därför gör att chefen Stefan Ingves kommer lite närmare sitt mål om 2 procents inflation.

Logiskt? Bara för en centralbank som kopplat in autopiloten på 2 procent inflation.

Verkligheten är mycket mer komplex än vad Riksbanken ger sken av. Dessvärre har Riksbanken nu målat in sig i ett hörn där allt bara handlar om att återföra inflationstakten till just 2 procent.

För ett drygt år sedan talade Stefan Ingves och andra i Riksbanksdirektionen fortfarande om riskerna med lågräntepolitiken, att hushållsskulderna ökar och fastighetspriserna skjuter i höjden på ett ohållbart sätt. För det fick de kritik, men Stefan Ingves förklarade pedagogiskt att Riksbanken bedriver en flexibel inflationsmålspolitik och att centralbanken inte bara kan fokusera på inflationsutsikterna. Hans utgångspunkt var fullt rimlig. Enligt riksbankslagen ska centralbanken ansvara för penningpolitiken med målet att upprätthålla ett fast penningvärde. Banken har också i uppdrag att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Att inflationen ska vara 2 procent är bara ett sätt för Riksbanken att precisera hur den ser på sin målsättning, men det har inget med lagen i sig att göra.

Riksbanken måste så klart ha ett betydligt bredare perspektiv än bara prisökningar. Därför var det också naturligt när Stefan Ingves tidigare tog på sig den otacksamma rollen att försöka få både politiker och hushåll att förstå att Riksbanken inte endast kan styra efter en osäker inflationsprognos. Hela poängen med att ge Stefan Ingves 226 500 kronor i månaden är att han ska stå rakryggad och inte försöka vinna någon popularitetstävling.

När så Finansinspektionen, till Stefan Ingves förtret, för ett år sedan fick det övergripande ansvaret att säkerställa makroekonomisk stabilitet, vilket i klarspråk betyder att dämpa hushållens aptit på nya lån, ändrades uppenbarligen Riksbankens världsbild. Bort flög den flexibla inställningen. Nu skulle det minsann bara bli fokus på inflationsmålet, kosta vad det kosta vill. Att huspriser och skuldsättning accelererar spelar ingen roll. Det där ska ju Finansinspektionen ta hand om.

Och trots att Stefan Ingves vet att Finansinspektionens verktyg är otillräckliga lämpar han tjurskalligt över allt ansvar. Han och Riksbanken har nu abdikerat som väktare för den svenska ekonomin.

Det som gör det hela än mer frapperande är att Riksbanken nu, när alla tillgångspriser rusat ytterligare, helt saknar intresse att diskutera möjligheten att målet kanske är fel – att det inte är den svenska ekonomin som ska bubbla över utan målet som ska ändras. Det är ett intellektuellt självmord att inte ens reflektera över möjligheten.

För hur man än vänder och vrider på det så sker det stora förändringar i världsekonomin, med digitalisering, globalisering och en prispress som vi aldrig tidigare har upplevt och som alla ekonomer måste betrakta med ett öppet sinne och med viss ödmjukhet. För vissa företag i detaljhandeln är det utmanande med marginalpress, men för kunderna, oss konsumenter, är det rena drömmen.

Låg inflation är inte heller något nytt fenomen. Inflationen har sedan år 2000 legat på i genomsnitt 1,5 procent, alltså en bit under målsättningen trots att räntan har varit historiskt låg. Även i Afrika faller inflationen. Detsamma sker i Amerika och Asien. Betyder det att vi alltid ska ha negativa reala räntor? Absolut inte. Den riskfria korta räntan minus inflationen ska över tiden vara ungefär som den verkliga, den reala, tillväxten. Om inflationen över tiden skulle vara 2 procent och tillväxten 2 procent är det naturligt att Riksbankens styrränta i genomsnitt är ungefär 4 procent. Vid lågkonjunkturer ska den vara lägre och vid goda tider högre. I dag är inflationen 0,9 procent och svensk ekonomi väntas växa med cirka 3 procent. Och detta till en reporänta på minus 0,25 procent, bara för att vi har ett mål som inte stämmer överens med verkligheten.

Om kartan inte överensstämmer med verkligheten är det bättre att ändra kartan. Men Riksbanken ger sig nu in på experimentet att ändra verkligheten, med följden att vi blåser upp bubblor. För nu ska en redan svag krona i ett land med enorma bytesbalansöverskott devalveras ytterligare – allt för att säkerställa att den där månadssiffran över prisökningar hamnar närmare målet. Historiens dom över Riksbanken riskerar att bli hård.

Extra illa är det att Riksbanken genom sitt agerande bidrar till en intellektuell öken. För en centralbank som pekar med hela handen mot ett mål som ingen tror på måste likt Bagdad-Bob visa sig stark och aldrig ge vika förrän det är uppenbart att striden är förlorad. Bengt Dennis gjorde detsamma när han 1992 höjde räntan till 500 procent för att visa vilka muskler Riksbanken har när den skulle försvara kronan. Det var en annan tid med en annan målsättning, men även den misslyckades.

I dag har Stefan Ingves satt ned foten utan möjlighet att backa till den mer resonerande och intellektuellt hederliga positionen. Marknaden har synat hans kort rätt med följden att fastighetsaktier på Stockholmsbörsen har rusat med 40 procent sedan sänkningen till 0 procent den 28 oktober. Det är så inflationen visar sig år 2015. Däremot lyser den med sin frånvaro i konsumentprisindexet.

Samma dag som Riksbanken sänkte räntan till minus 0,25 procent fick jag ett sms från min teleoperatör. Nu skulle mitt abonnemang ändras och för samma månadsavgift hade surfmängden dubblerats, från 10 gigabyte till 20. Det var ju trevligt för mig, men för Riksbanken är det ett elände. Nu blir inflationen på datatjänster minus 50 procent, vilket för en mekanisk penningpolitik styrd av en autopilot skulle leda till ännu lägre ränta. Och strax efter sms-plinget gick jag till min lokala matbutik där jag möttes av en skylt som förkunnade att priserna nu sänks på 890 varor. Fint, tänker alla utom Stefan Ingves.

Var sak har sin tid och inflationsmålet har fungerat väl i 20 år. Nu är det dags att ta nästa steg när det är uppenbart att priset på pengar inte alls hänger i hop med verkligheten. Penningpolitiska regimer brukar hålla i 20 år och alltför ofta sluta med en krasch.

När inflationsmålet infördes verkade 2 procent som en rimlig strategi. Då hade vi precis lämnat en fas med väldigt höga prisökningar. Det lustiga är att om målet 1994 i stället hade satts till 1 procent, vilket också vore rimligt, skulle vi varken ha talat om krisläge eller ha mött minusränta år 2015. Men verkligheten skulle vara precis densamma.

Det är hög tid för en diskussion om målet för Riksbanken.

I det senaste numret av Ekonomisk Debatt, en tidskrift för framför allt universitetens nationalekonomer, efterlyses att fler forskare är med i den ekonomiska debatten. I samma nummer finns det inte en enda artikel som behandlar den historiskt exceptionella händelsen att Riksbanken för ett halvår sedan sänkte räntan till noll. Det är ett tidens tecken. I Sverige vågar ingen offentligt påtala risken att kejsaren är naken. Samtidigt, i världen utanför Sverige, diskuterar till exempel centralbankernas egen organisation BIS i en uppmärksammad artikel möjligheten att vi överskattar deflationshot, att det vi upplever nu är en godartad fas med låga prisökningar (se fotnot).

Men här hemma fortsätter Riksbanken sin självpåtagna uppgift att dra oss upp ur ett ett japanskt deflationsträsk som ingen varken ser eller upplever.

För alla oss som äger aktier, fastigheter och andra tillgångar är det goda tider. Ju lägre priset på pengar är i relation till verkligheten, desto högre ska värderingen bli. Och eftersom marknaden med rätta blir mer och mer komfortabel med att Riksbanken låter autopiloten styra med minusränta under lång tid är det bara att blåsa upp värderingen ytterligare med nya rekord på Stockholmsbörsen. Tack för det, Stefan Ingves.

Fotnot: The costs of deflations: a historical perspective av Claudio Borio, Magdalena Erdem, Andrew Filardo och Boris Hofmann

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies