ANNONS:
Till Di.se
TISDAG 24 OKT Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Nyheter

”Med mycket pengar kan man göra mycket”

  • KONSTEN ATT GE BORT ALLT. Finansdoldisen Per Arwidsson berättar om sin ekonomiska krasch, comebacken och sitt miljardtestamente. Foto: Oskar Omne

Han började med två tomma händer, satsade på fastigheter, blev miljardär och en av Sveriges största konstsamlare. Under 1990-talskrisen förlorade han det mesta, kom tillbaka och har nu bestämt sig för att skänka merparten av sin förmögenhet till arbetet för bättre stadsmiljöer.
”Likgiltighet är det värsta som finns”, säger finansdoldisen Per Arwidsson.

När idrottsläraren på realskolan i Munkedal förvandlades till en despotisk skitstövel fick Per Arwidsson nog.

Han sa sitt hjärtas mening, vände på klacken och gick hem. För att aldrig mer återvända.

Modern, som var en varm, rakryggad och lösningsorienterad människa, såg raskt till att den 15-årige sladdsonen slapp huka för ett stolpskott till gruppledare. Per Arwidsson blev affärsbiträde i faderns lanthandel i Bohuslän.

Hällevadsholm härbärgerade vid den tiden några hundra invånare, varav många var fiskare eller bönder. Butiken mitt emot stationen sålde allt från mjölk och sytråd till dyckert och hästskor samt bensin.

Lanthandeln grundades av Per Arwidssons farfar 1903 och blev med åren en så självklar centralpunkt med bank, post och telefonväxel att några av bygdens barn trodde att samhället hette Arwidsson. Det var ju till Arwidsson, inte Hällevadsholm, man åkte när man skulle handla.

Trivdes med affärslivet

Det var bakom den disken som tonåringen Per Arwidsson stod om dagarna. Han trivdes med att bygga förtroende och skapa affärer med andra människor. Det hände att han var så kavat i sin ungdomliga tvärsäkerhet att han fick en förfaren fiskare att utbrista:

”Du har ju bröst och bringa som den värsta anjovis, pojk!”

Om helgerna var Per Arwidsson en hyfsad fotbollsspelare i Herman Holms sportklubb eller hängde ute i Munkedal och Fjällbacka.

Något år senare satte han sig på motorcykeln och flyttade in hos ena storasystern i Göteborg för att läsa in realen. Därifrån bar det av till storebror i Stockholm för att läsa in gymnasiet på vuxengymnasiet, göra lumpen och studera juridik. Parallellt med universitetsstudierna drygade han ut kassan som garderobiär och barchef på Gamlingen under jazzklubben St ampen i Gamla stan.

Det var under denna tid som han mötte sitt livs stora kärlek: Birthe Hallin-Olsen. Per Arwidsson bodde alltjämt hos sin bror, men som vän av långa och varma duschar började han tröttna på brorsans muttrande över elräkningen och flyttade snart hem till Birthe och hennes då femårige son Daniel.

Studierna rullade på. Morfar startade Hammars advokatbyrå i Uddevalla men Per Arwidsson hade inga ambitioner att bli advokat, knappt ens akademiker som sina storasyskon. Han valde utbildning utifrån vad han trodde skulle komma till användning. Att han kom att tycka om juridiken, särskilt civilrätt, blev mest en bonus.

Med en enda tenta kvar slog frihetslängtan plötsligt till. Per Arwidsson ville ut i livet, på riktigt, släppte allt och gick in i fastighetsbranschen.

Året var 1978 och Per Arwidssons första förvärv blev en industrifastighet i Örebro. Fem år senare satt han på en nätt liten portfölj som han sålde till Ulf Lindéns Regnbågen. Realisationsvinsten på 40 miljoner kronor blev entrébiljetten till de riktigt stora affärerna.

Inom loppet av fem år köpte och rustade Per Arwidsson upp ett fyrtiotal fastigheter, främst bostäder, i Stockholm och Solna för sammanlagt 350 Mkr via sitt bolag Convector.

1988 sålde han merparten av innehavet till HSB för nära 1 miljard kronor. Den trefaldiga värdeökningen på fem år var helt i 1980-talets anda. Reavinsten landade på 440 Mkr, och nykomlingen från Hällevadsholm var inte längre en nykomling.

Per Arwidsson rankades som Sveriges 13:e rikaste person, alla ville vara kompis med honom och middagsinbjudningarna stod som spön i backen.

Själv passade han på att förverkliga en gammal pojkdröm: han köpte Porsche.

Ja, alltså inte en Porschebil, utan flera samt en knippe aktier: närmare 10 procent. 1990 var Per Arwidsson tredje största ägaren i den tyska sportbilsjätten.

Vad aktieposten kostade svensken är en väl bevarad hemlighet. Siffran en kvarts miljard har nämnts men aldrig bekräftats.

Motivet var nu inte enbart att förverkliga en pojkdröm utan också en medveten affärsstrategi.

Per Arwidsson ville in i Tyskland, behövde bli sedd som en seriös aktör, slog två flugor i en smäll och rodde hem ett par unika Porschebilar för egen del, ett gemensamt designprojekt med ägarfamiljen samt två helsidor om Convector i Der Spiegel.

Bringans omfång var numera avsevärt större än anjovisens, men takterna från Hällevadsholm satt i.

Konstintresset vaknade

Parallellt med fastighetsaffärerna började den forne bohuslänningen intressera sig för konst. Och liksom i sportbilssegmentet var det inte en tavla eller ett varumärke som gällde utan mycket av många.

Med över 250 verk är Per Arwidsson fortfarande en av landets största privata samlare. Samlingen består bland annat av tidiga verk av Cecilia Edefalk, Öyvind Fahlström och Lucio Fontana, årtionden innan de slog igenom.

Allt var frid och fröjd och Per Arwidsson full av livslust, idéer och byggprojekt när 1980-talet övergick i 1990-tal. Då kollapsade fastighetsmarknaden och alla drömmar och planer på att utveckla inte bara fastigheterna utan även miljön runt omkring skrinlades inom loppet av några månader.

Convector, som liksom alla fastighetsbolag levt gott på Sveriges lånekarusell och försäkringsbolagens intresse för att gå in tungt i fastigheter med stigande värderingar som följd, kunde inte längre betala för sig.

Saken blev inte bättre av att fastighetsimperiets husbank hette Gotabank, vars finansieringsförmåga var i ännu sämre skick.

I maj 1992 nåddes vägs ände och parterna gjorde upp: Per Arwidsson sålde Convectors fastighetsportfölj i svenska och europeiska storstadsområden till Gotabank för 1 krona. Banken släppte fordringarna på 1 miljard, mindre fordringsägare fick fullt betalt och finansmannen slapp konkursstämpeln i sin meritförteckning.

Den forne miljardären behöll dock en hel del tillgångar privat och kunde några år senare börja på ny kula. De senaste 20 åren har han i tysthet byggt upp en ny förmögenhet, och det är merparten av den som kommer att testamenteras till nyinrättade Birthe och Per Arwidssons stiftelse, enligt donatorns besked i Di i höstas.

Stiftelsen ska stödja konstnärlig gestaltning, arkitektur, statsbyggnad och humaniora till medborgarnas fromma. Målet är att skapa en oberoende plattform där vanliga människor, politiker, tjänstemän, arkitekter, byggbolag och övriga parter kan mötas och tillsammans skapa en helhet där människor kan bo, leva och trivas.

Per Arwidsson har skänkt 20 Mkr till startkapital och går in som styrelseordförande. Det kommande testamentet handlar om hundratals miljoner, kanske mer än 1 miljard, beroende på utvecklingen i hans fastighetsbolag Granen. Granen har funnits sedan 1979 och hyr ut lokaler till detaljhandelsföretag som Systembolaget, Ica och Coop samt utvecklar egna fastighets projekt.

Hämtar styrka i Schiölers konst

Lanthandlarsonen, som började med två tomma händer på 1970-talet, blev fastighetsmiljardär på 1980-talet och förlorade det mesta i 1990-talskrisen, är tillbaka.

Själv har han hållit låg profil under alla år och gjort en enda längre intervju – för Bohuslänningen 1990 – fram till nu.

Per Arwidsson hämtar andan.

”Vet du”, säger han och pekar på Inge Schiölers oljemålning Kosteridyll på väggen medan vi dricker kaffe och mumsar kakor hemma i våningen i Stockholms innerstad.

”Jag var aldrig knäckt ekonomiskt, men min medfödda inre glädje hade berövats mig och det tog mig ett antal år att ta mig upp igen. När det kändes som tyngst och folk bytte sida på gatan för att slippa hälsa tittade jag på Kosteridyll, mindes all trygghet och kärlek under min uppväxt och den där känslan av att allt är möjligt, och sakta kom glädjen tillbaka. I dag känner jag precis samma lust på livet som när jag började. Och testamentet, det ska bli mer än 1 miljard, det kan jag lova dig.”

Hur kommer det sig att du fastnade för just fastigheter?
”För att de innebär stora kapital. Är man som jag en nykomling som vill bli någonting så är ovedersägligen pengar power. Med mycket pengar kan man göra mycket, man får gör röst hörd och blir någonting.”

På frågan om han någon gång varit bitter eller tyckt synd om sig ser Per Arwidsson för första och enda gången under intervjun ut som ett frågetecken.

”Nej nej! Ställer man sig högst upp på dynghögen och gal så får man också ta skiten när den kommer.”

Uttalandet är typiskt Per Arwidsson.

Han säger som det är – ocensurerat, med glimten i ögat, värme i hjärtat och en kärna av djupaste allvar.

”Det finns säkert de som tror att jag bara vill göra mig märkvärdig, men då får de väl tycka det. Att bygga upp något nytt är det roligaste som finns, och jag har länge haft en vision om att få göra något som leder samhället framåt i någon mening.”

Hyllar engagemanget

Att göra något, enligt Per Arwidsson, ”vettigt” av sitt liv handlar inte bara om ekonomi utan om att vara engagerad och att bry sig.

”Även den som har små resurser kan göra lite och den som har stora får göra lite mer. Likgiltighet är det värsta som finns – både i förhållanden och som samhällsmedborgare. Det värsta som finns är ett samhälle som gör medborgarna likgiltiga.”

Är det där vi är nu?
”Delvis… Socialdemokraterna ville så väl när de i nästan 50 år tog hand om alltmer av folks vardagsliv, men det blev så fel. Människornas eget ansvar och inre drivkraft tappades ju bort.”

Finansmannen tar invandringsfrågan som exempel.

”Sverige kan inte med sina nio miljoner invånare ta hand om all världens problem. Det står jag för. Mellan skål och vägg tycker alla att det är för jäkligt som det är nu, men ingen vågar säga det högt. Alla gömmer sig, säger att de inte vet och då får sådana som Sverigedemokraterna monopol på att tycka och tänka. Men SD är inte lösningen på problemet.”

… utan det är?
”Att börja prata om det och granska varandras argument. Först då kan vi hitta en ståndpunkt som kan vara okej för många.”

”Politiker har lätt för att se statistik som en framgång – har man bara tagit in 100 000 människor så kan man pricka av problemet och gå vidare. Det är då problemet börjar! Och det nonchalerade Alliansen totalt. Att som Fredrik Reinfeldt tala om integration i termer av Sveriges geografiska yta får en att undra om karl’n är rätt navlad.”

Per Arwidsson skakar på huvudet.

”Sverige skriar efter bostäder och Granen står mitt i projekteringen av hundratals nya lägenheter, men kommer ingen vart för att kommunala tjänstemän inte får besked från politiskt håll. Med höstens politiska turbulens tappade vi dyrbart momentum – inte bara i min bransch. För hela näringslivet handlar det om flera förlorade månader.”

Hård när det behövs

Per Arwidsson har ett enormt frihetsbehov och extremt svårt för att göra saker bara för att någon annan säger åt honom att göra det.

”Under lumpen togs jag ut som militärpolis, men det gick inte alls så jag förflyttades till I1 i Stockholm. Ett tag försökte jag jobba som nattvakt på Securitas, med nycklar och allt, men det gick inget vidare det heller. Garderobsjobbet på Gamlingen är min enda anställning.”

Per Arwidsson beskriver sig själv som två personer i en: hård om det behövs i affärer men annars ömsint.

”Jag måste förstå det jag gör – och när jag gör saker är jag strukturerad i huvudet och noggrann. Jag utgår alltid från katastrofscenariot, i stället för att tro att allting ordnar sig.”

Däremellan behöver han tid för reflektion, ”mellanrum”, som han säger.

”Jag kan inte ta fem möten på raken. Efter ett möte slinker jag gärna in på ett kafé på stan, dricker en kopp te och funderar en stund innan jag går vidare.”

Hur kom du in på konsten?
”Jag brukar säga att jag lärde mig Stockholm genom att köpa hus, och konst genom att köpa tavlor. Genom att äga konstverk kom jag in i de kretsarna och ju mer du pratar om konst desto mer utvecklas ditt betraktelsesätt.”

I början frågade finansmannen konstnärerna vad de tänkte på när de gjorde det ena eller det andra.

”Det tog ett tag innan jag förstod att det är den dummaste fråga man kan ställa: de har ju inte tänkt alls – det har bara blivit till.”

Vi dricker tretår under delad tystnad.

Är du möjligen hierarkianarkist?
Per Arwidsson spricker upp i ännu ett leende.

”Ja, ja det är jag nog! Jag är uppfostrad så, eller blev det i brist på gränser. Jag fick liksom hålla på med mitt och tycker att jag är lika bra som de andra.”

Njuter på torpet

Lanthandeln i Hällevadsholm finns kvar. Den förvaltas sedan länge som en Icabutik av storebror Sven Arwidsson, han som blev purken över sladdbrorsans myckna duschande.

I Hällevadsholm var du mitt i och samtidigt lite utanför i och med din position som Arwidssons pojk. Hur ser hierarkierna och statussymbolerna ut i din värld i dag?
”Ingen aning – jag funderar inte i de banorna. Men många spelar golf, bridge och tennis, jagar ihop, reser utomlands, dricker cocktails och har barnen på samma internatskolor … Behöver inte vara fel i det, men alla sociala kitt kan bli en del av ens personlighet. Birthe och jag har inget behov av att finnas med i de sammanhangen.”

Paret har inga gemensamma barn och tillbringar helst helgerna i sitt hyrestorp på 60 kvadratmeter i Roslagen. Att bära in ved, tända en brasa och laga middag tillsammans medan hjortarna betar i hägnet är bästa fredagsmyset i finansmannens värld.

”Då är jag som allra lyckligast. Jag tycker om de naturliga sammanhangen. Vad heter han göteborgaren som filmar… Roy någonting?”

Roy Andersson?
”Ja, han är så jädra rätt på det när han säger att det är ett stycke liv. Kan jag få ett stycke liv varje dag, inte en massa rollspel utan på riktigt, så är jag nöjd”, säger Per Arwidsson och ställer ned kaffe-koppen.

Tyck till