ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

»Människor gillade att jag kunde göra misstag«

  • KEJSERLIG. P G Gyllenhammar i trappan på Grand Hôtel. Foto: Filip Erlind

Han har arbetat nästan 45 år i näringslivets toppskikt. Trots det visar den forne Volvochefen P G Gyllenhammar inga tecken på att sakta ned. Nyss hemflyttad till Sverige, nykär och med den nya boken Oberoende är stark är P G still going strong.

Hur är läget P G?

”Det säger jag inte, jag svarar aldrig på hur jag mår.”

Så snöpligt startar den här intervjun, vilket säger en hel del om den intervjuade. Många är nämligen de som har fått känna på Pehr Gustaf Gyllenhammars, eller kort och gott P G:s, beslutsamhet. Den sitter fortfarande hårt förankrad, men han är inte, enligt egen utsago, envis.

”Bara bestämd.”

I december i år har det gått 21 år sedan P G Gyllenhammar under en direktsänd presskonferens meddelade sin omedelbara avgång från ordförandeposten i Volvos styrelse. Då hade han i över två decennier varit vd, koncernchef och sedan ordförande för biltillverkaren.

Den utlösande faktorn var att planerna på ett samgående mellan franska Renault och Volvo (”och Nissan”, anmärker P G Gyllenhammar) gick i stöpet. Detta sedan affären mött hårt motstånd från flera av de högsta cheferna på Volvo, bland dem den nytillträdde vd:n Sören Gyll. Därmed var en era slut för Kejsaren, som kritikerna kallade P G Gyllenhammar.

Känd för sina misstag

Över 20 år senare väcker dock P G:s namn starka känslor – både hos belackare och beundrare – och diskussionen om huruvida han är, och var, en bra eller dålig chef pågår fortfarande.

Han har en aura och en auktoritet som få företagsledare har haft i modern tid, säger de välvilligt inställda.

Men det karaktäristiska är att mycket av det han företog sig rann ut i sanden, replikerar kritikerna.

Norge-, Fermenta-, Saab- och Renaultaffärerna. I dag hävdar den forne Volvochefen själv att det är sina misstag – inte misslyckanden – han är mest känd för.

”Jag tror människor gillade att jag kunde göra misstag. Det ingav förtroende att inte jämt skylla på andra och smyga med det. Samtidigt utsågs jag till Sveriges mest beundrade man åtta eller nio gånger, vilket faktiskt inte var så dåligt. Jag har aldrig förstått varför, men det var väl för att jag stod för något.”

Att stå för något verkar fortfarande vara en paroll för P G. När han nu, efter fyra decennieri rampljuset, ger ut den nya boken Oberoende är stark, är det just för att presentera sina slutsatser i olika frågor. Men tji får den som tror att det är P G:s bokslut.

”Jag säger aldrig att något är mitt sista. Vi får se, en bok kräver energi, vilja och tid.”

Hur valde du titeln?

”Jag tycker att den speglar innehållet. När jag nu i stort sett är oberoende tycker jag att det är viktigt att ge uttryck för mina åsikter. Ge dem luft, så att man inte låser in dem. Och sedan har jag haft en viss roll, så några kanske tycker att det är intressant att veta vad jag tycker.”

”Men man kan inte vara oberoende om man inte är stark. Man måste våga stå för det man säger och det gör ganska få människor, enligt min erfarenhet i livet.”

Varför?

”De har väl inte kurage, eller så är de inte klara i sin uppfattning. Sverige är landet lagom. Inte för att vi är totalt annorlunda från resten av världen, men det är väldigt lite skarpa åsikter i Sverige. Det räcker med att gå tillbaka till andra världskriget för att få bevis på det. Jag skäms fortfarande när jag läser vad man då talade om i Sverige och framför allt vad man inte talade om. Bland annat att vi lät nazister transitera Sverige för att ockupera Norge och att det fanns nazistfascistiska tendenser i både riksdag och regering. Det är inget att vara stolt över.”

Vad är du själv mest stolt över?

”Över mina mer än två decennier som chef för Volvo. Jag tyckte att det var ett fint företag när jag blev vd, och det blev inte sämre. Det växte och var känt över hela världen. Det var en spännande och rolig tid.”

Finns det något du ångrar?

”Jag ångrar nästan ingenting.”

Men ändå något?

”Väldigt få saker.”

Till exempel?

”…”

Svaret uteblir. I stället drar P G Gyllenhammar till med ett skämt, följt av ett finurligt leende. Han spelar, som så ofta, på ren karisma. I boken däremot skriver han bland annat: ”Om jag ska vara självkritisk till mitt eget ledarskap så kan jag ångra att jag inte byggde upp någon efterträdare som vd internt i Volvo.”

Kanske är det en pik till Sören Gyll, som rekryterades från livsmedelsföretaget Procordia, som då ingick i Volvokoncernen. I så fall är det inte den enda känga Gyllenhammar delar ut. Näringslivet, generellt, får sig också en omgång. Direktörerna får oförtjänt höga löner och det är brist på mångfald, anser han. Det saknas dessutom visioner, djärvhet, initiativförmåga, kreativitet och långsiktighet.

”Jag säger inte att det är fel på alltsammans. Jag har tillbringat huvuddelen av mitt liv i näringslivet och tycker om dynamiken, spänningen och i viss mån friheten. Men sedan mitten av 1980-talet har näringslivet kommit ganska lätt undan. Man behöver inte ta ställning till de anställdas önskemål som under tidigare stormar med löntagarfonder och medbestämmanderätt. Det är inga sådana strider och konflikter i dag, det gör det lättare att styra ett företag.”

”Samtidigt har direktörslönerna i förhållande till genomsnittet gått upp mycket, mycket kraftigt. Man ursäktar det med att de har gjort det i USA. Det stämmer. Men vi är icke USA, och numera är det inte bara risker på topposterna. Förr kunde man tappa jobbet och då hade man ingenting. Nu har man alltid en pension satt i förhållande till lönen och nästan alltid ett avgångsvederlag.”

Får man sparken får man i dag en rejäl slant för det, konstaterar P G Gyllenhammar. Annat var det förr, det tycker han att han själv är ett bra exempel på.

”Jag begärde ingenting för att lämna. Hade jag låtit dem ge mig sparken hade jag kanske fått något, men jag såg att tiden var inne och ville inte bli utfotad. Jag var för stolt för det.”

Fast det där med att inte ha fått något vid sin avgång beror lite på hur man ser det. Enligt en artikel publicerad i Dagens industri 2002 kvitterade P G Gyllenhammar under perioden 1994–2000 ut en årlig pension på 5–8 Mkr från Volvo. Totalt värderades hans fallskärm till 45 Mkr.

”Sålts utan kritik”

I dag säger han att han inte följer Volvos utveckling. Den är för sorglig. Men för att vara en som påstår sig inte ha koll har han ändå en bestämt uppfattning.

”Det är på sätt och vis ett stympat företag. Det är förfärligt att de sålde Volvo Personvagnar (till amerikanska Ford 1999 och till kinesiska Geely 2010. Di Weekends anm), som, för sig, fortfarande kanske skulle ha varit Sveriges största företag.”

Vad tycker du om att Geely äger det i dag?

”Det vet jag inte. Geely är ett företag som bara har gjort små, oansenliga bilar vilket gör det svårt att säga vad som kommer att hända med Volvo Personvagnar nu. Men att sälja personvagnarna, har jag tidigare sagt, skulle ha skett över min döda kropp. Det är Volvos namn, rykte och det som har gett företaget dess stora vinster under 1970-, 80- och delar av 90-talet. Dessutom har företaget sålts nästan utan kritik. Hade jag varit kvar och gjort det skulle de ha slagit huvudet av mig. Man följde nästan allt jag gjorde med lupp. Det hade varit en stor skandal. Men jag är inte bitter.”

Du säger att du inte är bitter, men i boken uttrycker du din avgång som att du blev halshuggen, sliten i stycken, att du blev persona non grata och att det kändes som en bannlysning. Hur går det ihop?

”Man behöver inte vara bitter för det. Jag konstaterar bara att när jag gick från Volvo var det ingen i Sverige som frågade efter mig längre. Vilket var intressant, när jag hade stått i rampljuset hela tiden. Så sägs det nej till en stor affär som det hade satsats mycket på. Då var det ingen på gatan ens som hälsade på mig längre. Det är sant. Då kände jag ’nu är jag ute på allvar’, och det var väl helt okej. Jag var en skamfläck, även om jag inte förstår varför. Jag har aldrig blivit beslagen med fusk, bedrägeri, korruption eller något av det som kan vara ganska vanligt i näringslivet. Och jag har aldrig feldeklarerat heller.”

Det var ”helt okej”, menar du verkligen det?

”Att vara utfrusen? Nej … men det var annorlunda och jag fick acceptera det. På ett sätt var det ganska skönt att vara i fred. Men jag flyttade till London efter ett år.”

Var det revanschlust som fick dig att flytta?

”Jag har alltid revanschlust. Men det var främst verksamhetslusten. Jag ville visa mig själv och mina närmaste att jag kunde försörja min familj. Även om jag var 58 år och hade en pension. Jag ville göra något, och det var faktiskt inte så mycket prestige som drev mig. Jag drivs av att åstadkomma någonting. Det är därför jag fortfarande arbetar fullt, även i ganska mogen ålder.”

Under åren i London var han bland annat med och byggde upp Aviva, Storbritanniens största försäkringsbolag, där han i flera år satt som ordförande. Först tio år efter flytten gjorde han 2004 comeback i svenskt näringsliv, då som ordförande i Kinnevik.

Svårt vara ensam

Men vad gör P G Gyllenhammar i dag? Sover, svarar han snabbt och bubblar över i skratt. Nej, rättar han sig. Hans främsta arbetsgivare är investmentbanken Rothschild Group som har ett kontor i Stockholm. Dessutom driver han eget sedan två år tillbaka. Han är rådgivare åt ”folk i näringslivet”, huvuddelen av dem i utlandet. För ett år sedan bestämde han dessutom att det var ”ganska lagom” att flytta tillbaka till Stockholm, tillsammans med sin nya hustru.

”Min hustru Lee är född av amerikanska föräldrar men uppvuxen i Kanada, hon har doktorerat inom industripsykologi vilket är intressant, och jag tycker mycket om henne.”

Lee Welton Croll, 40 år, är P G Gyllenhammars tredje fru, efter det långa äktenskapet med Christina, som gick bort i cancer 2008, och ett kort äktenskap med sportjournalisten Christel Behrmann mellan 2010 och 2012.

”Jag har svårt att vara helt ensam. Jag var gift i över 48 år med Christina och när hon gick bort var det en enorm saknad. Inte bara för att hon gick bort utan för att jag upptäckte ensamhet. Det hade jag inte gjort tidigare på det sättet.”

Vad är ensamhet?

”Det är att man kommer hem till ett tomt hus eller en tom våning, och att man inte har någon att tala med när man inte är på sitt arbete eller är på resa. För mig blev det väldigt trist. Det blev en riktig ensamhet som inte kan fyllas på ett annat sätt och därför vill jag gärna ha en kvinna vid min sida.”

I dag delar han sin tid mellan Stockholm och London, där paret delvis också bor. Vid till synes lika god vigör som han alltid tycks ha varit. Och så verkar han vilja fortsätta. För än har han inte skilt sig från sitt mest utmärkande kännetecken.

Har du fortfarande två klockor på dig?

Som svar kavlar han upp ärmarna och visar ett ur på varje arm – höger klocka visar tiden hemma i Sverige.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer